Niklas Holmgren: ”Unik möjlighet att komma ikapp”

Efter att ha gjort åtta matcher på åtta dagar, så är jag ledig från kommenterandet den här veckan. Det är en vecka som sällan uppstår. Och det ges därför unik möjlighet att komma i kapp med reseräkningar och övrig markservice som till exempel att söka visum till Ryssland, ta foto, och fylla i resebokningar inför Champions League och Junior-VM.

I övrigt handlar det om att återhämta sig, gå på gymmet, jogga och ta promenader i det fantastiska vädret. Ta hand om sig själv. Och så sitter jag hemma och följer mina kolleger som gör Elitserien och NHL.
När det gäller just NHL så har Calle Johanssons kompis, Dale Hunter, tagit över Washington Capitals. Så vi får se hur länge jag får behålla Calle intill mig…
Hunter är en Capitals-ikon som spelat över ett decennium för klubben. En färgstark före detta kapten som är den spelare med flest utvisningsminuter när han pASSErade 1 000 poängs-barriären.
Hunter kommer närmast från det framgångsrika juniorlaget London Knights.

Och det känns säkert extra angeläget för honom att göra ett bra jobb för ”sitt” gamla Capitals.
Han tar över efter Bruce Boudreau vars dagar var räknade då resultaten uteblivit, trots ett talangfullt lag. Dessutom bänkade han Alex Ovetjkin vilket vad jag förstått av ryktena tog hårt på superstjärnan. Och vem är värd mest pengar, Boudreau eller Ovetjkin?

Men tiden är knapp för Hunter, det är senast nästa år den här gruppen spelare ska göra det.
 
* * *
Den senaste tidens tyngsta nyhet var den om Gary Speeds bortgång, det har tagit mig väldigt hårt. Jag har haft förmånen att kommentera honom under mina år i England. Han kändes alltid så korrekt, ingen har sagt ett ont ord om honom, och han var alltid tillgänglig för media. Dessutom en fantastisk spelare, inte minst i luften med sin timing.

Även om jag inte kände Gary personligen, har han funnits med i mina förberedelser i 17 år. Så det kändes väldigt omtumlande och tomt när jag fick beskedet om hans död. Och det är något jag tänkt mycket på den här veckan. Livet är ömtåligt och man ska inte ta något för givet oavsett i vilken position man befinner sig.
 
* * *
Jag kan inte undvika att blicka fram mot nästa veckas dramatik. Sista omgången i Champions Leagues gruppspel är så häftig och så avgörande. Och det är flera stora lag som kan falla, inte minst i de två matcher jag ska kommentera på plats, Chelsea–Valencia och Basel–Man United.

Det handlar om två brittiska storklubbar som siktar på att vinna turneringen, men som riskerar att bli eliminerade redan nu. Chelsea ligger trots hemmaplan mest i farozonen, på grund av att deras formkurva är så negativ. Jag tror inte unge tränaren André Villas-Boas tål att åka ur i den här fasen. Roman Abramovitj vill verkligen vinna Champions League.

Man United har en tendens att reda upp saker i slutändan och bör kunna fixa ett kryss i Basel, även om de bara lyckades få med sig ett kryss från hemmamatchen.
Personligen blir fotboll i Schweiz en ny bekantskap för mig.

Det är många som undrar hur det är att resa runt världen och kommentera. I det här fallet landar jag i London vid lunchtid på matchdag för vidare transport till hotellet där jag ägnar ett par timmar åt ytterligare förberedelser, läser tidningar etc. Två och en halv timme före match är vi på plats på arenan för tv-möte, sedan går vi och testar signalerna till Stockholm för att där efter ställa oss i kön för att göra ”stå-uppor” som ska sändas före avspark. Efter matchen är det dags för intervjuer som jag själv gör om inte Frida Nordstrand är på plats. Det brukar innebära att vi inte är ifrån arenan före 23.30, och tillbaka på hotellet först efter midnatt. Sedan är det väckning tidigt på morgonen för att upprepa samma procedur.
Så några sightseeings blir det aldrig tal om. Men det är verkligen underbart och priviligierat att vara på plats på de här arenorna och få uppleva atmosfären.
Taxibilarna däremot, ser likadana ut i Stockholm som i Milano.