Oskar Hansson om sitt supporterskap till Manchester City

Hur Andreas Isaksson blev startskottet på supporterskapet, varför Joe Hart fortfarande är den store favoriten och anledningen till att Liverpools supportrar är så besvärliga. Lär känna Manchester City-redaktionens Oskar Hansson lite bättre då han berättar detaljerat om sin relation till favoritklubben.
 
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com

*  *  *
 
Hur, när och varför började du följa och supporta Manchester City?
- Jag började följa och supporta Manchester City sommaren 2006. Jag var då tolv år och ”supportade” innan dess laget som min stora idol, Andreas Isaksson, spelade i. Personerna runt omkring mig höll dock på lag och menade att när det gäller fotboll supportrar man lag snarare än spelare. Det lyssnade jag på till slut och sa inför sommaren 2006, då Isaksson spelade i Rennes, att nästa lag han går till som är i någon av de tre största ligorna ska jag börja supporta. Sommaren 2006 skrev Isaksson på för Manchester City och på den vägen är det. 
 
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt? 
- Ja, derbysegrarna 2007/08 var väldigt stora då Svennis var manager. City var solklara underdogs mot då mäktiga United och segrarna blev ännu godare av att jag hade många United-supportrar i min omgivning. Andra minnen är att jag hade svårt att ta till mig Citys nästa manager, Mark Hughes. Jag använde mig ofta av begreppet Hughesless (nästan useless). Att han inte lyckades prestera bättre än Svennis trots alla nya Abu Dhabi-miljarder i kombination med att han var en gammal United-legend gick inte hem hos mig. 
 
- Säsongen 2011/12 var helt magisk och jag kommer nog aldrig glömma 6–1 mot United och 3–2-segern mot QPR i ligans sista omgång. Säsongen 2013/14 under Manuel Pellegrinis ledning var helt magisk och jag minns att Yaya Touré var galet bra den säsongen. Pep Guardiolas era behöver väl ingen närmare motivering? Märk väl att jag inte har något vidare minne av Andreas Isakssons prestationer i City. Jo just det, han stod väl i 8–1-förlusten mot Middlesbrough 2008. Men jag är honom dock evigt tacksam för han fick mig att bli City-supporter. 
 
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Fördelen med att vara City-supporter är naturligtvis att man håller på världens vackraste klubb. Jag skulle inte kunna tänka mig att supporta ett annat lag. Jag menar, tänk på Etihad Stadium och de ljusblåa vackra tröjorna – bättre blir det inte. Vi har legender som ”the holy trinity” i form av Mike Summerbee, Francis Lee och Colin Bell, och dagens fantastiska spelare. Klubbens fans är störtsköna. Vad mer kan man önska sig?
 
- En stor nackdel är förstås allt snack om oljepengar och att vi har köpt oss till vår framgång. Vi spenderar pengar likt våra konkurrenter gör. Hade inte Chelsea och United börjat spränga sina banker, hade vi inte heller behövt göra det. Sedan har City inte så många fans jämfört med till exempel Liverpool, United och Arsenal. Det negativa med det är att det kan resultera i att man vanligtvis får fler som argumenterar emot, än håller med en i diskussioner. Likaså väjs till exempel ovannämnda lag före av Viasat när de väljer mellan matcher som krockar, samtidigt som media har en tendens till att skriva upp de lagen mer än City. 
 
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Naturligtvis. Jag gillar alltid målvakten eftersom jag själv spelar som målvakt, så Ederson är en personlig favorit. Jag gillar väl egentligen alla Citys spelare, men självklart sticker Sergio Agüero och David Silva ut. Båda är fantastiska trotjänare och har så otroligt stor del i de senaste tio årens framgångar. Silva har varit spelgeniet och Agüero målgöraren. 
 
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Den spelare jag personligen håller högst är Joe Hart. Jag är som sagt själv målvakt och har inspirerats mycket av glädjen som Joe Hart har förmedlat. Jag hade problem med att kontrollera nervositeten när jag själv spelade fotboll när jag var i yngre. Under den perioden växte Hart som allra mest och han spelade oftast med ett leende på läpparna. Ibland kunde han missa till exempel ett inlägg helt, men ändå stod han och småflinade efteråt. Jag tror det var nyttigt för mig att se det, alltså att man inte måste gräva ner sig så fort man gör ett misstag, utan man kan se det roliga även i ett sådant ingripande. Fotboll ska vara roligt.
 
- Sedan ska Harts prestationer inte glömmas. Han var ordinarie i City när de kvalificerade sig till Champions League för första gången 2011. Han var ordinarie när vi vann FA-cupen samma år och även när vi vann ligan 2012 och 2014. Att se hur hans karriär har utvecklat sig de senaste åren har varit smärtsamt. Men likt förbaskat publicerar han Instagram-inlägg där han betonar sin kärlek till fotboll även fast det går dåligt. Han förmedlar även hur mycket glädje han finner i att vakta ett mål – om än bara på Burnleys träningar dessa dagar. Det budskapet berör åtminstone mig. 
 
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Jag är ju en soffsupporter, som många andra svenska fans som håller på ett utländskt lag. Jag har varit på Etihad Stadium sex gånger (Arsenal 2012, Newcastle 2013, Fulham 2014, Burnley 2014, Southampton 2018 och Leicester 2019). Utöver det såg jag bortaderbyt mot United 2014 då vi vann med 3–0. Jag skulle ha sett matchen mot Bournemouth på plats den 2 maj, men det gick ju tyvärr åt skogen.
 
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Absolut, den senaste resan sticker ut då vi slog Leicester med 1–0 efter att Vincent Kompany bombade in matchens enda mål från långt håll. Etihad Stadium sprängdes kändes det som och lyckan var total. Vi var ju piskade att vinna för att ha en rimlig chans på ligatiteln, då Liverpool flåsade oss i nacken. Jag var i ett lyckorus efter matchen och tänkte där och då att det här är det absolut mäktigaste jag upplevt. Då frågade jag Richard Lantto, som har följt City sedan typ stenåldern, hur högt han rankade den här City-upplevelsen. Fick som svar att den här matchen kanske nådde hans topp tio. Haha, det var hur som helst ett fantastiskt minne.
 
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Det påverkar en hel del förstås. Lediga dagar kollar jag igenom SvenskaFans, Citys officiella hemsida och Daily Mail tre gånger om dagen. Har jag mycket att göra försöker jag hinna med minst en uppdatering. Givetvis blir jag glad över positiva nyheter och besviken över dåliga nyheter. Det var till exempel jobbigt att läsa om UEFA:s dom under den här våren och alla Liverpool-hyllningar sticker i ögonen på mig, nu när jag vant mig vid att City är bäst. På samma sätt blir jag glad över att läsa positiva nyheter om City.
 
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Det tycker jag. När jag började hålla på City var ju målsättningen att slå United och inte åka ur. Då fick jag frågor av andra lags supportrar hur jag kunde hålla på ett så dåligt lag som City. Sedan kom pengarna från Abu Dhabi och framgångarna. Då blev jag anklagad av andra lags supportrar för att vara en ”glory hunter”. Men naturligtvis har även kraven på laget förändrats. Innan 2010-talet var man ju nöjd bara laget vann en match lite då och då. Nu är det bara titlar som gör mig nöjd och utöver det vackert och underhållande spel. Jag erkänner högt och tydligt att jag blivit mer bortskämd med åren, men det är väl inte så konstigt heller sett till klubbens förändring. Å andra sidan saknar jag den där känslan från förr, då en uddamålsseger hemma mot Aston Villa eller ett kryss borta mot Everton kunde göra helgen. 
 
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Ja, absolut. United på grund av att det är våra lokalrivaler, men nu för tiden tycker man mest synd om dem. Jag har även svårt för Tottenham eftersom de snodde Vedran Corluka 2008 och vår Champions League-plats 2010. Båda var smärtsamma symboliska förluster. Dessutom försöker de ofta framstå som självutnämnda moralens väktare vilket jag har svårt för. Liverpool är ett fantastiskt lag men har superjobbiga fans (undantag finns). Problemet med Liverpools supportrar är att de verkar vara helt oförstående till att andra personer kan uppskatta andra lag än Liverpool. Att de har kraschat kommentarsfältet på Orres tankar flera gånger gör allt ännu värre.
 
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Att få uppleva en liga- eller en Champions League-titel på plats. Det hade varit det absolut mäktigaste. Men annars är det viktigaste med mitt supporterskap själva meningsskapandet, och det finns ju där oavsett framgångar eller ej. Jag älskar att alltid ha en match att se fram emot och att bara tjata fotboll med vänner och familj, det är vad mitt supporterskap till City främst handlar om.