Postpartita 1: Inter gav svar på tal & Paz briljerade

Det blev Genoa och Lecce som sparkade igång årets Serie A inne på ett som vanligt stämningsfullt Marassi. Patrick Vieira stod för ett imponerande första år som tränare i Calcio men nu stundar det svåra andra året. Genoa har en mer eller mindre helt nykomponerad offensiv med unga trion Carboni, Stanci och Grønbæk som släpade bakom en ensam och också ung Lorenzo Colombo. Allihop visade prov på fina tekniska färdigheter men det stora frågetecknet för Genoa är var målen ska komma ifrån? Det är svårt att se någon spelare i deras nuvarande trupp på förhand som kan komma upp i 10 mål till exempel. Och mållöst blev det också i den här matchen. Halvchanser skapades men ingenting som kändes farligt på riktigt. Carboni hade ett bra skott som Lecces rutinerade och underskattade keeper Falcone kunde rädda men även om det var en fin räddning är det en räddning Falcone gör tio gånger av tio.
Motståndaren från södra Italien då? Lecce är nog en av de mest nederlagstippade lagen inför säsongen. Mycket av negativiteten är kopplat till Corvinos tillsättande av Eusebio ”DJ” Di Francesco på tränarbänken. DJ har fler misslyckanden på CV:et de senaste fem åren än vad vissa tränare mäktar med under en hel karriär så skepticismen är rättfärdigad om man säger så. Men man ska inte underskatta gamle Corvinos fingertoppkänsla. Han har gjort den här typen utav till synes märkliga anställningar tidigare som fallit ut väl. Det har hänt en intressant sak med DJ som vi såg även förra säsongen med Venezia. Han introducerade sig på Calcio-kartan som en progressiv tränare som gärna offrade samlat försvar för offensiv flär. Hipsternas favorit under tiden i Sassuolo. Nu ser han ut att ha helt bytt på plats på den ideologiska kartan. Lecce försvarade sig väl under matchen och när Genoa kom i sina rappa anfall ledda av den tekniska trion jag nämnde ovanför blev Lecce sällan tagna på sängen. Med alla misslyckanden sista åren verkar Di Francesco ha kastat idealen på soptippen. Blir spännande att se om det får någon effekt på resultaten och hans karriär.




På Mapei stadion tog nykomlingen Sassuolo emot de regerande mästarna Napoli i vad som kom att bli en väldigt tråkig tillställning för dem som hoppades på att någonting oväntat skulle ske. Tvärtom blev det precis den matchen som Conte hade planerat för får man gissa. Napoli stod för den stereotypiska autopilot-insatsen där Contes matchplan och automatiserade system gjorde jobbet. Efter de inledande minuterna under den första halvleken initierade man den planerade och stereotypiska ”Conte-intensiteten”. Ska man ta poäng mot ett Conte-lag är det ett måste att stå emot under dessa perioder. Sassuolo lyckades inte alls med detta. Napoli skapade chanser under denna sekvens och planenligt tog man också ledningen. Förra årets huvudkaraktär i Serie A, Scott McTominay nickar in ledningsmålet efter ett fint inlägg från Politano. Efter detta slog Napoli precis som väntat av lite på tempot och kontrollerade matchen med ett järngrepp i princip framtid halvtidspausen. Den andra halvleken blev en repris på den första där Napoli efter de inledande minuterna återigen initierade Conte-intensiteten i jakt på att utöka ledningen. Och detta lyckades man med när sommarens profilvärvningen Kevin De Bruyne fick sin drömdebut när han av misstag knorrade in en frispark. Efter detta fanns det ingen anledning att fortsätta att titta. Jag vet faktiskt inte ens hur matchen slutade. Sassuolo kan ha gjort en galen 3-2 vändning utan att jag känner till det men sannolikheten att det inträffade ligger på ungefär noll procent. Jag tippar på att Napoli spelade av matchen under total kontroll. Napoli har fortsatt där fjolårssäsongen tog slut. De befinner sig ombord Conte-tåget som fortfarande tuffar på mot den önskvärda destinationen.




Den vita vargen fick en tacksam start på sin nya roll som ledare för vargflocken från Rom. Roma spelade en frenetisk fotboll vi alla känner till under begreppet ”Gasperini-boll”. Man skapade många chanser under den första halvleken men saknade den där sista dödliga touchen. Också någonting vi ofta förknippar med Gasperinis fotboll. Roma var det klart bättre laget men samtidigt fick Gasperini det där nödvändiga flytet för att lyckan ska infinna sig. Vid ställning 0-0, precis i inledningen av den andra halvleken trycker Castro iväg en rejäl kanon som träffar klockrent i ribbans underkant. Hade Bologna oväntat tagit ledningen där hade matchens dynamik och utfall förmodligen varit ett annat. Fem minuter senare tar istället Roma ledningen, återigen välsignade Fru Fortuna den vita vargen. Nyförvärvet Wesley står för en komisk nedtagning på en långboll och anfallet känns dött. Men då sker ett missförstånd i Bolognas backlinje Där Lucumi i princip passar bollen tillbaka till Wesley som då får öppen bana mot målet. Drömdebut för brasilianaren som redan har vunnit över folket i Roma som börjat kallat honom för en klumpig Cafu. Hans teknik lämnar en del att önska men intensiteten och bravadon han spelar med ser ut att täcka upp för detta och han blir en rolig spelare förmodligen att hålla koll på i årets Roma. Resten av matchen fortsätter på samma sätt. Roma skapar flertalet helchanser som borde ha dödat matchen men kunde inte träffa målet med skotten. Förmodligen för att spelarna som hamnar i avslutningslägen precis gjort en 70 meters maxlöpning. I alla fall, vindarna i huvudstaden var positiva efter matchen och den lokala pressen kastade allt vad ödmjukhet och tillförsikt heter ut genom fönstret. En ny era har officiellt börjat och Evan Ferguson är den nya Gabriel Batistuta och så vidare.
I Bologna-lägret blåser det betydligt tyngre vindar om man säger så. Det var ingen vidare insats de stod för. Men man ska komma ihåg att Italianos lag tenderar att starta trögt. Under fjolåret låg de och dansade strax över nedflyttningsstrecket under stora delar av hösten. Jag har min teori om vad detta beror på. Italianos gäng tillhör ofta några av de mest fysiskt imponerande lagen i serien och den fysiken där spelare verkar preppade för att springa maratonlopp kan man inte åstadkomma genom att vifta med ett magiskt trollspö. Tror Italiano och hans fystränare drillar sitt lag väldigt hårt under försäsongen vilket leder till att man ger ett trögt och närmast slutkört intryck under början utav säsongerna men sedan kommer andra andningen in. Bologna är på så vis lite en drömmotståndare tidigt under säsongen men lite av en mardröm att stöta på i mitten. Men det var inte bara intensiva fyspass som stoppade Bologna denna gång. Vincenzo Italiano hade en hel del att säga om att transferfönstret fortfarande är öppet eftet att säsongen påbörjats. Mittbacksstjärnan Lucumi som assisterade till Romas segermål är öppet missnöjd över att inte ha blivit såld under sommaren och befinner sig i förhandlingslägen med andra klubbar. Personligen är jag ganska trött på att fotbollsspelare och agenter inte tycker att de ska behöva ära kontrakten de skrivit på. Att andra regler ska gälla för dem än för oss övriga vuxna inom samhället. I princip varje transfersaga är likadan nuförtiden. Ett annat huvudvärksproblem för Bologna är att den erfarna måltjuvsräven Immobile skadade sig ganska allvarligt i matchen. Han var tänkt att adressera problemet Bologna led av förra säsongen där man saknade en naturlig målgörare och hot i straffområdet.




På lördagskvällen var det dags för Milan att inleda sin säsong hemma på San Siro mot nykomlingen Cremonese. Klubben från Cremona har stått för ett antal briljanta beslut inför den nya säsongen. Man anställde världens främsta Salvezza-krigare i Davide Nicola vilket i princip är den stora drömmen för en klubb som ska försöka etablera sig i den högsta serien. Och utöver detta landade en rejäl kupp när man plockade grisbonden Federico Baschirotto från nedflyttningsrivalen Lecce där han i smyg i princip etablerad sig som provinsernas Chiellini. Dessa två nyckelbeslut kom att prägla denna matchen. Cremonese stod för en närmast perfekt taktisk insats med alla av Nicolas kännetecken. En fysiskt robust lag som är jobbiga att tampas mot som också är otroligt taktiskt drillade. Planens stora gigant var inte helt otippat Baschirotto som i princip höll Milans offensiv och i synnerhet stackars Gimenez i ett tajt grepp matchen igenom. Har svårt att kritisera Gimenez då jag inte vet hur han skulle kunna ha besegrat Italiens egna Herkules. Baschirotto var inte bara vägledande i defensiven för Nicola utan också avgörande framåt. Det var han som nickade in ledningsmålet och bjöd sedan på sin patenterade målgest där han spänner musklerna till publikens glädje. När Milan sedan hade kvitterat och börjat fått ett större grepp över matchen kliver Baschirotti fram igen och vinner bollen högt upp och klackar sedan bollen ut till kanten. Inlägget därifrån hittar fattigmans Quagliarella, Federico Bonazzoli som bjuder på en konstnärlig cykelspark som ställer Maignan mellan stolparna. Och detta blev segermålet. Världens främsta fotbollsjournalist, James Horncastle påpekade i sin omgångssummering att detta inte kändes som första omgången i en ny säsong utan snarare att Milan spelade den 39:e omgången på förra säsongen. Man kan såklart säga att Allegri kanske begick ett taktiskt misstag när han valde att inte starta med Ricci och Jashari i förmodat syfte att matcha Cremoneses starka fysik. Men Milan har nu haft tre vitt skilda tränare som befinner sig i olika hörn på den ideologiska och taktiska fotbollskartan. För mig är det ganska uppenbart att det stora problemet för Milan är mentalt. Hur fokuset hela tiden brister i defensiven när det kostar som allra mest. Hur spelare tar onödiga varningar och nervositeten som infinner sig när matchplanen inte går som det är tänkt. Milan är väldigt fragila som Fonseca påpekade i princip non stop förra säsongen. Problemet för Fonseca var att han saknade mandatet att faktiskt göra någonting åt detta. Han försökte bänka spelare som inte visade den nödvändiga attityden och fokuset men alla spelare visste att Fonseca snart inte skulle sitta kvar. Det är någonting som är positivt med att Milan anställde Allegri. Även om ledningen skulle sluta tro på honom är han för dyr för att lösa ut. Förhoppningsvis kan han med tiden råda bot mot detta med hjälp av ultra-proffset Luka Modric vid sin sida. I likhet med vad Stefano Pioli och en vis Zlatan Ibrahimovic mäktade med tidigare.




Fiorentina fick bege sig mot Sardinien för att spela sin öppningsmatch. En jobbig motståndare på förhand då Cagliari allt mer har återfunnit sin identitet. Åker man till Sardinien nuförtiden måste man vara förberedd på mycket stök, bök och kamp om man ska ta med sig poäng därifrån. Fiorentina precis som förra säsongen införskaffat en ny tränare i den erfarna Stefano Pioli som är raka motsatsen till Italiano och Palladino som tidigare satt på posten. Man har varit aktiva på marknaden återigen med flertalet nya spelare som är tilltänkta att spelas in i startelvan så småningom. Det var hemmalaget som kändes lite piggare, lite mer synkroniserade även om matchen som helhet var väldigt jämn. Men trots detta var Fiorentina ändå närmast segern. Mandragora nickar in ledningsmålet och sedan får Fiorentina en drömmöjlighet att faktiskt döda matchen och det är exakt den spelaren man vill ska få chansen som får den. En boll dimper ned vid Moise Kean som i princip är en meter från mållinjen men han får inte till det och missar målet. Det kändes ändå som att Fiorentina skulle vinna matchen. När Cagliari kom i ett rappa omställning som ställde Violaförsvaret först med Gaetano och sedan Luvumbo men avsluten från bägge räddas av David De Gea med en närmast provocerande enkelhet. Jag var helt övertygad om att det var så här vi skulle komma att summera den här matchen. Där Cagliari står för en bra insats men kvalitén på några av Fiorentinas bärande spelare fällde avgörandet. Men så får Cagliari en sista möjlighet, en frispark på offensiv planhalva. Och tyvärr blir hela Violaförsvaret statiskt och bolltittande och fångar inte upp löpningarna. Luperto blir hjälten som nickar in kvitteringen framför den jublande sardinska hemmapubliken.




Como ställdes mot Lazio i premiäromgången. Två klubbar som befinner på motsatt sida av universums hörn just nu. Ett Como likt fjolåret slängt ut stora pengar på mercaton medan Lazio inte har värvat en enda spelare som resultat av deras prekära ekonomiska situation. Cesc Fabregas sade inför matchen att han avundades Sarri och Lazio. Att det är en dröm att få jobba vidare med samma spelare. Så man får skicka mycket sympati i riktning mot Fabregas då hans klubb valde att bränna 100 miljoner euro på nya spelare i sommar istället för att ge honom samma drömsituation som Sarri har. Ett av fotbollens stora offer. Matchen var i alla fall nästan det omvända från fjolårsmötet som Lazio vann med hela 5-1. Nu var det Como som var laget som imponerade. Och i synnerhet argentinaren Nico Paz som stod för en gyllene assist fram till ledningsmålet och sedan dödade matchen med en delikat frispark. Och detta fick Calcio-propagandisterna online att vakna till och den Real Madrid-ägda supertalangen är i princip Serie A:s stora affischpojke nu. Sarri visade inte mycket bitterhet under intervjuerna efteråt. Han påpekade att det är svårt att sura när kvalitetsskillnaden var så stor. Lazio får hoppas på att Sarri hittar alternativa lösningar.




Juventus ställdes emot Parma i sin första match. Ett motstånd som Igor Tudor nu var fast besluten att inte underskatta med tanke på kallduschen han fick känna på förra säsongen där Parma gick segrandes ur mötet. Just förra mötet präglade Juventus taktik väldigt mycket. Kändes uppenbart att Tudor hade gjort sin hemläxa och studerat fjolårets Parma med precision. Men som Tudor själv lite grann subtilt påpekade efteråt var det lite grann av ett slöseri med tid. För det var inte samma Parma den här gången man mötte med nya tränaren Carlos Cuesta. Juventus har under Tudor försökt i mitt tycke i princip spela en variant av Conte-fotboll. Precis som jag skrev om Conte ovanför får man som motståndare se upp för dessa planerade sekvenser där Tudors gäng skruvar upp intensiteten. Det hände aldrig riktigt i den här matchen då Juventus hade ett hyperfokus att inte släppa till farliga omställningar. Man tryckte framåt men med fokus på att inte förlora bollen i farliga situationer. Men ju längre matchen led ju mer uppenbart blev det att Parma inte hade några intentioner att försöka straff Juventus om de slarvade till det. Detta tillät Juventus att börja flytta fram positionerna och ta större risker. 1-0 kom så småningom när Jonathan David fräckt styrde in bollen på hörna, mål i ligadebuten för kanadensaren. Ett annat av Juventus nyförvärv, Joao Mario imponerande även han i sitt inhopp vilket är sköna framtidstecken för Juventus. Den gamla damen utökade sedan ledningen via Dusan Vlahovic och detta trots att man var en man mindre på planen. Cambiaso valde att försöka ge norrbaggen Lövik en käftsmäll. Och visst, det var onödigt agerat men vi svenskar känner verkligen igen oss där. Att frestelsen att vilja lappa till en norrbagge kan ibland bli för stor. Juventus hade visserligen lite flyt att domaren missade offsiden som ledde till hörnan som man målade på men jag har lite grann svårt att känna någon större ilska över detta. Jag tror Juventus hade vunnit matchen ändå. Jag är främst besviken på Cuesta och fotbollen som Parma spelade. Efteråt hävdade Tudor att Parma spelade ”klassisk catenaccio”. Horncastle återigen briljant med sin penna skämtade till det och sa: ”Jasså, är det så vi kallar Arteta-boll nuförtiden?”. På så vis var Parmas insats intressant för som Horncastle påpekar är känslan att om man tog bort alla kvalitetsspelare från Arsenal så är det så här det hade sett ut. Och jag är skeptisk till att detta kommer att räcka i Serie A. Håller för övrigt inte med Tudor i hans kommentar. De mest klassiska Catenaccio-gängen genom historien är Helenio Herreras Grande Inter och Nereo Roccos Milan. Och några av dem lagens mest lysande spelare var offensiva spelare då ett viktigt element med Catenaccio är snabba, precisa anfall av hög kvalité som kan straffa motståndaren när de är som minst förberedda. Det elementet saknades hos Parma under söndagskvällen.




Atalantas premiär gick däremot inte enligt planerna. Man fick nöja sig med ett räddat kryss mot nykomlingen Pisa efter att Gianluca Scamacca äntligen är tillbaka på fotbollsplanen och bjöd på ett av sina tekniska avslut av högsta kvalité. Många frågetecken hos La Dea efter matchen. Man har tappat extremt mycket mål i och med Reteguis försäljning och Lookmans fasoner under sommaren som nu håller honom borta från matchtruppen. Gasperinis magiska förmåga att få mediokra eller låt oss säga ojämna offensiva spelare att maxprestera kommer också bli ett problem för Atalanta i fortsättningen. De Ketelaere såg mer ut som en fem miljoner euro spelare snarare än den femtio miljoner euro spelaren som det snackades om att han var under delar av förra säsongen. Daniel Maldini såg ut att spela med två vänsterfötter där ingen var dominant. Ett annat problem för Atalanta var att De Roon hade en risig match och man såg även tendenser förra säsongen att lagkaptenen kanske inte längre har fysiken som krävs. Han har trots allt blivit till åren. Och då befinner Atalanta i en situation där det i princip är tre helt vitala nyckelspelare som behövs ersättas. Det positiva är i alla fall att att uppe i Bergamo arbetar man långsiktigt och kommer inte drabbas att gripas av panik. Fin pinne för Gilardinos Pisa som förmodligen inte kommer att vara den där stora slagpåsen som många inför säsongen trodde.




Under måndagen gick två kraftigt desarmerade lag upp emot varandra på Friuli i Udine. Både Udinese och Hellas Verona har fått se sig själva dessvärre bli plundrade under sommaren. Udinese har tappat flera av sina nyckelpjäser såsom den slovenska Chiellini i Bijol samt det franska bollgeniet Florian Thauvin som återvänt till sitt moderland. Lägg därtill skyttekungen Lorenzo Lucca som har gått till Napoli. Och då är det inte säkert att Omar Solet blir kvar heller som har varit ryktenas man under sommaren, både positivt men framförallt negativt. Roligt ur svenska ögon att tack vare dessa spelartapp har Jesper Karlström avancerat i hierarkin och bär numera lagkaptensbindeln. Hellas Verona befinner sig i en liknande situation. Man har tappat försvarstalangerna Coppola och Ghilardi men även Jackson Tchatchoua och Ondrej Duda som var värdefulla spelare förra säsongen. Det blev i alla fall en småtrevlig match mellan två klubbar som nog ser varandra som farliga rivaler på nedre halvan, viktigt därför att inte släppa till för mycket. Det är minst lika viktigt att se till att inte förlora dessa matcher som att faktiskt vinna dem och detta präglar ofta det taktiska genomförandet. Men även om matchbilden var stängd under vissa skeenden öppnades den upp ibland av i synnerhet en specifik spelare. Hellas Veronas nya brasilianare Giovane som redan fått smeknamnet ”Hellas Ronaldo” av somliga. En väldigt tekniskt sevärd spelare som var svår att fånga in för Udinese försvaret. Hal som en ål som Hegerfors hade sagt. Och duktig på att ta sig till avslutslägen där han också visade prov på rejäl krut i fötterna. Udinese tog ledningen via hörna, och fasta situationer är gärna något man gärna undviker mot Udinese då de har som princip att ha den längsta snittlängden i Serie A på sina spelare. Udinese hade sedan momentum men Hellas kämpade sig tillbaka in i matchen. Och den nya brassen Giovane blev tungan på vågen till sist. På hörna nickskarvar han snyggt och kontrollerat bollen vidare som Serdar sedan klackar in i mål. Udinese verkade inte jättenöjda med kryss dock utan försökte skruva upp tempot mot slutet och man fick en fin chans när Bayo och Hassane trillar sig igenom från kanten och avslutet flyger sedan klockrent i ribbkrysset. Den tredje ribbträffen i matchen för övrigt så ribban klev av med höga betyg efter flera fina räddningar.




Det har varit mycket höjda röster kring Inter under sommaren. Många har uttryckt panik över klubbens agerande under mercaton. Hur både den ena efter den andra bör avgå och hur klubben sviker stackars Christian Chivu. Samtidigt som presidenten och Inters starke man Beppe Marotta tog semester under stora delar och har signalerat raka motsatsen till stress och panik. Och i premiären för Inter fick vi vanliga dödliga ta del av vetskapen och visdomen som Marotta sitter inne på. Vi såg laget med den högsta högstanivån i Serie A snudda lite grann vid den nivån. Och resultatet blev en fullständig pulvrisering av stackars Torino. Varenda misstag var dödligt, Thuram visade sig extra målsugen och nätade flera gånger om framför ögonen på brorsan Khephren och farsan Lilian. Och i matchintervjun efteråt pratade en av Inters stora ledarfigurer på planen, Alessandro Bastoni om hur stor revanschlustan är i detta lag efter hur förra säsongen slutade. Med andra ord vill man inte direkt möta Inter nu i början på säsongen när såren från Champions League-Finalen samt den tappade ligatiteln från ifjol fortfarande ligger öppna. Det var mycket som fungerade Inter under matchen. Känslan är att många människor i synnerhet Inters egna supportrar ofta råkar jämföra Inter med de stora jättarna inom den europeiska fotbollen snarare än mot deras italienska rivaler. För de råder ingen tvekan vilken klubb som sitter inne på den bästa truppen i Serie A precis om åren innan så är det Inter. Nu har också Inters ledning adresserat vad många tyckte var det stora problemet förra säsongen vilket var bänken. För få spelare med genombrottskraft som kunde göra skillnad. Nu har helt plötsligt Inter flertalet alternativ med Bonny, Pio, Diouf, Henrique mfl. Detta är också gynnsamt för Chivu som är en aggressiv matchcoach som gillar att använda alla sina byten och också göra det relativt tidigt i matcherna. Och en av de nytillkomna spelarna, tekniska fransosen Ange-Yoan Bonny fick näta i sin ligadebut efter ett smarrigt anfall från Inter där de spelade sig igenom Torinos traumatiserade försvar på ett tillslag. För bortalaget var detta en mardrömsstart. Och man grinar lite illa för de granatröda från Turin när man ser deras backlinje, tidigare en styrka för Toro men nu är det inte mycket kvalité kvar där och fönstret stänger strax. Att dessutom tappa Milinkovic-Savic som med Serie A mått och mätt är en väldigt kompetent skottstoppare mildrar inte direkt oron. Marco Baronis grabbar har dessutom lite av ett mardrömschema där de möter många förväntade topplag direkt efter varandra. Men förhoppningsvis för dem är inte dessa lag lika välsmorda och fulla av hunger som Inter var denna kväll.

Resultat

Genoa - Lecce 0-0

Sassuolo - Napoli 0-2

Roma - Bologna 1-0

Milan - Cremonese 1-2

Cagliari - Fiorentina 1-1

Como - Lazio 2-0

Juventus - Parma 2-0

Atalanta - Pisa 1-1

Udinese - Hellas Verona 1-1

Inter - Torino 5-0