Det börjar bli en vana för Milan och Parma att bjuda på rafflande tillställningar när lagen drabbar samman. Fjolårets möten slutade under hösten med seger för Parma och under våren med seger för Milan efter en sen och dramatisk vändning för de rödsvartklädda djävularna. Under den första halvleken blev man falskt förd bakom ljuset med tron om att detta skulle bli en enkel match för Milan. Den omvandlade belgaren Saelemaekers fortsätter med vad som hittills varit en gyllene säsong för honom och viker in 1-0 efter dryga tio minuter. En kvart senare var den blixtrande belgaren framme igen och trollade till sig en straff när Ndiaye chansbröt i straffområdet. Rafael Leao gjorde inga misstag från straffpunkten. 2-0 efter 25 minuter spelade för Milan, ja det var den matchen det, eller? Såklart inte. Det är Milan mot Parma vi snackar om här. I Parmas första anfall i matchen på tilläggstid under den första halvleken står unge Britschgi för ett briljant förarbete när han vid sidlinjen sätter axel mot axel mot Estupinan som befann sig i obalans. Sedan klackar han med sig bollen snyggt och spelar den till Bernabé som gott med tid och utrymme att sikta in sig vilket visade sig bli dödligt. Spanjoren står för ett delikat avslut utanför boxen där han med absolut precision och känsla smeker in bollen bakom Maignan. Nu var det match igen!
Parma inleder sedan den andra halvleken på ett briljant sätt. Och på ett sätt vi inte sett från dem tidigare den här säsongen. Ett imponerande tryck mot Milans mål där man smög sig allt närmare. Med en kvart in kommer den efterlängtade kvitteringen när unge Britschgi återigen blir Estupinans baneman längs kanten, tar sig förbi och står för ett fint inlägg som mittbacks-Inzaghi och lagkaptenen Del Prato nickar in. Matchen fortsatte att kännas elektrisk där bägge lagen hade lysande möjligheter att trycka in segermålet. Pulisic exempelvis kom alldeles ren mot Suzuki men japanen skar av vinklarna väl och amerikanen fick se sitt skott stryka utanför stolpen med knappa decimetern. Bästa möjligheten kom dock på kontring efter en farlig chans för Parma. Återigen Saelemaekers otroliga fart som blev för svår att sätta stopp för. Belgaren rundar Suzuki och man tänkte att här kommer segermålet från matchens lirare. Men belgaren kunde inte bibehålla kylan i det kritiska läget och skottet seglar strax över ribban samtidigt som ett enormt sus ekade på en packad Ennio Tardini stadion.
En otrolig match som kom som en skön kontrast till alla taktiska 0-0 matcher som vi bevittnade under helgen. Frågetecken finns kring Milan och deras svårigheter att ta den taktiska kontrollen över matcherna på sistone som Allegri önskar. Tidigare gick det retande enkelt för dem att göra just det men mot Pisa och Parma framförallt har kontrollen glidit dem ur händerna. Svårt att inte känna att det åtminstone är delvis relaterat till Rabiots frånvaro som med sitt taktiskt väldigt höga IQ är en nyckelpjäs för Allegris lag som lotsar dem mot en ytterligare nivå. För Parma dock var det en inspirerande vändning och en väldigt nödvändig positiv injektion. Den andra halvleken var det bästa de presterat hittills den här säsongen och någonting för Cuesta och hans grabbar att ta med sig och bygga vidare på.
Inför drabbningen med Sassuolo befann sig Ivan Juric under ett rejält tryck. För oss utomstående kom detta som en överraskning. Juric är inte en tränare man anställer för kortsiktiga resultat utan jag var av den tron att Atalanta befann sig i en ombyggnadsfas där det strategiskt långsiktiga tänket som tidigare varit källan bakom deras imponerande framgång fortfarande fanns där. Men så verkar inte fallet vara vilket ställer en hel frågetecken kring kompetensen i Atalantas nuvarande klubbledning som tidigare varit den främsta i serien. I den här matchen led Atalanta till synes av en rejäl bakfylla efter den sena thrillern mot Marseille i Champions League. Och Grosso och Sassuolo utnyttjade detta till fullo med syfte att dra isär och springa omkull Atalanta redan från avspark. Atalanta hade kunnat fått en dröminledning men Jay Idzes står för en heroisk räddning när han visade sig villig att offra huvudet för att reda sitt eget mål.
Första målet blir Sassuolos dock när Pinamonti slugt lurar ut Carnesecchi för att sedan peta iväg bollen när Atalantas burväktare kastar sig ut. Straffspark och väl där gör Sassuolos ikoniska fanbärare Domenico Berardi inga misstag. Under den andra halvleken fortsätter Sassuolo att tvinga fram misstag ur Atalanta. Berardi vinner bollen och med snabba fötter spelar han briljant fram Pinamonti som sedan agerar som den perfekta måltjuven i boxen och kliniskt trycker in 2-0.
Atalanta forcerade fram med desperation i blicken och vaskar fram flera fina lägen för reducering men vindarna blåser inte deras väg för stunden och man kunde se frustrationen hos spelarna. Efter dryga timmen spelad kommer Sassuolo i en dödlig kontring som slutar med att Berardi är fri framför Carnesecchi och den chansen hade kunnat spelats om en miljon gånger och Berardi hade gjort en miljon mål. 3-0 och game, set and match.
Sassuolo har stått för en imponerande start på säsongen vilket de flesta av oss förväntade att de skulle göra. De anlände med den starkaste truppen en nykomling har gjort sedan Juventus och Calciopoli. Grosso visade i den här matchen men även tidigare under säsongen och även i Serie B en förmåga att tänka fram flexibla matchplaner som ger dödlig effekt. Även otroligt kul att fortsatt se Berardi vara den stora katalysatorn för sitt älskade Sassuolo. En otrolig fotbollspelare rent individuellt men även en som gör sina lagkamrater så otroligt mycket bättre. Berardi har ett rikt arv nu av att få sina anfallskompanjoner att se så mycket bättre ut. Defrel, Raspadori, Caputo, Scamacca och nu även Pinamonti.
För Atalanta ser detta ut att innebära en förändring på tränarbänken. Att Atalantas prestationer har varit mycket bättre än vad deras resultat gör gällande där xG-statistiken placerar dem i topp 4 är inte längre relevant. Detta är inte samma La Dea som visade fullt förtroende för Gasperini när han torskade sina fem första matcher som tränare för klubben. Detta är ett La Dea med en förvrängd självbild som resultat av deras imponerande framgång. I sitt huvud är de närmare Juventus och Inter nu än Bologna och Cagliari vilket verkligheten inte håller med dem om. Jag är övertygad om att detta innebär slutet för Grande La Dea. Deras era som det främsta provinslaget som tog upp kampen med korrupta norr varade i 9 långa år vilket är väldigt imponerande. Inte riktigt lika imponerande som Parmas 14 år mellan 1990-2004 eller Sampdorias 11 år mellan 1986-1997 men likväl det främsta provinslaget under 2000-talet.
Men ett provinslag kan inte konkurrera med storlagen genom att tänka som dem. Atalantas otroliga förmåga att konsekvent överprestera och sluta topp 4 med en budget utanför topp 10 var ett resultat av ett långsiktigt och systematiskt arbete. Man bevisade att man kan reducera betydelsen av kvalité genom intellekt och precision i utförandet. Men för att lyckas med detta krävs det att man ger sin tränare tid. Och tid och tålamod är någonting som storlagen sällan belönar sina tränare med så det är en av få fördelar provinslagen har att ta vara på.
Väldigt symboliskt för övrigt att chefsarkitekten och världens främsta provinssportchef Sartori och dennes Bologna ger Napoli en käftsmäll och är med uppe i toppen samtidigt som Atalanta befinner sig i kris och torskar hemma mot Sassuolo. För mig är det tämligen uppenbart att Sartori var hjärnan bakom La Deas framgång och att Bologna nu tagit Atalantas plats i hierarkin som det främsta hotet mot storklubbarna i norr(samt söder med Napoli). Och intressant att tänka tillbaka på Bolognas svåra start under fjolåret där de varken imponerade i ligan eller i CL. Hade Bologna och Sartori agerat som Atalanta nu hade väl Italiano fått smaka på stöveln men istället föll bitarna på plats under våren och Bologna fick räkna hem sin första titel på flera decennier. // Martin Eliasson
Inter har den senaste månaden verkligen visat att de är på riktigt den här säsongen. Och under söndagens match mot Lazio strök de verkligen under det. Visst ska det sägas att Lazio är ett skadat byte för tillfället, med transferförbudet i somras och en stor skara skador. Men det går inte att undgå hur imponerande Inter varit under säsongsinledningen.
Matchen på San Siro han knappt börja innan ledaren Lautaro Martinez tryckte upp 1-0 i det högra krysset. Det var nästan så man trodde det var Allegri som att på Inters bänk så som Inter spelade. För det som imponerat mest på mig under den här matchen var Inters förmåga att styra tempot i matchen både med och utan boll. Något som enligt mig är ett kännetecken för ett riktigt bra lag. Inter har den där förmågan att bara trycka på en knapp och gasa på när man minst anar det. En förmåga som är väldigt underskattad i fotbollen där det hela tiden pratas om att lag ska kunna “dominera” en match från start till mål.
Att Chivu hade spännande egenskaper som tränare såg de som följde hans korta period i Parma. Han fick på en kort tid spelare som Leoni och Bonny att växa samtidigt som han var pragmatisk nog för att sätta ett system och spel som passade materialet han hade till sitt förfogande. Och detta gjorde han på kort tid. Nu har han snabbt lyckats med liknande saker i Inter. Han har jobbat smart genom att fortsätta på Inzaghis stomme men långsamt jobbat in nya element och spelare där sommarförvärven Sucic och Bonny börjar bli viktigare och viktigare.
En stor nyckel är som sagt Inzaghis stomme och hur mycket man får ut av ledarna i laget. Jag tänker framförallt på två spelare som varit extra bra enligt mig, Calhanoglu och Lautaro. Detta är två spelare som hade en sämre fjolårssäsong och som på något sätt blev symboler för Inters något misslyckade säsong (som fortfarande var väldigt bra). Den här säsongen har de båda tagit tag i taktpinnen och visat vilka kvalitetsspelare det är. Och att Chivu fått med sig hela det här väldigt erfarna laget visar att han kan hantera ett omklädningsrum med stora spelare. Ännu ett tecken på en blivande stortränare.
Efter att Inter dödade tempot i första halvlek skruvade man upp det igen i mitten på andra. Ett otroligt inlägg från Dimarco träffar foten på Bonny som enkelt lägger in bollen i öppet mål. 2-0 till Inter och matchen är mer eller mindre klar. Trots att Lazio hotade lite på slutet var känslan att Inter skulle lösa det. Det sista som ska nämnas är Inters energi man spelar med. Förra säsongen var känslan hela tiden att hela truppen kändes trött och hela tiden låg på bristningsgränsen. Nu ser alla spelare pigga och fräscha ut och orkar hela matchen. Vad det ser ut har Chivu prickat rätt med sina preparationer under försäsongen, trots en svår sits med tanke på att man spelade VM för klubblag.
Under lördagseftermiddagen utspelade sig en intressant match ur flera aspekter, mellan Como och Cagliari på Giuseppe Sinigaglia. Inför matchen pratade Fabregas om något jag nämnt som ett stundande problem för Como. Allt fler lag har läst hur Como vill spela och kommer göra allt för att stänga de ytor Como vill åt. Och den gode Cesc fick sannerligen rätt även här.
För matchen i sig var blev precis som man kunde väntat sig. Como hade all boll och Cagliari spelade ett lågt försvar, försökte dra ned på tempot och vara snabba i sina kontringar. Det som förvånade mig mest var kanske att Fabregas som ändå var med på matchbilden inte hade något riktigt motdrag utan försökte med samma metod matchen igenom. Och Como skapade inte mycket utan fick nöja sig med 0-0. Efter förra helgens resultat borta mot Napoli och den efterföljande hyllningskören måste detta varit en rejäl besvikelse.
Men jag vill faktiskt motsätta mig just den hyllningsorkanen som Fabregas och hans Como fått under de senaste veckorna. Föga förvånande så har Como blivit fotbollshipsters favoritlag. Med Cesc Fabregas, den nya spanska stjärntränaren på bänken, och ett lag som spelar en “modern” fotboll drar de massorna till sig. Men jag tycker det behöver sättas i kontext. Sedan Como gick upp har de spenderat cirka 2 miljarder netto på spelartransfers, något som ingen annan klubb i Italiens ens kan drömma om. Fabregas har alltså fått värva exakt de spelare han vill ha och inte behövt tänka på ekonomiska konsekvenser eller att han ska förlora sina bästa spelare. Detta blir ironiskt när man ser Bologna med ett lag som kostat mindre än Como och som hela tiden tvingats sälja sina bästa spelare. Trots det görs inga taktiska analyser av Italiano och framförallt nämns aldrig geniet Sartori.
Eller kanske ska vi ta några närmare exempel som Sassuolo och Udinese. Två lag som ligger bara några poäng bakom Como i tabellen vars trupper kostar ungefär en tredjedel av Fabregas bygge, men inte heller där hör vi något om Grosso eller Runjaic. Men kanske det tydligaste exemplet kommer från just Como - Cagliari och Fabregas motståndare Fabio Pisacane. Som faktiskt gick samma årgång av nya tränare som Fabregas på Coverciano. Cesc pratade efter matchen om hur Cagliari knappt fick ihop 3 passningar mot hans Como. Detta gör att jag får stor avsmak på Fabregas som person. Pisacane hade bara kunnat drömma om att jobba med en liknande budget som Fabregas och dessutom vara så skyddad som han är. Tränarens jobb är enligt mig att få ut det bästa av laget och vinna så många poäng som möjligt, Pisacane har framförallt ingen skyldighet att spela en “attraktiv” fotboll för att göra stora rika Como nöjda.
För mig blir detta ett stort bevis på hur Fabregas är den mest privilegierade tränaren inom italiensk fotboll. Och risken finns att han blir för full av sig själv innan han ens lyckats göra något av värde. //Torsten Armini
Resultat omgång 11
Pisa - Cremonese 1-0
Como - Cagliari 0-0
Lecce - Hellas Verona 0-0
Juventus - Torino 0-0
Parma - Milan 2-2
Atalanta - Sassuolo 0-3
Bologna - Napoli 2-0
Genoa - Fiorentina 2-2
Roma - Udinese 2-0
Inter - Lazio 2-0
