Vid lunchtid på söndagen skulle en väldigt avgörande match spelas på Bentegodi mellan Hellas Verona och Parma. Två klubbar som haft en något trög säsongsinledning och som många på förhand tippade skulle vara inblandade i en bottenstrid. Huvudrollsinnehavarna i matchen skulle visa sig vara två spelare från sydamerikas största fotbollsländer, Brasilien och Argentina.
Som så många gånger förr den här säsongen inleddes matchen starkt av hemmalaget från Verona. De skapade lägen och gjorde till och med ett mål som senare dömdes bort. Och något är väldigt märkligt med detta Hellas. Förra säsongen var man ett lag som aldrig riktigt såg ut att vara bra nog för att klara sig kvar men ändå lyckades man göra det väldigt komfortabelt dessutom. I år är man istället helt tvärt om, ett lag som skapar tillräckligt med chanser för att vinna i nästan varje match, men ändå står man fortfarande på noll vinster efter 12 omgångar. Tittar man till underliggande siffror ligger dessutom Hellas på övre halvan av Serie A i många kategorier vilket gör klubben till en gåta.
Samtidigt har Parma, som jag kritiserade i början av säsongen för sitt tränarval, verkligen kommit igång. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på hur många fina spelare de har i sin trupp. Titta bara på hur Circati leder deras försvar, eller hur mittfältet med Keita och Bernabé styr spelet eller för den delen deras argentinska bomber Mateo Pellegrino börjar komma igång även i målskyttet. Det är ingen hemlighet för oss som följt Pellegrino sedan han kom till Parma i januari att han har väldigt många spännande kvaliteter. Framförallt är hans huvudspel av högsta klass vilket han visade när han stångade in 1-0 till Parma i den första halvleken efter en variant på inkast.
I andra halvlek visade det sig kanske just varför Parma är på väg i rätt riktning och Hellas i fel. Hellas stressade på och såg mer och mer panikslagna ut. Samtidigt sjönk Parma ned mer och mer i ett bekvämt lågt försvar och satsade på kontringar mot ett sargat Hellas. Föga förvånande lyckades dock Hellas Veronas stora nyckelspelare denna säsongen, Giovane, sätta 1-1 trots att Parma såg bekväma ut i matchen. Men det är ändå något med alla chanser som Hellas missar och hur Gift Orban på topp, gång på gång springer offside eller missar öppet mål. Det känns inte helt stabilt och det ser mer och mer ut som att Hellas inte riktigt fått ihop ett lag utan just förlitar sig på individuella prestationer. Kanske är det dags för ett tränarbyte från Zanetti som jag aldrig riktigt trott på.
För istället för en första vinst för Hellas skulle Parmas argentinska bomber Pellegrino avgöra matchen. Och det gjorde han assisterad av Hellas brasilianska stjärna Giovane som slarvigt nickade hem bollen och helt friställde argentinaren som bara lyfte bollen över Montipo till 2-1 Parma. Ett tydligt tecken på att Hellas håller på att falla ihop och samtidigt går Parma med Cuesta vid rodret i helt rätt riktning. Om Parma lyckas med den anställningen är det inget annat än ett mästerverk av sportchef Cherubini som bortsåg från många betydligt mer erfarna alternativ till förmån för Artetas assisterande tränare.
Ett Napoli i en minikris skulle ställas mot Atalanta som precis bytt tränare till Palladino efter att Juric fått sparken. Men efter lördagskvällens match undrar jag om vi inte kommer få en krisstämpel på Atalanta snart också.
Napoli började matchen urstarkt och såg återigen ut som ett Conte-lag. Contes drag denna gången var att gå tillbaka till 3-4-3 och för första gången ställde upp med sina enda riktiga yttrar tillsammans i Noa Lang och David Neres. Detta blev ett genidrag då Atalanta inte alls såg redo ut på den förändringen och matchen var i princip avgjord redan efter första halvlek då just Neres gjort 2 mål och Lang 1. Även om Atalanta sprattlade till lite i andra halvlek då Scamacca kom in och reducerade till 3-1 var känslan ändå att Napoli var tillbaka.
För det har varit mycket snack den senaste veckan om Conte. Men jag tycker han bevisar här att han verkligen bör vara kvar i Napoli och är rätt man att leda laget, iallafall säsongen ut. Napolis stora problem just nu är skadorna vilket jag tror kan innebära ett tidigt uttåg i Champions League á la Conte, vilket i sin tur kan vara positivt för deras fortsättning i Serie A. Med allt att döma bör Napoli fortfarande vara med i scudettostriden under hela säsongen. Sedan får vi se vad som händer med Conte men jag tror fortfarande han är en rastlös själ som redan tittar på sätt att göra en exit och gå tillbaka till sitt kära Juve.
I Bergamo är det dock mörkare. Visst var detta en tuff första match för Palladino som jag egentligen tror på som tränare. Men jag tror det finns en del psykologiska problem i Atalanta som kan bli tuffa för hela klubben att hantera. Man har redan förlorat sin stora talisman Gasperini och jag tror de flesta räknade med en hyfsat trög start med Juric. Men spelet såg väldigt bra ut under inledningen av säsongen och Atalanta låg enligt mig och lurade i vassen, jag var övertygad om att de skulle börja ta poäng. Trots en inte helt usel resultatrad väljer man att sparka Juric och satsa på opportunisten Palladino.
Hade Juric verkligen tappat omklädningsrummet och var resultaten så dåliga att han förtjänade sparken? Jag tror inte att så är fallet och jag tror istället att det finns en viss förvirring inom klubben vad den långsiktiga tanken är. Detta kan ha gömts undan av Gasperini som presterade resultat oavsett situation men nu med andra tränare som inte har samma meriter att stå på är klubben förvirrad över sin långsiktiga plan. Jag ser tecken på ett stundande förfall, något som jag inte utesluter redan denna säsongen och det kan bli kraftigt. //Torsten Armini
Förra säsongen tränades Milan av den offensiva systemtränaren Paulo Fonseca. Portugisen hade framförallt under tiden i Ukraina etablerat en egen form utav högintensiv anfallsfotboll som benämns som ”Fonseca-boll”. Vi fick emellanåt se prov på den under hans tid i Roma. I synnerhet minns jag en match mellan Roma och Parma där Roma pressade tillbaka Parma så ordentligt att matchen var över redan efter trettio minuter. Parma kunde inte lämna sin egen planhalva och redan innan halvtidspaus stod det 3–0 till Roma. Det var ett av få exempel där Fonsecas idéer fungerade som det är tänkt. Under tiden i Milan var det den imponerande segern mot Real Madrid som visade på höjden i hans idéer där de spanska fotbollsaristokraterna hade liknande problem som Parma hade att försöka hantera Milans intensitet. Kruxet såklart var att Fonseca må ha haft en imponerande höjd men den höjden kom med en kraftig nota kortsiktigt. Och den notan var en avsaknad av kontinuerlighet och jämnhet i prestationerna.
Denna säsong coachas Milan istället utav den enigmatiska Massimiliano ”Mad Max” Allegri, en utskälld legendar med 6 scudetti och 2 champions league finaler på CV:et. En tränare vars fotboll och karaktärsdrag står i rak kontrast gentemot portugisen från fjolåret. I år har Milan tvärtom varit väldigt jämna i sina prestationer, och de vackra men ineffektiva anfallskombinationerna har bytts ut mot tydliga defensiva strukturer och en emellanåt simpel men dödlig effektivitet i anfallet. Milan ifjol var ett underhållande mittenlag, Milan i år är ett taktiskt jobbigt topplag man gärna inte stöter på. Milan trädde in i detta möte med självförtroende i ryggen. Man hade gått segrandes ur alla de övriga mötena med topprivalerna undantaget Juventus. Men det bör sägas att Allegri coachade en trepoängare även mot Juventus och det var främst Milanspelarnas egna oförmåga som satte stopp för seger den gången. Inter å andra sidan befann sig i en omvänd situation där man sista åren haft förtvivlat svårt att besegra sina närmsta rivaler i tabellen. Denna förhandsinformation kom att visa sig vara viktig för utfallet utav matchen.
På pappret var Inter favoriten. Man hade visat på en lysande form där segrarna såväl i ligan som i Champions League hade staplats på rad medan Milans form har varit vacklande med flertalet kryss mot bottenlag. Men i detta Milano-derby kunde Allegri ställa sin starkaste elva på planen för vad som kanske var första gången. Rafael Leao och den extremt viktiga Allegri-boll specialisten Adrien Rabiot var tillgängliga för spel. Detta ledde mig till att tro att Milan skulle ta ett taktiskt strypgrepp över matchen som de mäktat med tidigare i samtliga möten mot topprivalerna. Min teori till Milans poängtapp mot lag som Pisa med flera är i mångt och mycket kopplat till Rabiots frånvaro. Allegri saknar medel att kunna ersätta fransosens svinhöga taktiska IQ och förståelse för Allegris tänk. Utan fransosen har den nödvändiga dynamiken på mitten inte infunnit sig likt tidigare och Milan har inte kunnat tagit samma kontroll över matcherna. Med Allegris franska adoptivson åter i elvan ökade chansen till seger betänkligt för de rödsvarta djävularna.
Men Christian Chivu och dennes Inter överraskade till en början. Första halvleken var inte alls som jag förväntade mig. Inter var förmögna till att öka intensiteten och tempot i spelet på ett sätt jag förvånades över. Tidigare när Allegri har rätt spelare på planen har hans lag till synes kunnat satt motståndaren i en form utav hypnotiskt tillstånd. Oavsett om man har bollen eller inte har man haft total kontroll på tempot i matchen och medvetet hållit det lågt för att helt förstöra motståndarens rytm i spelet. Men Inter lyckades tidigt och under den första halvleken bryta hypnosen. Men tyvärr fanns inte effektiviteten. Om inte magiska Maignan stod i vägen så gjorde stolpen eller ribban det.
I halvtidspausen hade Milan och Allegri kalibrerat om och den andra halvleken var mer i linje med vad jag hade väntat mig. Och Milan tog ledningen ungefär tio minuter in i en farlig omställning där alla spelare involverade visade exakt varför de befinner sig på planen och vad de bidrar med. Fofana vinner slugt bollen från Calhanoglu och Fofanas utveckling redan under Allegris korta tid där är inspirerande att följa. Det är som hans taktiska IQ har fördubblats redan. Och jag är övertygad om att han kommer växa ut till att bli en dynamisk defensiv mittfältare av rang med Allegri som guide. I alla fall så släpper Fofana bollen till Saelemaekers, och vad ska man egentligen säga om belgaren utveckling? Från utfyllnadsspelare som skickades på lån till att den här säsongen vara en fundamental nyckelspelare för Allegri. Belgaren är också mer än bara en vattenbärare och börjar växa ut till att bli en av klubbens stjärnor och ansikten utåt. Saelemaekers har alltid haft potential med sin blixtrande snabbhet men det är som att Allegri vänt hans huvud åt rätt åt så att han nu får maximal utdelning av sina fysiska och tekniska egenskaper. Saelemaekers får till ett avslut där riktningen är bra men det saknas nödvändig kraft i det. Det visar sig att detta var tur i oturen då den lite bristfälliga kraften i skottet resulterade i att Yann Sommer saknade det fysiska momentumet att kunna styra undan returen från farlig mark. Istället dimper den ned framför Pulisic som i vanlig ordning befinner sig vid rätt plats vid rätt tidpunkt. Amerikanen förvandling sedan han landade i Milano är även den ytterst intressant. Han är inte längre den underhållande offensiva mittfältaren som ofta gör snygga mål men som saknar jämnhet i spelet. Nu är han en ren poängspelare vars list och förmåga att läsa spelet står ut från övriga spelare. Han är en spelare man aldrig kan räkna ut, han kan vara osynlig långa stunder för att sedan stå för det avgörande målet eller passningen. En utpräglad matchvinnare. Kanske märkligt nog det närmsta Milan kommit en spirituell ersättare till Super-Pippo Inzaghi och detta hade man ju aldrig trott skulle hända när värvningen gjordes.
Christian Chivu slängde in allt han kunde från bänken men baklängesmålet försatte Inter i en taktisk mardrömssituation. För trycker man på för mycket framåt blir kontringshotet med framförallt Leao i spetsen extremt stort. Den perfekta balansen behövde nås. Men Inter bjöds på en gyllene biljett att kunna vända på matchen. Kring 70:e minuten lite drygt kommer Pavlovic snett in i en duell med Marcus Thuram och råkar stämpla fransosen och straffen kändes väldigt självklar efter man fick ta del av reprisbilderna. Men väl här gjorde sig de mentala demonerna som Inter lider av sig tillkänna. Calhanoglu som oftast är så säker från straffpunkten misslyckades med att omsätta den i mål. Mike Maignan framstod som en jätte mellan stolparna och räddade skottet med total säkerhet. Det kändes som att Calhanoglu hade kunnat slagit om den straffen hundra gånger och Maignan hade gjort hundra räddningar.
Jag är inte någon milanista men även som utomstående observatör känner jag att Milan måste försöka övertala ”Magic-Mike” att förlänga sitt utgående kontrakt. Trots hans skadebekymmer och ojämnhet är han den mest ”Milan-kodade” målvakten de haft sedan Nelson Dida vaktade kassen. Att jämföra honom med brasilianaren känns uppenbart då delar många likheter. Dida hade även han en ojämnhet i spelet som dock var betydligt större än Maignans. Komiska tavlor blandat men häpnadsväckande räddningar som endast brassen var kapabel till. Men framförallt stod Dida ut med sin stjärnglans. Det är sällan målvakter kan beskrivas som stjärnor men Dida var sannerligen en målvakt med stjärnglans precis som fransosen. Dida var aldrig världens bästa målvakt men i sin prime var han den coolaste keepern på fotbollskartan och exakt så skulle jag beskriva Maignan idag. Han hör hemma i den rödsvarta delen av Milano. Förhoppningsvis inser både han och Milans klubbledning detta.
Matchen slutade i en 1-0 seger i vad som man ändå får säga var ett riktigt bra derby. Sveriges mest kultförklarade fotbollshistoriker Erik Niva utnämnde Milanoderbyt till Europas främsta fotbollsmatch och i min mening är det svårt att argumentera emot det. För nästan alla andra ”stormatcher” i Europa i såväl Premier League som i La Liga känns så plastiga, oäkta och inautentiska nuförtiden. Det blir så uppenbart som åskådare att fotbollen bara är en tom, paketerad kommersiell produkt som säljs som allting annat. Men när Milano-derbyt stundar då är det någonting helt annat man bjuds på. Känslorna, atmosfären och allt annat är helt plötsligt så äkta. Det är såhär som stormatcher ska kännas när man tittar. Det är såhär fotbollen ska vara och var tänkt att vara en gång i tiden.
Milan fortsätter att rada upp segrar mot topprivalerna medan Inters mentala kräftgång i samma möten fortsätter den med. Att det är mentala demoner som spökar för Inter är uppenbart då man i flera av dessa möten har stått för fina helhetsinsatser där tränarna i både Inzaghi och nu Chivu båda har anlänt med väl uttänkta matchplaner. Som jag skrev ovanför var Inter kapabla att spela sig ur Allegri-hypnosen på ett sätt andra lag varit inkapabla till att göra. Men det gjorde ingen skillnad i slutändan.
Det börjar mer och mer luta åt att Claudio Ranieri verkligen räddade Roma förra säsongen. Inte nog med att han på rekordtid profilerade sina spelare korrekt och fick en till synes dysfunktionell spelartrupp att framstå som en trupp byggd med intelligent precision. Han lämnade även kvar en fantastisk grund med Serie A:s främsta defensiva strukturer. Hans sista gåva var att som den sluge räven han är övertala Gasperini att han bli hans efterträdare. Och detta bakom Atalantas rygg som inte kände till de hemliga förhandlingarna.
Hittills har Gasperini gjort ett bättre jobb än vad även de största optimisterna hade kunnat drömma om. Man befinner sig återigen i serieledning efter att lekande lätt ha dansat av vanligtvis svårspelade Cremonese på autopilot. Det fanns mycket att gilla med Romas insats. Argentinaren Soulé fortsätter att växa ut till lagets X-faktorspelare och delikat vika in bollar i nät. Brassen Wesley fortsätter sin övning som en slags gnuggande, grovjobbarversion av Cafu längs kanten. Den orubbliga serb-belgaren Mile Svilar fortsätter dominera mellan stolparna och befästa sin position som Serie A:s främsta burväktare. Men det jag alltid gillat mest med Gasperini är hur mycket värde han får ut av tidigare uträknade och kritiserade spelare. Bryan Cristante tillhör förmodligen en av de mest utskällda spelarna senaste säsongerna i Serie A men nu när Gasperini återigen coachar honom är han en taktisk murbräcka för Roma centralt. Var väldigt förtjust i El Shaarawys inhopp med där hans egenskaper användes på rätt sätt av den vita vargen från Turin.
Gasperini har blivit stämplad som ”progressiv” vad det nu innebär men min kärlek och beundran för honom är snarare knutet runt hur traditionella hans idéer och värdegrunder är. Gasperini ses som nyskapande för att han är klassisk Calcio och många av de idéer som tidigare genomsyrade den italienska fotbollen så som intelligent systemtänk á la Arrigo Sacchi med kollektiv synkronisering skeppades till källaren samtidigt som den tjurskallige Gasperini fortsatte på samma sätt tjurskallig och ointresserad av vad andra finner trendigt som han är. Fotbollsintellekt är vad hans fotboll alltid i grunden har handlat om och detta är anledningen till att spelare som till synes ofta saknar framstående fysiska och tekniska egenskaper kan se så värdefulla ut för hans lag. Har du en fin fotbollshjärna kommer Gasperini ha nytta av dig.
På annat håll stod Italianos Bologna för exakt samma insats borta mot Udinese där man i sann Italiano-anda fullständigt bröt ned Udinese under den andra halvleken. Som så ofta förr framstod det som att Bologna hade en dubbelt så stor energikälla att dra från i jämförelse med motståndaren.
Efter denna omgång var avslutat uttalade sig den kultförklarade sportchefen Walter Sabatini om den tajta situationen i toppen. Enligt den gamle räven Sabatini var det hans två forna klubbar Bologna och Roma som skulle göra upp om scudetton i slutändan. En vacker tanke jag gärna ser inträffa. För Bologna och Romas nuvarande framgång är knutna till Calcions två potentiella frälsare. De enda två kapabla till att leda den italienska fotbollen ut ur mörkret och åter mot ljuset. I Bologna finner vi den upplyste arkitekten Giovanni Sartori, sportchefernas sportchef. En man som visat exakt hur italienska klubbar behöver vara strukturerade för att uppnå framgång under nuvarande omständigheter. Alla klubbar och alla sportchefer bör blicka mot Sartori för inspiration. Han bör vara allas vägledare.
I Roma som jag skriver där ovanför finner vi Gian Piero Gasperini, den tjurskallige filosofen som bör fylla samma funktion för tränare som Sartori bör för sportchefer. Hans idéer måste bli det nya svarta om solen återigen ska lysa mot Italien. Italienska klubbar kan inte konkurrera ekonomiskt med de engelska klubbarna eller de spanska jättarna. Vilket innebär att de spelartyperna som dem kulturerna värderar högst alltid kommer landa i dem ligorna. Spelare med framstående tekniska och fysiska färdigheter är ofta bortom Calcions räckvidd numer. Och därför måste Calcion byta riktning. Fokusera på andra färdigheter istället, fokusera på färdigheter som marknaden inte värderar. Fokusera på intellekt. Intelligenta spelare i dagens fotbollsvärld är alltid kriminellt underskattade, får sällan lovorden de förtjänar i en fotbollsvärld som mer och mer blir reducerad till snabba klipp på tik-tok och andra sociala medier. De italienska lagen ska inte sträva efter att vara de mest tekniskt eller fysiskt begåvade lagen. De ska sträva efter att vara de smartaste lagen. Detta är vad Calcion rent historiskt alltid varit tidigare. Italiensk fotboll behöver inte vara underhållande, den behöver inte vara spektakulär men den måste vara intellektuell, annars är det inte italiensk fotboll utan en billig imitation vi tar del av.
Men oavsett hur mycket jag önskar att Sabatinis tankar blir till verklighet har jag svårt att tro att det kommer att ske. För i vassen lurar en tjurhaj med blodsmak i munnen. En haj vid namn Max Allegri. Och är det någonting vi vet om Allegri så är det att han älskar mer än något annat att förstöra det roliga för alla andra. En sann fotbollssadist som till synes får en kick av att höra folk gnälla. Skadeglädjens sanna despot. Finner han en fest med härlig stämning blir frestelsen och motivation alldeles för stor. Han är en seriemördare och hans offer är goa vibbar och glädje för andra. Jag kan definitivt se att Sabatinis scenario är nära på att inträffa där Italianos Bologna är snubblande nära en mirakulös scudetto eller att Gasperini blott är en omgång kvar från att vinna den där titeln han förtjänar mer än någon annan. Men när den sista omgången väl är spelad förväntar jag mig se Allegri ståendes där vid sidlinjen med ett leende på läpparna endast djävulen själv kan matcha. // Martin Eliasson.
Cagliari Genoa 3-3
Udinese - Bologna 0-3
Fiorentina - Juventus 1-1
Napoli - Atalanta 3-1
Hellas Verona - Parma 1-2
Cremonese - Roma 1-3
Lazio - Lecce 2-0
Inter - Milan 0-1
Torino - Como 1-5
Sassuolo - Pisa 2-2
