Under fredagskvällen drabbade Como och Sassuolo samman i ett möte mellan två klubbar där det är enkelt att dra paralleller och finna liknelser mellan dem. Como är det nya, hippa laget i Serie A. Det är kopplat till deras ägargrupp som är Serie A:s rikaste vilket resulterat i en snabb klättring mot toppen av den italienska fotbollspyramiden. Como plockar in supertalanger från Real Madrid, toppspelare från Ligue 1 och i somras när spanska åsiktskanaler diskuterade vilket spanskt topplag som väntade för segundans mest glänsande juvel Jesus Rodriguez så klev istället Como in och budade över alla de spanska gängen. Detta har resulterat i att Como snabbt etablerat sig som den stora mediagunstlingen i media. För det finns inget italienare och Calcio-älskare gillar att göra mer än att sitta och nostalgitråna över svunna tider där italienska lag var ekonomiskt överlägsna. Como med sina resurser är en påminnelse om den tiden för många.
Som jag nämnde finns det ytliga likheter mellan Como och deras motståndare under fredagen. Sassuolo var en intetsägande klubb som hörde hemma i de lägre divisionerna fram tills att Giorgio Squinzi, VD:n för kemikaljätten Mapei köpte klubben 2002. Under Squinzis ägandeskap kom Sassuolo att avancera upp i divisionerna och etablera sig som ett underhållande mittenlag i högsta serien. Och det var i mångt och mycket likt Como idag på grund av pengarna som Squinzi tryckte in i klubben. Under lång tid var det en smula komiskt hur Sassuolo till exempel hade det överlägset främsta tröjavtalet av alla klubbar i Serie A. Squinzis egna företag Mapei var som sagt deras sponsor och det var ett sätt att kringgå diverse finansiella regleringar.
Den intressanta jämförelsen att göra mellan klubbarna dock är fokuset på ungdomsutveckling. Como blir hyllade för alla unga supertalanger från Spanien som de kastar in i startelvan. Någonting som inte direkt gynnar italiensk fotboll samtidigt som Sassuolo just fyllde den otroligt viktiga funktionen under lång tid att ge just unga italienare chansen. Italienska talanger som hade fallit ur nätet, som inte bedömdes vara bra nog för topplagen fann alla ett hem i Sassuolo. Francesco Acerbi, Manuel Locatelli, Gianluca Scamacca, Stefano Sensi med flera. Samtliga anlände som skadat gods för att sedan växa så pass under tiden i den svartgröna tröjan att storklubbarna köpte tillbaka dem. Lägg därtill de egna talangerna Raspadori och Berardi på detta. Squinzi införde även som princip att Sassuolo alltid även skulle ge unga italienska tränare chansen på bänken. Nuförtiden etablerade figurer som Max Allegri, Eusebio Di Francesco och Roberto De Zerbi fick alla som resultat sina stora genombrott på Sassuolos tränarbänk i ung ålder. Sassuolo var med andra ord under lång tid livsviktiga för återväxten inom Calcio. Både gällande tränare och spelare. De förtjänar de hyllningar som Como nu får. Eftersom Como främst ger argentinska och spanska talanger chansen snarare än italienska och har en spanjor på tränarbänken.
I oktober 2019 avled Squinzi vid en ålder av 76. Många trodde där och då att detta skulle innebära slutet för Sassuolos saga. I synnerhet när den oväntade nedflyttningen säsongen 2023/24 inträffade. Alla förväntade sig en mass exodus men istället behöll Sassuolo alla sina stjärnspelare. Detta behöver inte vara något positivt då vi många gånger om sett lag med stjärnglansiga trupper få det svårt i Serie B. När Francesco Guidolin klev in i ett underpresterande Parma för snart två decennier sedan fick han frågan hur Parma med sådant bra lag med många tunga Serie A-pjäser kunde prestera så dåligt i Serie B. Guidolin svarade: ”Man vinner inte Serie B med Serie A spelare, man kan endast vinna med Serie B-spelare”. Med andra Serie B är en liga där motivation slår klass för det mesta. Men Sassuolo var fyllda med motivation och med sin nya tränare Fabio Grosso som följer samma tråd som tidigare kunde man med sin överlägsna kvalité i truppen leka hem seriesegern i Serie B. Sassuolo var typexemplet på en klubb med fenomenalt styre. Sportchefen Carnevali stod för masterclass i sportcheferi och nu är man på en gång till synes tillbaka i Serie A:s mittenträsk som att ingenting har hänt. Carnevali var Squinzis högra hand under ett årtionde och så länge han är kvar i klubben kommer man förmodligen fortsätta leva upp till Squinzis vision. Sedan är frågan hur länge han faktiskt blir kvar? Carnevali har funnits på storklubbarnas radar tidigare, han var till exempel förhandsfavoriten ett tag till att ta över efter Beppe Marotta i Juventus. Detta kan delvis ha berott på den nära relationen de har där Carnevali på många sätt kan stämplas som Beppes främsta lärjunge. 1991 satt Marotta passande nog som president i Como och handplockade då en ung Carnevali som sportchef för klubben.
Svenskafans-ikonen Kristian Borell myntade en gång att det verkligt intressanta med fotbollen sker utanför planen snarare än på den. Detta möte bevisade Borell rätt för det var inte mycket intressant som skedde på planen. Como tog tidigt greppet om matchen där Sassuolos insats påminde en hel del om deras premiärmatch mot Napoli. De hade problem med Comos presspel och intensitet. Planens rubriksättare blev i vanlig ordning den argentinska juvelen Nico Paz som assisterade till mål men sedan även var nära att drömnäta med en läcker konstspark. Detta imponerade på publiken där kameran ofta zoomade in mot tillresta Hollywood-kändisar som Chris Pine och Michael Fassbender. Det blev till sist en stabil 2-0 seger för Como där segern aldrig riktigt kändes hotat även om Sassuolo i vanlig ordning kom i farliga kontringar men dödligheten fanns inte alls där för Grossos mannar. Utöver Nico Paz fortsatte Maximo Perrone att dominera på mitten och har i skuggan av sin argentinska landsman växt ut till en jätte på mitten för Como. Positivt för klubben är att man lyckades köpa loss honom från Manchester City och inte behöver frukta att han återvänder dit som fallet med stor sannolikhet kommer bli gällande Nico Paz och Real Madrid.
Med denna seger befäste Cesc Fabregas gäng sin plats som en av de sju nya systrarna inom Calcio. Det är en smula komiskt att samma klimat har utvecklats sig som under Calcions glansdagar.
Under fjolårssäsongen var Lecce mycket nära på att åka ur. Marco Giampaolo klev in i rollen som brandman och Pantaleo Corvino tog en enorm chansning när han sålde en av lagets bästa spelare i unga Dorgu under januarifönstret. Chansningen föll väl ut då Corvinos Lecce lyckades rädda kontraktet mot slutomgången. Men när säsongen var färdigspelad valde man att inte förlänga med Marco Giampaolo trots lyckat uppdrag. Istället plockade man in Eusebio Di Francesco från bottenrivalen Venezia vars Serie A-biljett Lecce just hade lyckats vunnit. Ett märkligt beslut tyckte den stora massan. DJ Di Francesco har befunnit sig i en negativ spiral ända sedan han fick stöveln från Roma för sex år sedan. Ett dramatiskt fall från toppen där det nu nästan är svårt att förstå att han tidigare sågs som en av de stundande topptränarna inom Calcio. Alla jobb efter Roma har slutat i misslyckande. Sampdoria, Cagliari, Hellas Verona, Frosinone och Venezia. De två sista destinationerna slutade dessutom med nedflyttning. På pappret var det enkelt att argumentera för att Di Francesco var den sämsta tänkbara tränaren för Lecce att anställa. Men Pantaleo Corvino är inte som andra människor. Han är en räv slugare än de flesta. Anställningen av Di Francesco osar profil över prestation. Resultaten på planen har inte varit inspirerande för Di Francesco de senaste åren men han har alltid varit duktig på att utveckla spelare, det har varit lite av hans signum sedan tiden och genombrottet i Sassuolo. Även de sista åren i Frosinone och Venezia var det flertalet spelare som växte på ett positivt sätt individuellt även om det ledde till nedflyttning i slutändan. Att en tränare kan utveckla spelare är vitalt för Lecces klubbmodell där de är beroende av att utveckla och sälja vidare spelare.
Under söndagen tog Lecce emot Torino hemma på Via del mare. En match där chansen till poäng definitivt fanns på förhand då Torino anlände med fyra segerlösa matcher i bagaget. Bör sägas att de stött på många topplag och två av dessa matcher var kryss mot Bologna och Juventus som är hyfsade resultat för Toro. Men framförallt anlände man med en tung torsk i ryggen när man åkte på en 5-1 förlust senast mot Como.
Det blev en trevande inledning där hemmalaget tog ledningen på hörna efter nick av Coulibaly. Lecce tog fullt tillvara på adrenalininjektionen från ledningsmålet och utökade endast två minuter senare när schweizaren Berisha rycker sig igenom Torino-försvaret och serverar öppet mål till Banda. Inom loppet av ett par futtiga minuter hade matchen till synes glidit ifrån Torino. Sedan fick vi se prov på Di Francescos smygande evolution som jag påpekade även förra säsongen. Di Francesco anlände som en offensiv, progressiv och något naiv tränarprofil men har med åren och med alla misslyckanden får man förmoda börjat förvandlats till någonting helt annat. Lecce försvarade sig väl med en lågt stående försvarslinje och gjorde det svårt för Torino. Toro vaskade fram några lägen innan halvtidspausen där veterananfallaren Duvan Zapata var nära att reducera. Personligen hade man gärna sett Duvan få näta då han fortfarande står på noll mål sedan han återvände från sin mardrömsskada.
Torino reducerade cirka 10 minuter in på den andra halvleken när Che Adams avslut styrs via en blockerande Lecce-försvarare och in i mål. Men utöver målet hade Torino det väldigt svårt att ta sig igenom Lecces försvarsmur och få upp tempot i matchen. Men man fick chansen att åtminstone plocka med sig en poäng hem mot slutet. Morente råkar av misstag haka i Coco vid hörna när han försöker rensa bort bollen. Efter en VAR-check döms det straff till Torino. Tyvärr står Asllani för en mycket svag straff där han försöker vänta ut rutinerade Falcone mellan stolparna som dock inte gör bort sig utan enkelt räddar Asllanis försök.
Med dessa tre poäng avancerar Lecce upp till 14:e plats med tre poäng ned till nedflyttningsstrecket vilket är en bra placering för dem att ligga på. Hittills har Corvinos chansning gått hem igen men säsongen är såklart väldigt lång men kan jag inte låta bli att inte tro och hoppas att Di Francesco kanske lyckats stämt sin gitarr rätt igen efter sju svåra år. // Martin Eliasson.
För en månad sen var det turbulent värre i Napoli. Presidenten och Conte skulle ha ett möte och reda ut ett och annat. Ryktades t.o.m om att Contes dagar var räknad hos den lynnige och koleriske presidenten.
Att en friktion mellan dem skulle komma förr eller senare visste alla, även de själva.
Vad som sagts och gjorts mellan dem får vi nog bara reda på när Conte lämnat men Napoli verkar ha rett ut stormen och åkte till Rom för Solens derby med tillförsikt.
Roma hade sin tabellposition att försvar men framförallt att bevisa att laget är med i år för att strida om scudetton. Gasperini har haft gudarna på sin sida så här långt i serien poängen trillat in trots ganska krampaktigt spel. Poängen har trillat in mot mindre beryktade lag men mot de stora har de haft svårt mot Milanolagen. Nu är det eldprovet mot Contes Napoli.
Napoli drog upp med en 3-4-2-1 uppställning för att utnyttja Romas lite stabbigare kanter. Det visade sig att vara ett lyckokast.
Conte lät Gasperinis Roma få hålla bollen och köra fast i mitten för att sen kontra sönder laget. Det lyckades utmärkt då spelare som Soulé, som annars är navet i Roma, visar att han fortfarande har mycket att lära och den lära kommer via rutin. Valpigheten var tydlig hos honom och hemmalaget kunde aldrig riktigt utnyttja sitt spelövertag utan det kändes mer som om Napoli hade kopplat in riskminimeringsmodulen från start och såg ett kryss som ett mål.
Nu log dock lyckan bättre än så då Roma in en tilltrasslad situation i anfall tappade både position och boll i slutet av första halvlek, vilket den lilla brasilianska illern Neres utnyttjade och satte igång en kontring där han själv via samspel med Höjlund avgjorde matchen efter att sprintat i från Cristante nästan löjeväckande lätt.
Här kanske vi såg anledningen varför Roma fungerar mot svagare lag men inte riktigt räcker till mot topplagen.
Såklart var matchen avgjord redan efter det målet. Med Gasperini på läktaren kunde Roma rulla runt hur mycket de vill, de hade i alla falla aldrig nått målet.
Fast såklart dök det ändå upp en chans. I den 90:e minuten fick hemmalaget - äntligen! - en chans framför mål som inte var på 30 meter och elva man framför.
Skadedrabbade Paulo Dybala kom in och flippade mästerligt över bollen till Tommaso Baldanzi som gjorde allt rätt men Milinkovic-Savic sträckte ut sin hela lekamen och räddade alla tre poängen hem till Vesuvios fot.
Vad sa den här matchen? Ja, att Roma väger lätt OM inte Dybala är frisk. Är han i topp kan laget strida om en Champions League-plats.
Napoli verkar gått tillbaka till sina grunder. Den språngbräda de hade från förra säsongen har gett vika och blev bara en belastning. Laget är på noll igen och nu känns det som att Napoli kommer växa mer och mer under säsongen. //Johan Stistrup
Como - Sassuolo 2-0
Parma - Udinese 0-2
Genoa - Hellas Verona 2-1
Juventus - Cagliari 2-1
Milan - Lazio 1-0
Lecce - Torino 2-1
Pisa - Inter 0-2
Atalanta - Fiorentina 2-0
Roma - Napoli 0-1
Bologna - Cremonese 1-3
