Postpartita 17
Det var en viktig stormatch som utspelade sig under lördagen, den mellan Luciano Spallettis Juventus och Gian Piero Gasperinis Roma. Det var olika förutsättningar inför matchen. I Juventus-lägret har en dos av optimism börjat att sprida sig efter Spallettis intåg där den rutinerade räven från Toscana har börjat snickra på lagets offensiv på ett sätt som lett till positiva insatser och resultat. I Roma-lägret är läget lite av det omvända där det börjar se ut som man hamnat i samma utmatningsfas som Gasperinis Atalanta hamnade i vid samma tidsperiod ifjol.
Och matchen förstärkte dessa tankar där Juventus tog tag i taktpinnen efter en trevande inledning. Och det var framförallt i slutet av den första halvleken då Juventus kombinationer hittade ytorna bakom och genom Romas backlinje. Mile Svilar fick i vanlig ordning agera hjälte mellan stolparna. Men någon minut innan halvtidspausen kunde inte ens Svilar rädda sitt Roma när trion Yildiz, Cambiaso och Conceicao trixade sig igenom Romas försvarsmur där den sistnämnde avslutade väl och gav de svartvita från Turin ledningen.
Den andra halvleken började precis där den första slutade. Det var trion Yildiz, Cambiaso och Conceicao som orsakade enorma problem för Roma. Det är en offensiv tridente som börjar se väldigt giftig och sevärd ut under Spalletti. Conceicao bommade ett friläge mot Svilar medan Yildiz var någon centimeter från att skicka in 2-0 efter att ha snitsigt väggspelat sig genom Romas försvar.
Men just när det såg ut som att matchen började lugna ned sig en aning och Roma hade flytt undan stormen och kanske kunde få ut någonting av matchen då sker det. Ett inlägg från höger som McKennie möter efter en fint tajmad löpning in i boxen. Amerikanen tjongnickar bollen men den går rakt på Svilar men nicken är så pass hård och kommer från sådant nära avstånd att det är omöjligt för Svilar att kontrollera returen. Den dimper ned framför McKennie som är smart och osjälvisk nog att passa i sidled till Openda som då har öppet mål och bara kan rulla in bollen retfullt enkelt.
Men när matchen kändes över och Juventus var till synes i full kontroll så skapas en chans lite från ingenstans. Wesley står för en briljant brytning när han tacklar till sig bollen från den bollkära Zhegrova. Helt plötsligt har Roma en gyllene möjlighet mot ett osamlat Juventus-försvar. Ferguson skickar iväg ett avslut men Di Gregorio enhandsräddar men returen hamnar hos den inhoppande Rom-sonen Baldanzi som inte kan missa. En biljett tillbaka in i matchen hade nu erbjudits till vargarna från Italiens huvudstad. En biljett som aldrig nyttjades för Juventus hade god kontroll under den sista kvarten och det var klart närmare att Juventus drygade ut ledningen snarare än att Roma kvitterade. Yildiz var målsugen men hade inte siktet perfekt optimerat och träffade stolpen efter ytterligare snyggt anfall bland annat.
Slutsatserna från matchen är detsamma som tankarna inför den var. Juventus börjar se klart bättre ut, match för match nu under Spalletti. Trion Yildiz, Conceicao, Cambiaso har förvandlats till en flytande och giftig offensiv tridente där tekniska kombinationer avlöser varandra. Sommarförvärvet Openda stod även han för en fin insats under kvällen där han kombinerade bra med de nyss nämnda tre musketörerna av Turin.
En annan detalj jag lagt märke till som gläder mig för det finns en dos av ironi knutet till det. Och det är att Juventus lagkapten Manuel Locatelli återigen står för en lysande insats i det tysta på Juventus mittfält. Locatelli har sedan Spallettis intåg varit den spelaren som varit mest konsekvent i sina prestationer där andra spelare har vacklat till och från. Och detta är ju en smula komiskt med tanke på Spalletti öppet inte gillar Locatelli särskilt mycket och valde till mångas förvåning att inte ta ut honom i landslaget under flera samlingar under tiden som förbundskapten.
Det är alltid någon spelare som skiner extra mycket under Spalletti, någon spelare som når en nivå man inte trodde fanns där. Tidigare exempel har varit Nainggolan i Roma, Brozovic i Inter och Lobotka i Napoli. Hade varit roligt och intressant om denna spelare denna gång var Locatelli. Juventuskaptenen var den gamle damens lysande mittfältskommadant i denna match, hans närvaro var överallt och han höll Romas mittfält inlåsta och fastkedjade i källaren. Min teori till varför Spalletti ignorerade Locatelli under sin tid i landslaget var för att Locatelli är en spelare som saknar specialiseringsområden. Han är en mångsidig spelare som är okej på det mesta och Spalletti föredrar när spelare har sina tydliga styrkor som han kan designa rollerna runt. Och det är nu det blir intressant för Locatellis roll just nu i Juventus ser en aning otydlig och odefinierad ut. Spalletti använder honom som en allt-i-allo på mitten och han lyser som resultat utav det. Detta är förövrigt exakt vad Spallettis motståndare för kvällen Gasperini gjorde med Thiago Motta i Genoa som led av exakt samma problematik som Locatelli innan han landade i Italien. Det var inte var fullt självklart vilken roll han skulle ha. Är han en spelfördelare? Eller en bollvinnare? Eller en tvåvägsmittfältare? Svaret är allt och inget på en och samma gång. Ska bli spännande att fortsätta följa detta.
I Roma blåser det som sagt andra vindar. Hösten som helhet har varit positiv med en placering bland de fyra främsta men stora frågetecken var utvecklat sig under resans gång. Det är framförallt lagets offensiv som inte alls utvecklat den där Gasperini-dynamiken vi är bortskämda med att se under hans gyllene tid i Bergamo. Gasperini kritiserade öppet nyförvärvet Ferguson som inte levt upp till förväntningarna. Det är lite kul att tänka tillbaka på hans debut där Rom-pressen stämplade honom som den ”nya Batistuta”. Gasperini pratade om hur irländaren inte lyckats acklimatisera sig fullt ut och tagit till sig av lagets idéer. För att maximera Gasperinis potentiella framgång i huvudstaden kan det bli viktigt att försöka hitta en bättre lämpad anfallare i januari med lite högre intellekt och grinta än vad irländaren ser ut att besitta. Det positiva är att Gasperini inte direkt behöver någon etablerad klassanfallare, utan mer en profil med rätt kärnegenskaper. Retegui till exempel hade inget skrytsamt CV direkt när han anlände till Atalanta och blev på en gång den främsta skyttekungen i ligan. Jag tänker spontant att Sydamerika lär sitta inne på någon anonym argentinare som kan falla Gasperini i smaken.
Fiorentina har som bekant haft en mardröm till säsong hittills. Allt som kunnat gått fel har gått fel. Man har en trupp utrustad för toppstrid men ligger toksist i Serie A där tränaren fått sparken, sportchefen har avgått och spelare som satt sina agenter på övertid i letandet efter nya klubbadresser redan i januari. Nye tränaren Paolo Vanoli har försökt råda bot mot den tuffa situationen men den mentala blockaden och misären har sett ut att vara alldeles för djupt rotad vid det här laget. Efter förlustmatchen mot Sassuolo utbrast Vanoli att han behövde färre finlirare och fler krigare ute på planen.
Innan matchen mot Udinese susade det dessutom runt rykten som skulle göra mardrömmen ännu värre. Det surrades om att Vanoli skulle riskera att få sparken om ytterligare ett negativt resultat inträffade och att han då skulle ersättas med antingen Serie B-räven Beppe Iachini eller att klubben till och med skulle återanställa Stefano Pioli som fortfarande sitter på den dyr lön. Denna match var med andra ord extremt viktig för Toscanas stolthet.
Och äntligen klev Calcio-gudarna in och gav de lilafärgade från Medicis hemmafäste en hjälpande hand. Efter dryga fem minuter spelade stod Udineses keeper Okoye för en utrusning i jakt på att spela undan bollen. Men burväktaren från Nigeria underskattade Moise Keans otroliga fart och hinner inte först till bollen utan kolliderar med italienaren. Domaren tvekar inte utan visar upp det röda kortet. Maximal otur för Okoye och Udinese som tvingades till ett byte.
Detta innebar ett mer passivt Udinese, inte lika sugna på att ge sig ut på riskabla kontringsanfall. Men å andra sidan är Udinese för det mesta ett skickligt samlat lag defensivt och med Fiorentinas ofantliga misär och prestationsångest kunde man ändå i tankarna se dem misslyckas återigen trots dessa tacksamma förutsättningar. För som jag skrev ovanför var detta troligen en vinna eller försvinna match. Och Fiorentina valde att vinna, och som de vann dessutom.
Två av matchens huvudkaraktär i Rolando Mandragora och Albert Gudmundsson hade varsitt skott i målramen under den första kvarten. Detta spädde givetvis på känslan av att ingenting vill landa rätt för Fiorentina den här säsongen. Men någonting var annorlunda denna gång. Fiorentina fick energi av att närma sig målet, man blev modigare där bröstkorgen växte sig större och huvudena vändes uppåt snarare än att de började hänga nedåt som fallet varit i tidigare matcher. Det var lagets ledarfigur Mandragora som fortsatte visa vägen. På frispark vid minut 20 stänkte han in en frispark precis utanför straffområdet med full kraft som gick rakt igenom Udinese-muren och ställde därför inhoppande Sava i målet. Detta blev islossningen som Fiorentina behövde. Helt plötsligt började det se ut som den mentala blockeringen hade lossnat och Fiorentina hade roligt igen på en fotbollsplan. Mandragora ”krigade” till sig öppningsmålet som skapade det nödvändiga momentumet men nu kunde man finlira sig till seger. För mycket finlir bjöds vi på.
Den tekniska isländska trollgubben Albert Gudmundsson vänder och vrider sig till ett skottläge elegant utanför Udineses straffområde. Islänningen drar med känsla och kraft till ett avslut rakt upp i krysset som gav åskådarna en känsla av sann eufori.
Fiorentina slog inte av på takten efter 2-0 målet, det var Joga Bonito Toscana-edition till publikens efterlängtade glädje. Cher Ndour nickar in 3-0 precis innan halvtidsvilan efter en elegant lyftning av Fagioli.
Under den andra halvleken signalerade Kosta Runjaic var målet nu var för zebrorna. Han plockade av sin främsta kreativa spelare i Zaniolo i hopp om att hålla ned siffrorna och försvara hedern. Men detta var förgäves för den toskanska hajen hade nu vaknat till liv och blodsmaken fanns i dess gap. Tio minuter in drygade Fiorentina ut ledningen ytterligare, Parisi drar ett skott i stolpen där returen hamnar framför fötterna på Moise Kean som bara kan dutta bollen in i öppet nät.
Sedan från ingenstans bjuder Omar Solet på en av sina patenterade offensiva räder som är den stora anledningen till att han befunnit sig på storklubbarnas radar sedan han landade i Udine. Ett avslut av högsta tekniska kvalité där han viker in bollen från distans med insidan av foten utom räckhåll för David De Gea. Solet lyckades dock visa upp sin dualitet kort därpå. Lika vass som han är offensivt, lika tvivelaktig är han defensivt där han helt missbedömer en långboll som då som konsekvens dimper ned framför en djupledslöpande Moise Kean. Och äntligen fick vi se Kean från fjolåret göra comeback. En anfallare mer kapabel än andra att utnyttja misstag från motståndarens försvarare. Dödlig som en kobra trycker han in ett perfekt avslut med lika mycket precision som kraft. Fiorentina kunde ha skrivit ännu större siffror men fick nöja sig med en ödmjuk 5-1 seger, den första seger för säsongen och uttrycket ”den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge” kändes passande för denna stund.
Nu blir det väldigt spännande att följa vart Fiorentinas säsong tar vägen någonstans. Om den mentala blockaden som laget lidit av har släppt nu är en imponerande klättring under den andra halvan av säsongen att förvänta sig. Denna match visade verkligen hur mycket kvalité det faktiskt finns i detta lag och hur spelare som Fagioli, Kean, Gudmundsson med flera knappt ens fått ut en bråkdel av den kvalitén hittills den här säsongen. Detta skulle vara glädjande nyheter då Fiorentina är ett viktigt flaggskepp för Calcio som behövs i högsta divisionen. Och utöver detta ser jag Paolo Vanoli som en av de mest intressanta av de nyare tränarna i Italien vilket innebär att jag är dubbelt upp investerad i att se Fiorentina vända på sin säsong.
Men det intressanta stannar inte här. Direkt efter segermatchen kom det rapporter från pålitliga källor att den ökända sportchefen Fabio Paratici närmar sig en överenskommelse med klubben. En otroligt spännande och otippad händelseutveckling som får det att vattnas i munnen. Paratici är en märklig karaktär då han på många sätt är den mest högprofilerade italienska sportchefen men kanske av fel anledningar efter sin tid i Juventus som ledde till en längre avstängning från sporten. Men man ska komma ihåg att Paratici var den upplyste Beppe Marottas parhäst under mer än ett decennium. Han var en hyllad chefscout i både Sampdoria och Juventus vars öga för talang Marotta förlitade sig mycket på. Efter att Marotta lämnade Juventus kastades Paratici in i hetluften och fick på en gång statusen som någon slags Hollywood stjärnsportchef utan att egentligen ha åstadkommit mycket. När han klev in Tottenham minns jag hur engelsk media hajpade upp det som att Tottenham hade rekryterat den främsta stjärnsportchefen från Serie A vilket knappast kändes särskilt verklighetsförankrat. Att starta om karriären nu i en något mindre uppmärksammad piazza som Fiorentina ändå är i den grövre kontexten känns som rätt steg att ta. Dessutom är jag aldrig emot att ytterligare en färgstark sportchefsprofil tillkommer på Calcio-kartan. Italien är sportchefernas hemmafäste och må det alltid förbli så. // Martin Eliasson
Lazio - Cremonese 0-0
Juventus - Roma 2-1
Cagliari - Pisa 2-2
Sassuolo - Torino 0-1
Fiorentina - Udinese 5-1
Genoa - Atalanta 0-1
