På söndagen vid lunchtid skulle en väldigt intressant match utspela sig i huvudstaden mellan Lazio och Napoli. Lazio som trots transferförbud i somras har hållits flytande av Maurizio Sarri som har byggt ett stabilt Lazio utan den offensiva flärd som man kanske förknippar med Sarri. Samtidigt har Conte vänt den negativa trenden och ser just nu ut att tåga mot en fantastisk Scudettostrid tillsammans med de två randiga klubbarna från Milano.
Det är alltid intressant att se några av de fem vise männen möta varandra, som just nu huserar i toppen av Serie A samtidigt. Idag var det Sarri mot Conte som gjorde upp och föga förvånande var det den sistnämnda som gick segrande ur den här striden. För Contes maskin är igång nu och bara några minuter in i matchen blev Spinazzola fri på bortre stolpen och lyckades peta in bollen bakom Provedel i Lazios mål. Samtidigt som Lazio såg lite morgontrötta ut så var Contes lag fyllt av energi precis som de sett ut de senaste veckorna och bara sköljde över Lazio med anfall efter anfall. Och en kvart efter 1-0 målet skulle Amir Rrahmani nicka in 2-0 till napolitanarna och säkra tre poäng hem till kampaniens huvudstad.
Andra halvlek skulle se ut precis så som en Serie A-match kan se ut efter ett 2-0-mål, framförallt av ett Conte-lag. Stabil defensiv och ett Lazio som aldrig riktigt såg ut att tro på det. Detta mynnade snarare ut i aggressioner hos romarna som först drog på sig ett rött kort då Noslin fick sitt andra gula. Och sedan ett andra rött kort när det var nära på att bli slagsmål mellan Mazzocchi och Marusic. Som tur var lyckades Conte hoppa in och avstyra bråket innan det blev allt för aggressivt, men det resulterade ändå i rött kort till vardera spelare.
Lazio befinner sig nu i ett intressant läge. Jag skulle vilja påstå att de smyger lite i tabellen trots några sämre resultat den senaste tiden. Sarri har fått jobba med sitt lag i tystnad i och med den icke-existerande mercaton i somras och är inte många poäng bakom något överskattade lag som Bologna och Como. Man säljer visserligen sin anfallare Taty Castellanos till West Ham men man får också bra betalt, samtidigt som Nuno Tavares ryktas lämna för Saudiarabien har Lazio plötsligt en hel del pengar att röra sig med. Lyckas man göra en bra mercato kan våren bli riktigt rolig för Biancocelesti då Lazio inte heller har något europaspel att fokusera på. Jag tror att Sarri kan ta sitt Lazio förbi tidigare nämnda Como och Bologna och avsluta säsongen med en fin sjätteplats, något som inte många förväntade sig inför.
Samtidigt håller Napoli Scudetto-takten tillsammans med de randiga från Milano. Jag vill inte skryta för mycket men jag vill minnas att jag i somras trodde att just det skulle vara utfallet av säsongen. Jag tror dock fortfarande att Inter kommer falla av mot slutet och att det kommer vara en episk kamp mellan demontränarna Conte och Allegri. Och att Allegri återigen kommer knäppa Conte på näsan genom att vinna Scudetton med förra säsongens stora besvikelse Milan.
På Artemio Franchi skulle ännu en ångestmatch utspela sig, framförallt för hemmalaget Fiorentina. Men samtidigt är det nytt år så varför inte börja om med ny positiv energi och att tända hoppet igen om att inte fira sitt 100-årsjubileum i Serie B.
Det ska nämnas att tränare Vanoli verkligen fått fart på Fiorentina de senaste veckorna trots fortsatt haltande resultat. Senaste matchen mot Parma var Fiorentina laget som skapade mest chanser och även förlusten mot Hellas Verona var en match som åtminstone förtjänar att vara ett kryss sett till chanser båda lagen skapade. Samtidgt har Cremoneses form börjat svacka en del och insatserna från Salvezza-guden Davide Nicolas lag har inte imponerat efter den fina säsongstarten.
Fiorentina påbörjade matchen med att helt ta tag i taktpinnen och första halvleken var en av de bästa jag sett Viola producera på länge. Maestron i laget Nicolo Fagioli är den so höjt sig mest de senaste veckorna och har verkligen tagit allt ansvar för spelet. De senaste veckorna har han nästan varit en kopia av Modric i Milan. Otrolig kvalitet både i passningsspelet och hanteringen av bollen samtidigt som han verkar vara överallt på planen både i försvarsspelet och utanför motståndarens straffområde.
Trots den spelmässiga dominansen från Fiorentina blev det inga mål i första halvlek. Kanske borde Viola fått en straff då Piccoli blev nedriven i straffområdet och domare La Penna pekade på straffpunkten, men märkligt nog gick VAR in och tog bort straffen. Ett sidospår jag egentligen inte gillar att lyfta då jag ogillar att klaga på domarna men nivån den här säsongen har varit under all kritik i Serie A. Framförallt när det kommer till straffsituationer.
Fiorentina fortsatte att trycka på mot Cremoneses straffområde i andra halvlek men utan att hitta målet. Det är som att det vilar en förbannelse över klubben och som att högre makter vill understryka detta genom att placera Fiorentina i Serie B, just året då man ska fira 100-årsdag. Eller så vänder säsongen här och nu. För i slutminuterna damp bollen ned mitt framför näsan på Moise Kean som äntligen får sätta 1-0 till Fiorentina som därmed tar otroligt viktiga tre poäng.
Sedan Vanoli skiftat till 4-2-3-1 har mycket fallit på plats spelmässigt för Fiorentina och det har blivit ett lag som äntligen visar att man kan vinna matcher. Ett perfekt sätt att påbörja 2026 för Viola och jag vill rikta blickarna mot tränaren som trots en otroligt tuff situation har vänt på skutan och lyckats få laget att prestera igen. Nu gäller det för alla att fortsätta på den inslagna vägen och mycket talar för en aktiv mercato där den nya sportchefen Fabio Paratici kommer utnyttja sina många kontakter för att bygga ett starkt lag åt Vanoli.
Samtidigt börjar läget bli lite smått oroligt för säsongens succélag Cremonese. Visst är tabelläget inte så illa just nu men samtidigt tror jag att Fiorentina kommer säkra kontraktet under våren och fortsätter Cremonese prestera så dåligt som man gjort de senaste veckorna kan man mycket väl bli inblandad i en bottenstrid. Det har hänt så många gånger att en mindre klubb överpresterar under en höst för att sedan blandas in i en bottenstrid på grund av att man slappnat av för tidigt. Detta kan mycket väl även hända för Cremonese under andra halvan av säsongen. //Torsten Armini
Under förra säsongen vid ungefär den här tidpunkten fick vi se de verkliga Scudetto-lagen göra sig till känna. Napoli, Inter och Atalanta började rycka sig loss från den tidigare täta klungan av lag i toppen. Liknande tendenser börjar vi nu beskåda i år där vi återigen som förväntat får se Napoli och Inter vara en del utav det. Dessa två klubbar har de senaste åren befäst sin plats som de två stora drakarna inom Calcio. Och resultatet av detta ser vi i den allt mer explosiva rivaliteten som vuxit fram mellan klubbarna sista säsongerna. Men utöver dessa två favoriter så har vi en tredje fighter i Inters milanesiske brödrarival Milan. Att Milan skulle vara inblandade i kriget om ligatiteln var uppenbart för mig och en del andra men många andra hade gjort misstaget att falla för den negativa propagandan som Massimiliano Allegri varit offer för senaste åren.
Att Allegri inte längre har den statusen hans åstadkommande förtjänar har ingenting med hans kvalité som tränare att göra. Det är enbart kopplat till att hans syn på fotbollen inte matchar den synen som makteliten försöker förmedla till massorna. Det vill säga att fotbollen är ett korkat underhållningsmedium där supportrar inte är någonting annat än konsumenter. Och som Allegri själv sagt i ett av sina kända uttalanden: ”Är man ute efter ytlig underhållning kan man gå till en jävla cirkus”. På sätt och vis är fotbollen till för underhållning men inte den sortens underhållning vi blir hjärntvättade till att tro. Fotbollen i mitt tycke är en fantastisk skapelse då den i sin bästa form har liknande effekt som gladiatorskamperna i Colosseum i antikens Rom. Den låter oss flörta med dem mörka och våldsamma behoven som är en del utav mänskligheten men utan att stackars slavar ska behöver betala med sina liv. Ingen sport simulerar krig på samma sätt som fotbollen. En säsong är som en krigskampanj där det gäller att fatta vitala strategiska beslut för att erövra mark i tabellen och sluta upp som segrare. Varje enskild fotbollsmatch simulerar ett slag där taktiska beslut likt dem Hannibal Barca fattade vid Cannae behövs göras för fienden ska besegras.
Det är så Mad Max Allegri ser på fotbollen. Det är ett krig som ska vinnas till varje pris och i sitt huvud är han en Napoleon-figur. Att folk klagar och gnäller på att hans trupper inte ”dödar” sina fiender på ett tillräckligt roligt sätt är ingenting han kunde bry sig mindre om.
Allegris Milan åkte till notoriskt svårspelade Sardinien i jakten på tre poäng och tre poäng blev det. På många sätt exakt den matchen man förväntade sig att se. Cagliari är som sagt bevisat luriga hemma på Sardinien, inget lag får en enkel match därute men detta var nog det närmaste Milan kunde komma en enkel match på Sardinien. Pisacanes mannar visade lite luriga tendenser under den första halvleken där hajpade juvelen Palestra bland annat dök fram i kontringar men det var som helhet ingenting som direkt hotade Milans försvarslinje eller Mike Maignan. Ju längre matchen led, ju mer vaggade Milan in Cagliari i sin Allegrianska hypnos. Under den andra halvleken kom ledningsmålet tidigt som på beställning. Fofana med en genomskärare till Rabiot som står för en perfekt passning snett inåt mot Rafael Leao som efter lite småstrul får bollen under kontroll och trycker in bollen i nät med kraft samtidigt som han halkar till. Efter detta måste jag själv drabbats av Allegris hypnos som försätter motståndare och åskådare i en slags sömning trans. Jag minns att tysken Füllkrug fick göra sin debut och att han visade ett par intressanta tendenser. Om man väljer att vara optimistisk kanske tysken kan fylla liknande behov som Oliver Giroud gjorde tidigare, helt olika i spelstil är dem inte. Så för att summera så tycker jag att det ändå blev tre relativt enkla poäng för Milan som efter omgången fortsätter skugga sin blåsvartrandiga broder i toppen.
Det är fascinerande vilken oproblematisk säsong som helhet Inter har haft den här säsongen med dugliga resultat i Champions League kombinerat med serieledning och hur detta inte alls gifter sig med den till och från enorma kritik som riktats mot klubbens ledning och tränare. Som jag skrivit tidigare brottas italienska klubbar med ett stort problem och det är deras egna supportrar som vägrar erkänna sin verklighet. Att italienska klubbar helt enkelt inte kan operera som man gjorde tidigare under det tidiga 2000-talet, resurserna finns inte längre. När Inter haft en beprövad topptränare eller en tränare vars aktier redan var höga innan Inter har man tappad honom i förtid. Detta är en stor anledning till att Inter blickade mot mindre kända namn som ersättare till Inzaghi under sommaren. Inter har inte längre pengarna för att garantera legoknektarnas lojalitet, därför måste man fylla leden med sina egna ädla riddare vars interisti-hjärta bankar hårdare än girighetsskriket från plånboken. Den riddaren kommer från Rumänien men är drillad och upplärd av upplysta Calcio-mästare som Capello, Mancini och Mourinho. Den mannen är Christian Chivu. Och Inter flyger fram för stunden.
Italianos Bologna är alltid svåra tack vare sin taktiska disciplin och till synes ändlösa uthållighet som resultat av Italianos träningsschema samt kraftiga rotation där energinivån på spelarna prioriteras. Men Inter hade lekstuga mot Italianos gäng. Inters tekniska nivå är på en annan höjd än de övriga lagen i serien men även den intellektuella nivån sken denna kväll. Den stora hänföraren på planen var lagkaptenen och den moderna ikonen Lautaro Martinez. Argentinaren är i sina bästa stunder det närmsta vi kommer en nuvarande Carlos Tevez. En slags teknisk men intelligent terrier utan stoppknapp. En spelare som assisterar och öppnar upp för lagkamrater med uppoffrande spel men som samtidigt även är den som är framme och dödar när det behövs.
Men för att återgå till Chivu så var jag redan såld på honom som den kommande topptränaren inom Calcio under tiden i Parma. Gasperini besitter imponerande analytiskt intellekt men saknar emotionellt intellekt medan en sådan som Ancelotti kan brista i det analytiska men balanserar upp det med till synes obegränsat emotionellt intellekt. Chivu å andra sidan besitter bägge delarna. Imponerande analytiskt intellekt där han snabbt kan analysera och förstå hur varje enskild spelare bör användas samtidigt som han via sitt emotionella intellekt kan nå fram till spelarna. Den stora vinnaren just nu är polacken Piotr Zieliński som under rumänens föregångare Inzaghi var en överflödig spelare men som nu växt fram till en nyckelspelare. Han har återfunnit storformen han ofta hade under den gyllene tiden i Napoli. En annan styrka Chivu visade prov på både i Parma och nu i Inter är hans matchcoachning och förmåga att göra smarta taktiska förändringar under halvtidspaus. Chivu är formidabel i det området. Många av Parmas segrar som ledde till salvezzan berodde på genialiska förändringar som Chivu stod för i halvtid.
Efter cirka 75 minuter spel ledde Inter med 3-0 mot Bologna och dessa siffror var i underkant. Både Lautaro och Dimarco fick gyllene lägen som de missade och 5-0 hade inte varit särskilt missvisande. Bologna fick en reducering mot slutet via Castro för att återställa lite av sin förlorade heder men detta var en kross av Inter och en skön revansch för dem efter torsken i supercoppan mot Bologna tidigare. // Martin Eliasson.
Cagliari - Milan 0-1
Como - Udinese 1-0
Sassuolo - Parma 1-1
Genoa - Pisa 1-1
Juventus - Lecce 1-1
Atalanta - Roma 1-0
Lazio - Napoli 0-2
Fiorentina - Cremonese 1-0
Hellas Verona - Torino 0-3
Inter - Bologna 3-1
