Milan kommer från en turbulent vecka men där man fortsatt hänger med bra i den otroliga titelstriden vi har i Serie A. Först spelades en dramatisk match på San Siro mot bottenkandidaten Genoa. Trots förutsättningarna låg Milan under med 1-0 länge i matchen efter att egna produkten Colombo hade gjort 1-0. Men Allegris lag ger aldrig upp och de fortsatte in i det sista att vägra förlora och trots att Genoa fick straff på slutet.
När Napoli tappade poäng i veckans match och sedan skulle möta Inter på San Siro på söndagskvällen hade Milan ett guldläge att ta nytt grepp om förstaplatsen i Serie A borta mot Fiorentina på Artemio Franchi. Trots poängtappet i veckan mot Genoa valde Allegri att ställa över många nyckelspelare som Modric, Rabiot, Leao med flera. Samtidigt kom Fiorentina till matchen med blodad tand efter en rad fina insatser och ett lag som äntligen verkar ha hittat rätt under Paolo Vanoli.
I ett soligt Florens var det just Fiorentina som tog tag i taktpinnen i början av matchen med Fagioli på mittfältet som varit fullständigt briljant den senaste månaden. Samtidigt såg Milan lite sömniga ut med sitt något oerfarna mittfält bestående av stjärnvärvningar från i somras Jashari. Jashari som onekligen har en hög höjd men samtidigt en lite taskig uppgift att gå in och ersätta både Modric och Rabiot samtidigt som han precis kommit tillbaka från en tung skada. Detta bidrog till att Fiorentina kunde ta kontroll på matchen genom att verkligen spela på ett vågat och offensivt sätt.
Ju längre matchen led visades dock Milan kvalitet och Fiorentinas brister. Pulisic lyckades på kort tid spela till sig tre frilägen som dock räddades av De Gea. Men metoden man använda för att ta sig till lägena visade att Fiorentina har mycket kvar att jobba med och Milan är ett lag med otroliga kvaliteter. För Pulisic tilläts springa rakt igenom Fiorentinas mittfält och försvar och enkelt vägga sig fram till friläge vid två tillfällen. Pulisic och Milan med ett intelligent spel samtidigt som Fiorentina har en centrallinje oförmögen att stå för ett stabilt försvarsspel.
Men i halvtid stod det likväl 0-0 och när andra halvlek drog igång gjorde också Fiorentina detta med en ny växel. För där och då såg det bara ut att kunna bli en lila seger om det inte hade varit för Milans otroliga målvakt Mike Maignan, kanske världens bästa målvakt denna säsongen. Fiorentina var bra men lyckades inte riktigt få bollen i nät och när Allegri valde att byta in det tunga artilleriet i 60:e minuten trodde nog alla att matchen skulle vända i Milans favör. Men bara några minuter senare lyckas Pietro Comuzzo stå helt fri vid Milans straffpunkt på en hörna och nicka in 1-0 till Fiorentina som om man ser till den andra halvleken verkligen var förtjänta av ett mål. Och det var ett mål som också betyder mycket för den unge Comuzzo som haft det tufft de senaste matcherna. Framförallt i luftrummet mot Lazio där han nästan förlorade varje duell mot huvudstatdslaget. Så symboliskt fint att han fick nicka in bollen just på en hörna.
Men som vi sa tidigare ger inte Milan upp. Det ska sägas att andra halvlek helt tillhörde Fiorentina men på något märkligt sätt lyckas Milan hålla sin svit intakt. För Nkunku lyckas bomba in 1-1 bakom en chanslös De Gea efter en magisk maskerad passning av den bespottade Fofana. En spelare som tyvärr fått för mycket skit på grund av sina klumpiga ageranden, men som jag tycker ofta gör bra saker. Och det blev en rafflande avslutning där före detta Milan-spelaren Brescianini sköt i ribban och Moise Kean missade ett friläge. Det var onekligen ett rättvist resultat i Florens men känslan var ändå att Milan var mest nöjda när slutvisslan ljöd.
Allegri fortsätter att göra det han gör bäst, vinna resultat för sitt Milan. För det ska inte underskattas hur svår denna matchen var med tanke på förutsättningarna. Fiorentina med en groende form och en hunger i laget som bara växer på hemmaplan. Trots detta lyckas Milan med ett roterat lag knipa en viktig poäng och samtidigt i allra högsta grad vara kvar i titelstriden. Man får inte glömma att en säsong spelas över 38 omgångar och att Milan lyckas vinna resultat trots en liten formsvacka bara talar för att säsongens Scudetto ska gå till I Rossoneri.
På söndagskvällen skulle omgångens stora match utspela sig mellan de stora rivalerna de senaste åren, Inter och Napoli. Conte mot sin före detta arbetsgivare där det var hetsigt i höstens möte i Neapel. Efter poängtappet för Napoli i veckan mot Hellas Verona var det tydligt på förhand att inget av lagen kunde förlora, men framförallt inte Napoli som isåfall skulle hamna sju poäng bakom Inter. Otroliga förutsättningar för en fantastisk kvällsmatch.
Och matchen började verkligen i ett rasande tempo från Inter, där Chivus lag verkligen fick visa upp vilken otrolig högstanivå de har i sig. En nivå vi kanske aldrig såg under Simone Inzaghi trots att han också byggde ett fantastiskt lag. 1-0 till Inter kom bara efter 9 minuter där Dimarco avslutade ett otroligt fint anfall med sin pricksäkra vänsterfot. Dimarco som efter en svagare fjolårssäsong gått lite i skymundan denna säsongen men håller på att prestera på en ny nivå vi inte sett tidigare. Iallafall inte kontinuerligt.
Efter 1-0 hade Inter flera chanser men det var som vi ofta sett under säsongen lite som de inte lyckades skära huvudet av Medusa i tid och så var det även i den här matchen. För Napoli med så många skador åt sig in i matchen med sin fanbärare, den otroliga skotten McTominay. Förutom sin fantastiska arbetsinsats så bjuder skotten alltid på avgörande mål, han har samma killerintinkt som de bästa anfallarna och arbetskapaciteten som de bästa mittfältarna. 1-1 var ett faktum och halvleken avslutades av ett Napoli som såg starka ut.
Andra halvlek var mer försiktig med tanke på insatserna men Inters svaga försvarsspel blottades om och om igen. Och det kan vara en av anledningarna till att man har så svårt att vinna matcherna mot topplagen. Ett försvarsspel som inte helt går att lita på sprider oro i resten av laget vilket också bidrar till stress när matcherna ska avgöras och Medusas huvud ska kapas i matchen.
En tveksam straff dömdes till Inter fördel och när Calhanoglu smackade in 2-1 trodde jag att matchen var avgjord. För även om Napoli var bra räddades man också mycket av den otroliga Milinkovic-Savic i mål som börjar växa till en av ligans bästa målvakter. Och trots Contes i raseriutbrott efter straffen så lyckades Napoli återigen komma tillbaka tack vare sin skotska hjälte.
Målet personifierade matchen och lagens styrkor respektive svagheter på ett vackert sätt. Ett långt inlägg som halvt ignorerades av Inters backlinje samtidigt som Noa Lang var påpasslig och spelade fram McTominay som avslutade på ett otroligt sätt. Napoli som trots alla skador kommer tillbaka igen och igen från svåra situationer, både i matcher och under säsongen, vittnar om ett lag på allra högsta nivå mentalt. Och det är signerat tränaren Antonio Conte som styr laget med en auktoritet sällan skådad. Där är också skillnaden mot Inter som tappar match efter match trots att de ofta dominerar spelmässigt, i de stora mötena. Där är Inter som klubb troligtvis sargade efter att man blev förnedrade i CL-finalen mot PSG och det hjälper inte att försvaret varit så darrigt utan sin general Acerbi.
Oavsett det kommer detta ge ny energi till Napoli och dränera Inter rent mentalt. Och det bäddar för en otrolig titelstrid med Inter som kanske har högst höjd men samtidigt med serievinnaren Conte och mannen från Livorno med det där sluga smilet hack i häl. Och varför skulle inte åtminstone någon av Spalletti och Gasperini kunna hänga på om stjärnorna står rätt. Jag sitter med popcornen redo för denna otroliga vårsäsong. //Torsten Armini
Bitarna har börjat falla på plats för den unge Carlos Cuesta. Hans Arteta-inspirerade fotboll med fokus på defensiv disciplin och repetitivt fokus i attack har nu börjat ge de önskvärda resultaten. De två senaste matcherna personifierar Cuestas Parma väldigt väl. En i slutändan ganska klar förlust mot serieledarna Inter hemma på ett dimmigt Ennio Tardini som sedan följdes upp med en riktigt grinta-seger borta mot nedflyttningsrivalen Lecce. Huvudsakliga konceptet med Arteta-boll är att segra över motstånd liknande eller sämre kvalité, en fotboll Arteta designade när han jagade efter Pep Guardiolas Manchester City som knappt ens kunde tappa poäng. David Moyes favorit basker var helt enkelt tvungen att försöka finna ett sätt att maximera poängskörden mot de sämre motstånden. Detta börjar vi se med Parma nu. Man har inte mycket till chans mot de större lagen för de lagen har kvalitén nog att spela sig ur Cuestas taktiska stryptag. De mer begränsade lagen på den nedre halvan å andra sidan är närmast chanslösa och Parma segrar i de flesta av dem mötena. Detta är väldigt värdefullt när man slåss om salvezzan.
Segern mot Lecce var dock mer av ett styrkebesked än tidigare segrar. Parma har ofta fått det svårt när oväntade saker sker som stör matchplanen som Cuesta tänkt fram. Och stördes det gjordes det när Lecce tog ledningen redan under matchens första minut. Bandas inspel hittar fram till Stulic inne i boxen som tjongar in 1-0 till Lecce. Parma hade sedan svårt att hitta in i matchen under hela den första halvleken. Traumatiska minnen från fjolårssäsongen började sväva framför blickarna på de flesta parmigiani. Men Cuesta nyttjade halvtidspausen på bästa sätt och Parma kom ut med nyfunnet mod till den andra halvleken. Parma fick en del hjälp att få ordning på matchen dock. Banda stod för en hjärndöd tackling på Delprato där domaren efter en VAR-check visade upp ett korrekt rött kort. Den sortens tackling hade kunnat resulterat i ett brutet ben för Parmas kapten men Delprato hade som tur är just turen med sig. Som Parmigiano blev man inte så väldigt nöjd med detta. Som jag sade tidigare har Parma visat på en brist på flexibilitet. Att motståndarna spelar med en man mindre är inte en del utav den initiala matchplanen. Detta såg man bland annat mot Lazio där Sarris mannar tvingades avsluta matchen med två man färre på planen men ändå lyckades örnarna från Rom kliva ut från planen med tre poäng.
Men Parma tog revansch för den snopna förlusten. Och det var Parmas enastående spanska mittfältskommadant Adrian Bernabé som såg till att blev så. Först smekte han ett kraftskott i ribban efter en timmes spel. Några minuter efter att nästan stått för ett drömmål smeker han in ett inlägg som Lecces mittback Tiago Gabriel råkar nicka in i eget nät. Kvitteringen var ett faktum. Och tio minuter senare kommer ledningmålet när fattigmans Batistuta, den reslige argentinaren Pellegrino i vanlig ordning når högst på en hörna och vräker in 2-1 med pannan. Efter detta var frågan om Parma kunde officiellt döda matchen. Oristanio hade ett skott i stolpen från nära håll där han borde ha nätat. Lecce-spelarna blev uppenbart frustrerade på slutet där Gaspar i princip stod för ett överfall på en liggande Pellegrino. Argentinaren blockerade bollen i jakt på en taktisk foul och det fick han men den var mindre taktisk från Gaspar då angolanen började sparka argentinaren i magen och åkte som resultat på ett solklart rött kort.
Med denna seger ligger nu Parma på säkert avstånd ned till strecket och nu när Cuestas system verkligen börjar sitta känns det tämligen osannolikt att Parma åker ur. Nu blir det istället intressant att reflektera kring den den unge spanjorens framtid i Italien. Serie A är den klart mest meritokratiska toppligan. Bristen på resurser även för topplagen gör att tränarna är ännu mera protagonisterna än vad fallet är i andra ligor där skillnaden i resurser mellan lagen gör det mindre rättvist. Större lag kan ha något sämre tränare utan att det blir några konsekvenser utav det. Men i Serie A lever man och dör med sin tränare. Napoli går från scudetto-seger till en tiondeplats efter att ha ersatt Spalletti med Rudi Garcia. Samma lag, samma resurser men mindre kvalité på tränarposten och fallet blir så stort det kan bli. Milan hade två hyfsade tränare under fjolåret i Fonseca och Sérgio Conceição om man ser till deras generella nivå men om man ser till standarden i Serie A så var de mediokra. Resultaten blev då att Milan var ett mittenlag. Nu med samma kvalitetsnivå på truppen och samma resurser är man helt plötsligt med och hotar om scudetton med Allegri på tränarposten. Vi kan också se hur annorlunda Juventus ser ut med Spalletti på tränarposten kontra hur det såg ut med Thiago Motta och Tudor. Fotbollen som folket i Turin felaktigt drömde om med Motta får de nu med den gamle toscanska räven vid rodret.
Serie A handlar om intellekt och slughet. Har du en mindre smart tränare än rivalerna så kommer du aldrig att segra, så enkelt är det. Detta innebär att nykomlingar som just Cuesta och Chivu bland annat är på riktigt. Det går inte att lura sig till framgång i Serie A för stunden. Resurserna är för knappa. Jag är frestad att säga att Cuesta kommer landa i Juventus efter att hans kontrakt med Parma löper ut som ersättare till gamla Spalletti. Hans mentor Mikel Arteta är den mest Juventus-kodade topptränaren. Fotbollen de bägge spanjorerna praktiserar känns väldigt ämnad för Juventus. Fokus på kontroll, järndisciplin och att mer eller mindre kännas överjäkliga för mindre lag. Lägg därtill att det var en sann juventino i ex-Juventus direktören Cherubini som valde Cuesta efter att ha imponerats av spanjorens idéer som han praktiserade under tiden som ungdomstränare hos den gamle damen. Ska bli intressant att se vad ödet har att erbjuda här. // Martin Eliasson.
Resultat omgång 19
Pisa - Como 0-3
Lecce - Roma 0-2
Sassuolo - Juventus 0-3
Bologna - Atalanta 0-2
Napoli - Hellas Verona 2-2
Parma - Inter 0-2
Torino-Udinese 1-2
Lazio - Fiorentina 2-2
Cremonese - Cagliari 2-2
Milan - Genoa 1-1
Como - Bologna 1-1
Udinese - Pisa 2-2
Roma - Sassuolo 2-0
Atalanta - Torino 2-0
Lecce - Parma 1-2
Fiorentina - Milan 1-1
Hellas Verona - Lazio 0-1
Genoa - Cagliari 3-0
Juventus - Cremonese 5-0
Inter - Bologna 3-1
