Postpartita 2: "En svartvit familj"

Småkris i Turin och Florens och är Catenaccion tillbaka?

La Curva-redaktionen

Tidig kris för Toro och Viola?

I Turin utspelade sig en intressant match, åtminstone på förhand, mellan Torino och Fiorentina. På Toros bänk hittar vi underskattade Marco Baroni som förra säsongen gjorde ett väldigt fint jobb med Lazio, men som bekant föll på målsnöret till europaspel i sista omgången till fördel för just Fiorentina. Och i den lila ringhörnan står Stefano Pioli som återvänt en andra gång till sitt andra hem i Florens. Med tanke på båda lagens inledande matcher förväntade sig fansen både ett bättre spel men framförallt ett bättre resultat. Torino blev krossade av Inter på ett pinsamt vis med 5-0 och Piolis comeback i Viola slutade med ett snöpligt poängtapp i slutminuterna borta på Sardinien. Även om det var tidigt in på säsongen var det två lag som behövde en vinst och det syntes på sätt och vis tydligt på planen.

För det tog ett tag innan matchen satte sig ordentligt. Torino började starkast men Fiorentina åt så sakteliga sig in i matchen och tog över spelet. Det var tydligt att Piolis plan var att spela mycket på omställningar med anfallsduon bestående av Piccoli och Kean med Gudmundsson bakom sig. Mandragora och Sohm bildade ett fysiskt och mer direkt mittfält som snabbt skulle fördela bollen framåt i banan. Tyvärr för Fiorentinas del var detta ett misslyckat knep av Pioli då Det visade sig vara svårt för Viola att etablera något typ av spel under längre perioder på Torinos planhalva, då det saknades tillräckligt med fötter på mittfältet. Istället blev det mycket chansbollar upp i planen med en anfallstrio som inte riktigt ser ut att ha hittat varandra än.

I andra halvlek fortsatte spelet i liknande spår men Torino tog mer och mer över chansskapandet. Det ska dock belysas att Moise Kean stod för sin andra supermiss på två matcher när han nickade Gosens boll (som var påväg in i mål) över ribban, bara några centimeter från mållinjen. Oroande för Fiorentina med Kean som precis skrev på nytt kontrakt där han dubblade sin lön. Oavsett Keans miss var det Torino som såg närmast ut tre poäng i slutet av matchen där De Gea storspelade i målet, i vanlig ordning. Hade det inte varit för den spanska stjärnmålvakten hade Torino troligtvis kammat hem alla tre poängen.

Med 1 respektive 2 poäng på de inledande två omgångarna, går det att kalla det en tidig kris för båda lagen? Jag är mer försiktig med krisstämpeln i Torinos fall. Visst var det en tung förlust mot Inter, men samtidigt en tuff motståndare. En poäng hemma mot Fiorentina med mersmak, samt tecken på ett begynnande frejdigt offensivt spel skulle jag inte vara så orolig. För Piolis del ser det mer oroväckande ut. Visst är det tidigt än och jag aktar mig från att dra för många och framförallt för stora slutsatser så här tidigt in på säsongen. Men det går att konstatera att Piloli behöver sätta sitt spel och framförallt sin startelva. Det är tydligt att balansen på mittfältet i de inledande omgångarna inte klickat, vilket påverkat produktionen av målchanser för anfallet. Med värvningen av Nicolissu-Caviglia tror jag att mycket kommer lösa sig, men Scudettovinnaren från Parma måste fortsatt bestämma sig för om han vill spela med två anfallare eller inte. Som det ser ut just nu behöver han spela antingen med tre centrala mittfältare eller två offensiva mittfältare bakom en anfallare för att det ska fungera. 3-4-1-2 har inte fungerat så bra i praktiken.
//Torsten Armini

Klassisk Catenaccio x2

Parma tog emot Atalanta på Ennio Tardini i omgång två. En match som kändes oberäknelig på förhand tack vare deras respektive prestationer i premiäromgången men med facit i hand och en djupare förhandsreflektion var nog utfallet ändå väldigt logiskt. Både Parma i Carlos Cuesta och Atalanta i Ivan Juric har först och främst anställt tränare som har sina styrkor i spelet utan boll. Cuesta en självutnämnd forskare och student av Mourinhos fotboll. Ivan Juric å andra sidan är väldigt förknippad med Gian Piero Gasperini. Juric var till exempel hans assisterande tränare i Genoa under flera säsonger men fotbollsmässigt är de väldigt annorlunda. Detta är också logiskt för det finns inget direkt värde egentligen med att ha en assisterande tränare med samma specialkunskap som huvudtränaren har. Bägge dessa klubbar är i ett väldigt tidigt stadium med där detta var blott den andra ligamatchen de hade under bältet med sin nya tränare. Att det såg ut som det gjorde är som jag skrev där ovanför ändå väldigt logiskt. Igor Tudor kallade Parmas fotboll för ”klassisk catenaccio” och även om jag inte höll med helt och hållet i det påståendet så går det definitivt att hävda att den generella synen både Cuesta och Juric har faller ganska naturligt in bredvid välkända tänkare från förr såsom Luigi Radice eller den store Arrigo Sacchi själv. Så inte nödvändigtvis klassisk catenaccio men på många sätt klassisk Calcio. Men i alla fall matchen var inte mycket att hurra för. Det är ganska fascinerande att bevittna lag som befinner sig så tidigt i sin process. Under första halvleken såg det inte ut som att något utav lagen ens försökte ta sig fram till motståndarens mål. Andra halvleken blev bättre förmodligen på grund av att energin började tryta hos många spelare så de defensiva strukturerna började lida. Koncentrationsmissar som ledde till målchanser. Atalanta tog ledningen med cirka en kvart kvar när La Dea-veteranen Mario Pasalic avlossade kanonen utanför Parmas straffområde. Den vanligtvis blixtsnabba linjemålvakten Sion Suzuki reagerade inte på skottet vilket inte kändes särskilt troget till hans karaktär och styrkor. Senare fick man se att japanens sikt var skymd av offsidestående Atalanta-spelare. Så med andra ord hade La Dea flyt med felaktiga domslut. Parma å andra sidan har nu åkt på två raka offside-mål vilket känns en smula irriterande med tanke på VAR:s existens. Men Cuesta skickade in de pigga nyförvärven Gaetano Oristiano från Venezia och den numera veterananfallaren Patrick Cutrone som tillkommer från Como. Och effekten blev utan att hymla med orden omedelbar. Parma får en frispark en bit in på Atalantas planhalva. Valeri slår in den i straffområdet, Del Prato och nickar bollen mot Atalantas mål. Men innan det ens har hänt har Patrick Cutrone tagit en dold löpning och befinner sig redan där bollen dimper ned efter Carnesecchi räddat nicken från Del Prato. Ett mål som gladde för det påminde en om hur Cutrone en gång i tiden kallades för den nye Pippo Inzaghi när gjorde han debut för Milan i ung ålder. Den typen utav måltjuvssinne får inte den uppskattningen som det förtjänar i dagens moderna fotboll. Matchen på Ennio Tardini slutar med delad pinne.

En kroatisk styvfarsa lär ungarna att städa rummet

Juventus är som allra bäst när en sorts familjedynamik utvecklar sig i klubben. Thiago Mottas tillkortakommanden låg i mitt tycke inte i det taktiska utan snarare i det psykologiska. Han var ingen vidare fadersfigur utan snarare en märklig granne för spelarna. Men nu har de Igor Tudor och han ser ut att redan efter fjolårets inryckande ha etablerat sig som fadersfiguren som Juventus behöver i sitt omklädningsrum. Ingen kärleksfull figur utan pappa Tudor han är tuff och reglerna måste följas. Men resultatet är svårt att argumentera emot. När Juventus spelar under kroaten oavsett om de vinner eller förlorar känns det som Juventus. En familj i svart och vitt. Matchen mot Genoa blev en klurig sådan. Patrick Vieira hade gjort sin hemläxa och Juventus fick slita för varje chans de skapade. Och när de väl skapades då stod den forna Juventus-talangen Nico Leali i vägen för dem. Leali som nu inte längre rockar pojkbandsfrisyrerna från ungdomen. Nej, nu är han en ärrad veteran utan hår alls på huvudet. Men en riktigt bra målvakt som jag imponerats av under en period nu. Han kanske inte blev den nye Buffon men en stabil keeper som man kan lita på. Men Tudor såg sansad ut på bänken och till slut belönades hans tålamod. Kostic med hörnan och en omarkerad Dusan Vlahovic med huvudet. Sedan hade Juventus lite flyt men bra lag har flyt säger man ofta. Genoas mittfältare Masini står för en fin nick som tar i ribban precis i matchens sista minut. Men det blev tre nya poäng för Juventus som faktiskt befinner sig på en bra plats till mångas förvåning. Och i mitt tycke ska mycket av lovorden riktas mot Tudor som i alla fall i detta nu verkligen känns som rätt man på rätt plats.
// Martin Eliasson

Resultat

Cremoense - Sassuolo 3-2