På söndagen skulle det spelas ett rivalmöte mellan Bologna och Fiorentina. En match som dock betydde mer än bara poängen för La Viola som precis mist sin president Rocco Commisso som gick bort i sjukdom under natten mellan fredagen och lördagen. En ambitiös president som byggt upp en otrolig infrastruktur i Fiorentina som förmodligen kommer bära frukt de kommande åren.
Matchen började i ett rasande tempo i regnet på Renato Dall’ara från Fiorentina som både pressade högt och spelade med kvalitet i passningsspelet. Något som dock bör nämnas är att Bologna haft ett otroligt tajt matchschema de senaste veckorna, något som speciellt påverkar Italianos lag som lever mycket på sin energi och otroligt höga presspel. Detta märktes tydligt i matchinledningen då Bologna hamnade helt fel i sin höga press vilket ofta lämnade stora hål centralt i banan, samtidigt som man inte alls hängde med i Fiorentinas bolltempo.
Det dröjde inte länge innan Fiorentina tog ledningen, något som var väntat efter hur inledningen på matchen såg ut. 1-0 av Ndour efter fint förspel av Dodo som dock blev bortblåst för offside. Det skulle dock bara dröja ett anfall senare så tryckte Mandragora in 1-0 igen i öppen kasse efter fint förarbete av Fagioli och Gudmundsson. Två spelare som förövrigt ska nämnas efter att de haft en tuff tid men nu lyckats hitta rätt under Vanolis ledning och vilka spelare de är, framförallt Fagioli som visat landslagsform på sistone.
Fiorentina fortsatte den fina halvleken med att trycka på mot Bolognas mål som såg lamslagna ut. Och precis i slutet av halvleken lyckades Piccoli på något sätt lirka in bollen efter flipperspel och en lång VAR-granskning. Ett förlösande mål för både Piccoli och Fiorentina och nu borde de tre poängen vara i hamn.
Även om andra halvlek inleddes stabilt av Fiorentina blev det nervösare och nervösare ju längre halvleken led. Italianos byten fick effekt och Jonathan Rowe prickade stolpen för att sedan Giovanni Fabbian skulle nicka in bollen och en nervös avslutning väntade. Men inget mer mål för Bologna och Vanolis La Viola lyckades plocka hem alla tre poängen till Florens. En vinst som unisont tillägnades den avlidne presidenten och hans familj av hela Fiorentinas trupp och tränarstab. Otroligt vackert att se en hel fotbollsklubb sluta samman och hylla sin president och dessutom vinna matchen. En match som kanske inte ens skulle spelats men som spelades på begäran av Roccos egen familj.
Med resultaten på uppgång har Vanoli äntligen lyckats vända på seglen och satt den lila skutan på kurs mot Salvezzan. Med ett allt annat än inaktivt transferfönster håller Fiorentina just nu dessutom på att slutföra värvningen av målskytten Fabbian från just Bologna. En av raden smarta köp som nya sportchefen Paratici just nu håller på att samla ihop. Mycket talar för en fin vår för La Viola och tränare Vanoli som gjort ett utmärkt jobb med att vända på det otroligt tuffa psykologiska läget man befann sig i. //Torsten Armini
Många skulle hävda att den utvecklingen Serie A har tagit i takt med att ligans ekonomiska kraft har krympt är negativ. Men dessa människor präglas i mitt tycke av ett simpelspårigt tankesätt. För visst kan inte Serie A köpa de bästa spelarna längre, visst existerar inte längre lysande stjärnspelare i vackra tröjor men någonting annat har hänt istället. Bristen på resurser och förmågan att köpa talang av världsklass har lett till att Serie A är på väg att tillbaka till sina ”standard settings”. För det som verkligen ska utmärka italiensk fotboll är intellekt och djävulskap. Italienare ska inte leta efter den snyggaste eller coolaste lösningen, nej de ska leta efter den slugaste.
För det som utmärker ligan främst nu är inte spelarna som alla känns aningen anonyma. Det är istället tränarna som är de ledande protagonisterna. Faktum är att jag vill hävda att Serie A har den främsta uppsättningen av tränare i världen just nu. Både när det kommer till kvalité men även när det kommer till färgen och mixen av karaktärer. Legendariska vinnare som Conte och Allegri, egendomliga men genialiska savanter som Spalletti och Gasperini. Spännande nykomlingar som Chivu, Cuesta och Fabregas. Att Serie A:s mittenklubbstränare är Maurizio Sarri, Marco Baroni och Kosta Runjaic säger mycket om den enorma kvalitén som existerar på tränarbänkarna. Detta är som sagt ett resultat av de italienska klubbarnas brist på köpkraft. Vägen mot framgång är nu enbart knuta runt tränarnas idéer. Ingen besitter de ekonomiska krafterna att kunna köpa sig till dominans. Det handlar om vilka tränare och sportchefer som har de smartaste idéerna. De senaste åren av Serie A gör detta väldigt tydligt. Napoli var det bästa laget med god marginal när de coachades av Luciano Spalletti men slutade sedan 10:a när Spalletti byttes ut mot Rudi Garcia trots att man i princip hade identiska spelare. Ifjol coachades Milan av Paolo Fonseca och Sergio Conceicaio, två rent generellt hyfsade tränare men med Serie A:s standard två relativt mediokra tränare och som resultat var Milan ett mittenlag. I år tränas man av Mad Max Allegri och som resultat slåss man om scudetton istället och detta trots att kvalitén på spelartruppen är mer eller mindre densamma som förra säsongen. Skillnaden i kvalité mellan lagens spelartrupper är så pass liten att kvalitén på tränarna även om den är liten blir direkt avgörande. Detta gör att Serie A just nu är den mest meritokratiska ligan, åtminstone bland toppligorna men jag tror Serie A rankar högt även i jämförelse med mindre ligor. Låt den smartaste tränaren segra!
Vi har sett vissa intressanta utfall i de senaste omgångarna som kan vittna om någonting mer signifikant. Napoli och Conte besegrade visserligen Grossos Sassuolo för andra gången den här säsongen efter ett tidigt ledningsmål av den numera inbitne Napoli-veteranen Lobotka. Detta satte Napoli i en drömsits taktiskt där man slapp hamna i samma situation som mot Parma. Men det är just matchen mot Parma som fortfarande rullar på repris när jag sluter ögonen. Parma kom med ett relativt reservbetonat manskap där tränaren Cuesta bland annat gav den egna produkten och tredjekeepern Rinaldi sin debut. Apropå slugspel så vilade Parma spelare för att omgången som följde mot bottenrivalen Genoa gavs extra prioritering. Men Napoli kunde inte få hål på Parmas försvarsmur och matchen slutade mållös. Jag kunde inte låta bli att inte identifiera detta som en konsekvens av Conte enorma inflytande över Napolis spelarrekrytering där unge sportchefen Manna gör allt han kan för att hålla den syditalienska savanten på gott humör. Antonio Conte är en genialisk tränare, ett av de mest briljanta sinnena som någonsin existerat inom Calcio och fotbollsvärlden. Conte är så bra att folk inte inser hur bra han faktiskt är för det krossar vad man anser som realistiskt. Ta det faktum att Conte är en tränare man anställer för kortsiktig framgång. Detta blir intressant när man tar i åtanke att Contes metoder och tillvägagångssätt är det man skulle ta i bruk om man hade en mer långsiktig strategi. Han är en systematiskt lagd tränare där allt kretsar kring repetition och precision i utförandet. Alla tränare av den sorten behöver för det mesta minst ett halvår innan deras fotbollen börjar bjuda på de önskvärda resultaten. Men Conte behöver typ bara en månad. Sättet han maximerat effektiviteten gällande sina metoder känns som jag skrev ovanför närmast orealistiska. Hur snabbt han når sina spelare, hur snabbt han får dem att utföra hans instruktioner som om det sitter i spelarnas muskelminne är fascinerande. Mannen är ett geni inget snack om den saken och de övriga tränarna bör skatta sig lyckliga över att han med största sannolikhet lider av odiagnostiserad borderline syndrom eller bipolär sjukdom. Hade han fått medicinering för sina mentala problem hade han förmodligen varit ostoppbar. För det konstanta pendlandet mellan ett maniskt och depressivt tillstånd är vad som gör Conte sårbar och självdestruktiv och ger rivalerna möjligheten att besegra honom.
När jag funderade över vad Conte möjligtvis hade kunnat göra mot Parma, vilka spelare han hade kunnat bytt in kunde jag inte komma fram med några vettiga svar. Conte är sin egen värsta fiende och när han får sådant här maximalt inflytande över sin klubb har han en tendens att måla in sig i ett hörn. När man minns tillbaka till tiden i Inter kan man tänka lite extra på när Beppe Marotta värvade Christian Eriksen. Detta var en spelare som Conte absolut inte ville ha och till en början ignorerade han tjurskalligt dansken. Men så stötte Inter på en vägg där man fick kreativa problem. Och på grund av att nöden krävde det så blickade Conte till sist mot dansken, designade en specialroll åt honom när han blev en nyckel i chansskapandet. Helt plötsligt var Inter Serie A:s klart bästa fotbollslag igen. Manna har inte vågat göra några ”Eriksen-värvningar” som Marotta gjorde. Jag tror att detta kan komma att få konsekvenser och i detta extremt tajta och konkurrenskraftiga klimat så riskerar följderna att bli att scudetton glider Napoli ur fingrarna.
Massimiliano Allegri och Antonio Conte är de två stora tränarprofilerna i sin generation av glasklara skäl. Och vad som är intressant med dessa två karaktär är hur pass olika dem är. Ovanför skrev jag om hur Conte ofta tenderar att bli sin egen värsta fiende och förstöra för sig själv och begränsa sin genialitet. I Allegris fall är det ofta det omvända. Som hans gamle tränarmentor Giovanni Galeone en gång sade så var Allegri redan visare än honom när han coachade honom i ung ålder. Just visdomen och självsäkerheten som kommer med den är vad som utmärker Allegri. Finns få tränare som så ansträngningslöst levererar filosofiska guldkorn stup i ett som champagnesocialisten från Livorno. Där man ska vara försiktig att för fanatiskt lyssna till Contes önskemål ska man tvärtom förmodligen alltid lyssna till Allegri. Mad Max tillkortakommande om man kan kalla det för det är att han ofta är för tålmodig, för vänligt inställd gentemot klubbledningar som vägrar gå honom till mötes. Detta har lett till att skulden för misslyckanden ofta har lagts på Allegri trots att han haft rätt hela tiden. Under sommaren efterfrågade Allegri bland annat en intelligent boxräv som spelartruppen saknade. Men Milans ledning var inte tillräckligt övertygade om betydelsen den spelartypen skulle komma att ha för att göra ett tillräckligt tappert försök. Men under januari månad valde man att till sist lyssna till Allegris visdom och man plockade in den färgstarka tysken Niclas Füllkrug. Och det blir på så vis intressant att jämföra Milans segermatch mot Lecce med Napolis tidigare poängtapp mot Parma. Milan skapade tillräckligt med farliga chanser för att vinna denna match komfortabelt. Pulisic och Saelemaekers befann sig ofta i huvudrollerna när de trixade sig igenom Lecces försvarsmur men avsluten var antingen inte effektiva nog eller så stod Falcone för parader på mållinjen. Men Allegri till skillnad från Conte tidigare hade alternativ och vapen att ta till på bänken i just den nyligen anlända Füllkrug. Och tysken nickade in segermålet med en kvart kvar. Ett sådant där enkelt fotbollsmål som dock endast är möjligt när man har spelare på planen med de rätta egenskaperna vilket Milan nu hade. En del milanisti har redan börjat jämföra Füllkrug med Olivier Giroud vilket är logiskt då de delar flertalet egenskaper. Och vi minns ju alla vilken otroligt viktig funktion fransosen fyllde senast då Milan vann scudetton.
Som jag gör klart ovanför kommer januarifönstret att ha en stor betydelse för utfallet av den här säsongen. Det handlar om spelare man värvade som i Milans fall eller spelare man inte värvade som i Napolis fall. Och läget är identiskt hos utmanarna Roma och Juventus. Roma har haft en hyfsad säsong hittills men en återkommande besvikelse har uttryckts under säsongen där folk varit missnöjda över hur den patenterade offensiva rytmen man associerar med Gasperini-lag inte har infunnit sig. Detta är ett resultat av att Roma inte värvade in den nödvändiga Gasperini-anfallaren under sommaren. Man har inte haft någon Diego Milito, Duvan Zapata eller Scamacca. Man chansade på unge Evan Ferguson från Brighton men irländaren har visat sig sakna det nödvändiga intellektet och tekniken för att fylla den rollen för Gasperini. Men nu under januari har sportchefen Massara gjort ett tappert försök att täppa igen detta hål i startelvan. Man har värvat in holländaren Donyell Malen från Aston Villa samt även det unga stjärnämnet Robinio Vaz från Marseille. Två väldigt intressanta värvningar.
Matchen mot Torino gav oss ett potentiellt svar på en gång vad dessa värvningar kan komma att betyda. Baronis mannar var ett mardrömsmotstånd för Roma i höstas men nu helt plötsligt ett tacksamt sådant där Roma i slutändan klev av med tre enkla poäng. Nyförvärvet Malen en av planens främsta spelare där han på en gång snappat upp Paulo Dybalas våglängd och de två stod för ett dödligt samarbete under matchen. Malen var otroligt nära att näta på sin första chans och gjorde sedan det på sin andra chans. Bägge två efter förarbete från det kreativa geniet som är Paulo Dybala. Men målet blev dessvärre bortdömt för offside efter VAR-check. Men detta hade ringa betydelse då Malen nätade igen bara någon minut senare återigen efter en formidabel passning från Dybala(Argentinaren är så bra att det är löjligt ibland). Matchen befann sig sedan i lite av ett trevande tillstånd under en halvtimme tills det att Dybala återigen blev uttråkad eller något och beslöt sig för att döda matchen. Svårt att inte se denna prestation som ett fall framåt för Gasperinis mannar. Det började se ut som att de andra topplagen började glida ifrån Roma vars avsaknad av den korrekta Gasperini-profilen på topp orsakade för stora begränsningar. Men om Malen fortsätter prestera på detta vis kommer Roma att vara med och hota i en säsong som är på väg mot rekordnivå när det gäller jämnhet och konkurrenskraft i toppen.
Andra bullar bjöds det på i Juventus-lägret dessvärre. Man har befunnit sig i exemplarisk form sedan Spallettis intåg men på Sardinien kom kallduschen när Cagliari segrade med 1-0 mot ett Juventus som kämpade med kreativiteten mot ett tajt Cagliari-försvar. När Juventus väl lyckades ta sig igenom var det ofta tack vare sin turkiska talisman Yildiz. Segermålet från Cagliari var ett otippat men snyggt sådant. Frispark halvvägs in på Juventus planhalva, knappast räknat som en farlig situation. Gaetano lyfter in bollen direkt mot Mazzitelli som står parkerad precis innanför Juventus straffområde. Mazzitelli är felvänd men läckert styrskjuter in Gaetanos lyftning som på ett förståeligt sätt helt ställer Perin mellan stolparna. En simpel men ändå ganska så briljant frisparksvariant som kändes inövad med tanke på med vilken precision den utfördes på. Enda chansen till en kvittering var via Yildiz som sagt som kom nära med ett skott i stolpen som styrdes via en Cagliari-försvarare men som helhet saknade Juventus det lilla extra för att få hål på ett otroligt välsvarvat Cagliari-försvar. Nu går det mycket rykten gällande anfallare till Juventus men jag kan inte låta bli att inte känna att prioriteringarna är fel här. Spalletti när han tillkom uttryckte en önskan efter den klassiska ”Spallettiska spelfördelaren” som vi känner till från samtliga Spalletti-lag men som Juventus i nuvarande läge saknar. Utan en spelfördelare med rätt egenskaper kan inte Spalletti få till samma kontroll och intensiva rytm och tempo i spelet man associerar med hans lag. Detta gör det möjligt för skickligt destruktiva lag som Cagliari att orsaka stora problem för dem som vi såg i denna match. Där Milan och Roma har lyssnat på sina tränare så finns risken att Juventus kommer straffas av att inte göra detsamma. Marginalerna i toppen har aldrig varit såhär små tidigare så länge jag följt den italienska fotbollen. // Martin Eliasson
Pisa - Atalanta 1-1
Udinese - Inter 0-1
Napoli - Sassuolo 1-0
Cagliari - Juventus 1-0
Parma - Genoa 0-0
Bologna - Fiorentina 1-2
Torino - Roma 0-2
Milan - Lecce 1-0
Cremonese - Hellas Verona 0-0
Lazio - Como 0-3
