Det blev en sprakande tillställning till slut inne på Marassi under söndagen. Den första timmen indikerade det motsatta dock. En stängd inledning där bägge lagen först och främst inte ville släppa till enkla chanser. Men första snedsteget stod Genoa för. Bologna-spelare sätter en hög press på Genoas försvar där veteranen Freuler erövrar bollen långt in på Genoas planhalva vilket skapar panik i De Rossis försvarslinje. Bollen hamnar vid Dominguez som köper sig tillräckligt med tid för att Ferguson ska hinna fylla på i anfall. Dominguez lägger upp bollen perfekt för Ferguson att kunna precisionsskjuta in bollen intill stolproten vilket är exakt vad skotten gör. 1-0 till Bologna efter cirka en halvtimmes spel.
Direkt in i den andra halvleken utökar Bologna ledningen. Zortea hamnar i ett farligt läge på kanten där han sedan spelar in bollen i riktning mot Odgaard. Genoas mittback Sebastian Otoa försöker hindra bollen från att nå dansken men råkar då istället av misstag styra bollen in i det egna målet. Nu var känslan att detta inte skulle bli någon direkt minnesvärd match utan att Bologna skulle spela hem tre relativt enkla poäng och bryta sin negativa svit av matcher men då sker en situation som vänder upp och ned på matchen. Skorupski rusar ut för att stoppa en farlig långboll men råkar missa bollen när han ska rensa undan vilket leder till att Genoas spelare istället får tag på bollen. Skorupski står då för en rutinerad taktisk foul när han fäller Genoaspelaren för att sätta stopp för faran. Oturen är maximal för Bologna när domaren råkar av misstag dra fram det röda kortet istället för det gula men sedan är alldeles för stolt för att erkänna sitt misstag. Jag kan inte förklara situationen på något annat sätt.
Och som om detta inte var nog så åkte Bologna på dubbel bestraffning. För den där typen utav frisparkslägen cirka femton meter utanför boxen är mer eller mindre som att åka på en straffspark mot sig när motståndarlaget har Ruslan Malinovskyi på planen. Och mycket riktigt viker ukrainaren in en perfekt frispark som är helt otagbar för inhoppande Ravaglia. En perfekt blandning av känsla och kraft. Malinovskyi är ingen fantastisk spelare som helhet men hans tillslag från distans är av absoluta världsklass, personligen påminner det mig om den gamle franske yttern Laurent Robert och frisparksbomberna han kunde bjuda på i Sir Bobby Robsons Newcastle.
Drömtillvaron hade nu snabbt förvandlats till en mardröm för Italiano och hans Bologna. Genoa tryckte på i jakt på kvittering, inspirerade av Malinovskyis gyllene tillslag som hör hemma i serietidningarnas värld kände de blodvittring. Och med en kvart kvar av ordinarie tid kom kvittering, även detta i delikat form. Ett inkast från vänster där bollen sedan fastnar i Bolognas straffområde där försvararna i panik försöker få bort bollen. Bollen studsar bakom Caleb Ekuban som bjuder på akrobatisk teknik när han felvänd flänger fram ett avslut på halvvolley som svävar in i Bolognas mål.
Genoa var såklart inte nöjda där. De kände segervittring mot ett desarmerat och till synes mentalt besegrat Bologna. Och några sekunder in på tilläggstiden kom det väntade segermålet. Junior Messias trevar runt med bollen på kanten vid gränsen till Bolognas straffområde. Många står och väntar på att en lyftning in mot boxen ska komma. Men Messias lyfter aldrig in bollen utan istället drabbas han av plötslig inspiration och förvandlas temporärt till Arjen Robben, han viker in från kanten och smeker sedan in ett distansskott som skapar gåshud för publiken när det tar vid nätmaskorna bakom Ravaglia. Genoas comeback var total och vad som såg ut att bli en tråkig match att bevittna för hemmasupportrarna hade istället utvecklat sig till ett fantastiskt spektakel som dessutom slutade på bästa möjliga sätt.
Med denna seger så ser Daniele De Rossi ut att vara på väldigt god väg att lyckas med sitt uppdrag. Han har motsvarat förhoppningarna hittills och varsamt men säkert lotsat Genoa ut ur Salvezza-striden i riktning mot det stabila mittenträsket. Nu ligger man på 13:e plats med 6 poäng ned till nedflyttningsstrecket och det är väl här någonstans man också förväntas sluta när säsongen väl summeras.
Men där glädjen ljuder i Genoa så står mörkret fast i Bologna. Denna förlust innebär att Bologna nu endast vunnit en av sina senaste sju matcher i ligan sedan finalen i supercoppan där man dessutom förlorat mot flertalet lag på nedre halvan såsom Genoa här men även Fiorentina tidigare. Det är alltid en smula komiskt hur snabbt saker och ting kan vända i fotboll. Innan finalen i supercoppan hyllades Italiano universalt av alla och man såg betalda fotbollstyckare hävda att Italiano minsann borde coacha både Barcelona som PSG. Nu är det endast syrsorna i Bologna som för ljud kring sig. För nu har Bologna halkat efter i toppen. Med Atalantas kross av Parma så rycker de ifrån Italianos mannar med fem poäng och ser ut att norpa platsen som det sista topplaget, den sista av de sju nya systrarna inom Calcio medan Bologna får nöja sig med att vara bäst bland mittenlagen. Och de frågorna som jag tidigare tagit upp gällande Italiano blir återigen relevanta. Bolognas mål inför säsongen var att försöka sluta topp 6. Man hade en fördel gentemot de övriga lagen när de gällde kontinuitet. Vart och vartannat lag i Serie A hade bytt tränare inför säsongen och stod inför en nystart. Men Bologna hade kvar både Italiano och kärnan av sin trupp. Under fjolåret tog det Italiano ett antal månader att få pusselbitarna på plats och vända resultaten. Men trots att Bologna inte hade samma tröga start den här säsongen så ser utfallet ut att just nu riskera bli detsamma. Det finns frågetecken kring Italianos tak, om han är kapabel till att faktiskt lossa Bologna mot de höjderna de siktar på eller om en plats i övre mittenträsket är det maximala han är kapabel till.
Den stora tränarsagan under sommaren hade Marco Baroni i huvudrollen. Det började med att Baroni fick lämna tränarposten i Lazio till förmån för en återvändande Maurizio Sarri. Detta lämnade en taskig eftersmak då Baroni hade stått för en hyfsad första säsong bland de ljusblå. Sedan blev Paolo Vanoli tvungen att lämna över tyglarna i Torino till just Baroni vilket smakade lika illa då Vanoli precis som Baroni hade stått för ett hyfsat jobb i Torino. Detta byte har i efterhand blivit ännu svårare att motivera för Torinos klubbledning då resultaten på planen inte varit vad man önskade. Sedan är även frågan hur eniga ledningen var gällande detta beslut då sportchefen Davide Vagnati till exempel har fått sparken under säsongen efter konflikt med presidenten Urbano Cairo. Men facit i hand borde vi ha sett detta komma. Torino har en trupp som under åratal har formats av Ivan Juric, en tränare som inte har mycket gemensamt med Baroni. Baroni har under de sista åren i princip fyllt vakuumet som Marco Giampaolo lämnade efter sig. Det vill säga förmågan att lira tekniskt bollinnehav med en begränsad budget. Jurics fotboll kretsar kring koordinerad defensiv press och ramstark mittlinje. Torinos beslut i somras och resultaten som följt vittnar om taskig planering. När man anställde Baroni hade man behövt varit lite mer aggressiva på mercaton för att stuva om truppen för att matcha hans egenskaper som tränare. Om man inte var villiga att göra detta vilket visade sig vara ett faktum skulle man bara ha behållit Vanoli som tränare som är mer pragmatisk och flexibel än Baroni. Vanoli visade under fjolåret att han var kapabel att nyttja de byggstenar som Juric lämnade efter sig.
Matchen mot Como i helgen visade på allt som är fel med Torino. Mot ett offensivt skickligt Como hade Torino ingen som helst tillstymmelse till chans. Toro-supportrarna längtade nog tillbaka till Ivan Juric tid då Torino var ett skicklig lag utan bollen för den egenskapen finns inte hos Baronis lag. Matchen var över redan efter 20 minuter när Como spelat sig till en 2-0 ledning. Efter detta var det endast en fråga om att försöka behålla lite heder för Toro, någonting de misslyckades med. Detta var en match mellan ett lag med lirare som mötte ett lag med underlägsna lirare. En sådan matchup kan endast sluta på ett sätt. Torino hade behövt varit ett mer destruktivt lag kapabla till att låsa Comos spel för att ha haft någon chans i denna match. Taktiska drag som sällan existerar i Baronis lag. Douvikas, Baturina, Da Cunha med flera spelade byxorna av Torino som inte hade någonting att sätta emot. Slutsiffrorna skrevs till förödmjukande 6-0 till slut. Detta innebar Torinos fjärde raka förlust i ligan och nu är såklart frågan hur länge Baronis överlever Cairos vrede. Torino har nu lämnat mittenträsket och halkat ned på 16:e plats, visserligen fortsatt 6 poäng från nedflyttningsstrecket men Baroni behöver nog lägga all kraft på att vända på resultaten i de nästkommande matcherna annars kommer stöveln nog bli ett faktum. Någonting jag personligen tycker hade varit synd. Tror faktiskt att idén med Baroni som Torinos tränare är en bra sådan, att med lite tid och en mer kompetent spelarrekrytering hade man kunnat lyft mot mer önskvärda nivåer igen. //Martin Eliasson.
Under den fullspäckade söndagen skulle det spelas ett rivalmöte i Turin mellan Juventus och Napoli. Napoli som gick in i matchen med svag form och ett väldigt tufft skadeläge. Samtidigt har Spallettis Juve flugit på moln de senaste månaderna med framförallt Yildiz i storform.
Juventus började matchen i ett högt tempo och anföll Napoli med mycket kraft och fart. Spalletti har tydligt valt ett speciellt sätt att anfalla. Han centrerar många av sina spelare när Juventus lyckats etablera ett spel på motståndarens planhalva och vill att spelarna ska spela in bollen i och runt halvmånen på straffområdesgränsen. Dessa passningar är ofta väldigt chansartade men de fyller syftet att skapa förvirring och nästan ett flipperspel i motståndarens försvar. Och med tanke på att Juve då centrerat sina spelare vinner de ofta tillbaka andrabollarna och skapar nya lägen utifrån det. Precis så gjorde Juventus 1-0 efter dryga 20 minuter när Jonathan David avslutade fint efter en klackpassning av Locatelli.
Napoli kom aldrig riktigt ur Juves grepp och det syntes tydligt att många viktiga spelare var borta. I andra halvlek var det lite av ett ställningskrig där framförallt Juve drog ned på tempot för att hålla i sin ledning. Någon som dock ständigt briljerar tekniskt är Kenan Yildiz som hela tiden löser svåra situationer både på egen och motståndarens planhalva för sitt lag. Det var heller ingen slump att det var just han som satte 2-0 till de svartvita med cirka 20 minuter kvar av matchen och därmed stängde tillställningen. Juve vann till slut med 3-0 på ett mycket övertygande sätt och sätter sin kollega Conte i trubbel mot sin gamla klubb.
För vad händer nu med Napoli? Vi har många gånger svängt under säsongen men nu måste det väl fastslås att Napoli är ute ur striden om Scudetton. Sommarvärvningarna som på pappret såg ut att vara smarta har inte alls fallit väl ut vilket understryks av att både Lucca och Lang redan lämnat. Jag ställer mig frågande till om Conte ens stannar säsongen ut och vad gör det då med hans karriär. Han ser mer och mer ut att vara en one trick pony, in och vinn snabbt och sen ut igen. Synd för jag trodde verkligen att man äntligen skulle kunna bygga något stort med Conte.
Samtidigt rusar Juve i rasande takt mot nya höjder. Kan Spalletti göra det “omöjliga” och ta detta Juve till en Scudetto-utmaning redan denna säsongen? Jag tror det även om jag inte tror de vinner den i slutändan. Men faktum är att de just nu är det bästa laget i ligan förutom Inter, som visserligen är 10 poäng före. Men 10 poäng i Serie A nuförtiden betyder inte mycket med 16 omgångar kvar att spela. Allt kan hända och jag ser fram emot att följa Spallettis Juventus. //Torsten Armini
Inter - Pisa 6-2
Como - Torino 6-0
Fiorentina - Cagliari 1-2
Lecce - Lazio 0-0
Sassuolo - Cremonese 1-0
Atalanta - Parma 4-0
Genoa - Bologna 3-2
Juventus - Napoli 3-0
Roma - Milan 1-1
Hellas Verona - Udinese spelas 26/1
Tabell:
