Det har blivit dags att ta av sig hatten för detta Como-projekt, exakt alla officiella mål har mötts med perfekt precision. Alla de tidigare uttalandena som ansågs som arroganta har visat sig vara väldigt realistiska. Alla fördelar som Como har suttit inne på har de använt på bästa sätt och på så vis effektiviserat sin framgång. Det är en väldigt välstyrd klubb med klara ramar och strukturer. Tack vare detta har man lyckats snabbspolat sin klättring genom den italienska fotbollshierarkin. Istället för att slåss om nytt kontrakt under första säsongen så etablerade man sig som mittenlag och i år när många såg dem som en utmanare till de andra stora provinsgängen om en Europaplats har de istället tagit upp kampen med de stora. Faktum är att just nu börjar man luta åt Como som en liten favorit till fjärdeplatsen.
Comos enorma fördel som på en gång har lett till att de knatat förbi de andra provinslagen är deras rika ägare som förser klubben med ekonomisk trygghet. Detta har lett till att till skillnad från Bologna, Atalanta och andra provinslag så kan Como utan svårigheter behålla sina bästa spelare. Faktum är att de enda spelarna som blivit sålda är spelare som klubben aktivt vill bli av med. Detta har försett Fabregas med en enorm trygghet och stabilitet där han kontinuerligt kan vidareutveckla sin katalanska calcio. Och tack vare Fabregas väldigt tydliga spelidé samt det långsiktiga tänket så kan klubben rekrytera spelare med väldig precision. Detta är till exempel inte möjligt för klubbar som inte är lika långsiktiga i sitt tänk och som ofta skiftar tränare där idéerna kan vara som natt och dag.
Como må ha spenderat med Serie A mått och mätt stora summor men deras resurser är inte så stora att det inte har krävt ypperligt omdöme för att se till att pengarna spenderas på rätt sätt. När man tar sig en titt på Comos startelva ser man snabbt att de följt den sanna visdomen. Om man ska prioritera en lagdel så är det mittfältet och detta är sant oavsett vilken typ utav fotboll du spelar. Och Comos mittfält är ett av Serie A:s bäst komponerade. Nico Paz får de flesta rubrikerna men bland Comos trogna är Maximo Perrone och den underskattade lagkaptenen Da Cunha av likvärdig status. Yttrarna Baturina och Rodriguez värvades för stora pengar och hajp och man förstår varför. För ett provinslag är det en fantastisk uppsättning och lägg därtill att den rutinerade katalanen Sergi Roberto och fransosen Caqueret finns dessutom.
I de bakre leden är det mer anonymt även om jag vidhåller vad jag tidigare sagt att Marc-Oliver Kempf är en av seriens kanske mest underskattade spelare. Tysken agerar ofta räddande ängel för sitt Como.
Man kan se att en tydlig rekryteringsstrategi från Comos sida är att snappa upp tidigare högprofilerade talanger som gått genom de stora klubbarnas akademier men som inte lyckats eller fått chansen att ta det sista steget. Stjärnprofilen Nico Paz kommer från Real Madrids akademi, detsamma gäller mittbacken Jacobo Ramón. Maximo Perrone gick genom Manchester Citys akademi medan Belgaren Ignace Van der Brempt anlände från Red Bull-koncernen. Dessa spelare har utöver potentialen de demonstrerade i ung ålder fått ta del av den främsta utbildningen. Inom fotbollsvärlden kan man säga att de anlände från de finaste universiteten. Och här slutar min neutrala och objektiva genomgång utav Como.
För personligen är jag ingen vidare beundrare utav Como. Men det är av just den anledningen jag tycker de fyller en viktig funktion inom Calcio. Serie A har ända sedan juventini imperiets förfall saknat den värdig skurk. Konkurrenterna till Inter har i närmast desperat anda försökt klätt på Beppe Marotta den här rollen. Och dessa försök har fallit i backen med ansiktet först. För det första vinner inte Inter tillräckligt för att man ska kunna sälja idén om Marotta som en slags Luciano Moggi-figur där hela ligan är hans marionetter. Och för det andra så har Marotta ett alldeles för sympatiskt skimmer över sig. Han har energin och auran av en vis gammal mormor som varsamt försöker guida sina barnbarn. Han kan som mest fylla rollen som Renfield till Andrea Agnellis Dracula som han gjorde tidigare.
Men detta vakuum ser ut att vara på väg att fyllas av Como och Francesc Fabregas. Som jag skrev ovanför är Como ett annorlunda provinslag, deras rika ägare gör dem till ett mycket större och mer långvarigt hot för storklubbarna än de övriga provinslagen. De är en klubb att känna genuin fruktan för.
Fabregas karaktärsmässiga transformation under tiden i Italien är fascinerande med. Som spelare kändes han ofta som svärmorsdrömmen, den katalanska gentlemannen. Men med varje ny dag han tillbringat på den italienska stöveln ju mer börjar man se liknelser med Fernand Mondego från greven av Monte Cristo. Under fjolåret beklagade sig Fabregas över att för få av hans spelare besatt det ”sanna och rena blodet” för att spela hans fotboll. Detta fick direkt mina tankar att bege sig mot Mondego då han i Alexandre Dumas roman använder samma argument till varför Edmund Dantés inte är värdig att gifta sig med Mondegos katalanska kusin. Detta är förmodligen roten till Comos rekryteringsstrategi som nämns ovanför. Fabregas vill inte ha spelare med aviga kanter utan de ska helst vara så välskolade som möjligt. Under den här säsongen har Fabregas flertalet gånger gnällt när ett resultat inte gått hans väg och hävdat att hans lag förtjänade mer än motståndaren. Återigen hamnar mina tankar på Mondego som använder detta som ett sätt att rättfärdiga allt det horribla han utsatte Edmund Dantés för. Dantés som blev befordrad till sjökapten i ringa ålder och som sedan ska gifta sig med sin livs kärlek Mercedes. I Mondegos ögon är det han som förtjänar den här framgången och inte Dantés.
Varje babyface behöver en heel i ringen att tampas mot för att publiken ska bli verkligen engagerad. Serie A har saknat detta och här och nu ser Fabregas och Como ut som den mest lämpade kandidaten att ta på sig den viktiga rollen.
Men nog om det. Under söndagen begav sig Como till Sardinien för att kampas mot ett lurigt Cagliari. Ett Como med kraftig medvind i ryggen efter ett antal fina insatser på slutet däribland segern över Juventus. Och bollen studsade Comos väg där man fick en drömstart med mål under den första kvarten. Cagliari kan i regel vara ett bökigt lag att möta då de ofta är duktiga på att vara destruktiva. Ett tidigt ledningsmål är gärna vad man önskar när man går upp emot dem. Det är Da Cunha och Baturina som försöker sick-sacka sig genom Cagliaris trånga försvar, de misslyckas tekniskt sätt med detta men bollen blir kvar i straffområdet och Baturina lyckas trots lite av en snedträff att tråckla in bollen i nät. Inte det mest eleganta fotbollsmålet kanske men mål som mål. Como spelade sedan kontrollerat och en aning försiktigt kan man tycka med tanke på Fabregas tidigare raljeringar om sin renblodiga katalanska fotboll. Förmodligen tagna av stundens allvar en smula då tre poäng i den här matchen potentiellt kunde vara viktiga då främsta rivalen för stunden i Roma skulle gå upp emot ett energiskt Genoa senare. Bör sägas att Cagliari är svåra att få hål på plus att de utgör ett konstant konstringshot där en felpassning från motståndaren kan få dystra konsekvenser.
Tio minuter in i den andra halvleken kom just en av dessa fartfyllda kontringar. Som fallet så ofta varit befann sig Palestra i en av nyckelrollerna då han jagar upp en djupledsskarvning av Esposito på kanten och sedan lyfter in ett väl avvägt inlägg mot den bortre ytan av Comos straffområdet. Inlägget når Obert som kommer med en vältajmad löpning och som på ett tillslag på volleyspelar in bollen mot den tomma ytan i boxen där Sebastiano Esposito står parkerad. Esposito sätter huvudet på bollen och Butez får en näve på bollen men det är inte tillräckligt för att hålla den utanför nätet.
Och nu stod Fabregas inför den jobbiga frågeställningen. Hur mycket ska man riskera att gå framåt? Riskerar man för mycket kan detta snabbt förvandlas till en kalldusch trots allt. Como valde den tålmodiga vägen, att inte låta sig stressas iväg. Tjugo minuter senare beslöt sig lagkapten Da Cunha att han hade tröttnat på att försöka tiki-taka sig igenom Cagliaris försvarsmur och istället drog han till från distans utanför boxen. En perfekt träff som med kraft seglar rakt in i nätet. Utöver några smånervösa minuter där Como föll tillbaka och Cagliari vaskade fram några halvfarliga chanser så kunde Como reda ut det och plocka med sig alla de tre poängen hem. Och med Romas förlust senare mot ett Genoa som coachas av Romas egna ikon och son Daniele De Rossi så ligger nu Como helt plötsligt i pole-position för den åtråvärda fjärdeplatsen. // Martin Eliasson
Derby della Madonnina på söndagskvällen var en match som många på förhand inte kallade avgörande. Inter låg 10 poäng före Milan och de flesta räknade med att Scudetton var klar. Och det kanske den är men samtidigt blev detta något som återupplivade hoppas för de rödsvarta i Milano.
Matchen var en typisk match för demonen Max Allegri. Det lugna och långsamma tempot för att söva ned motståndaren och vagga in alla, inklusive supportrarna på plats, i någon slags falsk trygghet. Jag är övertygad om att detta är ett medvetet val av Allegri då jag har sett det så många gånger den här säsongen men också under hans många år som tränare i Serie A.
Det var precis det som hände även denna match. Och när den väl öppnade upp sig var det Milan som snabbt och effektivt spelade sig rakt igenom mitten när läget uppstod och till sist hittade ut till en fri Estupinan som sedan fint avslutade anfallet. 1-0 till Milan och Allegri hade fått matchen exakt dit han ville.
Andra halvlek var i ett högre tempo än den första men fortfarande verkade aldrig Milan oroliga. Ramstarka bakåt och med några riktigt fina möjligheter till kontringar hade man kunnat göra både 2 och 3-0. Men resultatet stannade vid 1-0 och ännu en klassisk “Corto muso”-seger för demontränaren. Detta innebär också att Milan gått 7 raka derbymatcher utan förlust och att man för första gången sedan säsongen 2010/11 vunnit båda derbyn mot Inter. Just den säsongen var också Max Allegri tränare och då vann även Milan Scudetton.
Det jag vill understryka nu är att jag inte tror att Scudetton är slut. Det mentala spelet som är så underskattat i fotboll gör att den lever i allra högsta grad. Inter har ett tufft spelschema kommande 4 omgångar med lag som alla spelar för att ta poäng. Samtidigt finns det ett mentalt problem för Inter i de viktiga matcherna vilket med största sannolikhet lever kvar från förra säsongens CL-final. Med Chivu på tränarbänken som jag visserligen tycker är en utmärkt tränare, men som inte har erfarenheten som Max Allegri har av att slåss i en Scudettostrid tror jag det lever med 7 poäng kvar. //Torsten Armini
Napoli - Torino 2-1
*
Cagliari - Como 1-2
*
Atalanta - Udinese 2-2
*
Juventus - Pisa 4-0
*
Lecce - Cremonese 2-1
*
Bologna - Hellas Verona 1-2
*
Fiorentina - Parma 0-0
*
Genoa - Roma 2-1
*
Milan - Inter 1-0
*
Lazio - Sassuolo spelas 9 mars
*