Postpartita 31: ”Från saga till mardröm”

Baronis taktiska smartness

Lazio är efter vinsten borta i Bergamo tillbaka i striden om topp fyra. Till matchen kom man med tre raka matcher i Serie A utan en vinst men Baronis taktiska manöver skulle vissa sig bli ett vinnande recept mot Atalanta. 
Baroni valde nämligen att spela Dia och Dele-Bashiru som ett anfallspar mot Atalantas bräckliga trebackslinje, för att matcha deras fysik med två anfallare som trycker ner backlinjen. Ett tvåmannanafall är något som skapat stora problem för Gasperini under hela sin tid i Atalanta eftersom han spelar med en väldigt hög press och man-man försvar över hela planen. Detta gör att en lång boll på en anfallare som vinner duellen med Atalantas försvar kan slå ut hela Atalantas press. Med Lazios disciplinerade försvar och yttrar som snabbt kan komma upp i offensiv position lyckades Lazio ofta slå ut Atalantas press genom en lång boll. Och detta var precis hur man gjorde det matchvinnande målet, en lång boll på Dele-Bashiru som vann duellen och nickade ner den till Isaksen som fritt kunde lägga in den i mål. Bravo till Baroni som fick sitt lag att utföra en perfekt match taktiskt.

Spökstjärnan i Lazio

En spelare som saknats otroligt mycket i Lazio under deras sämre period är deras viktigaste spelare på mittfältet, och kanske i hela laget, Nicolò Rovella. Han var tillbaka mot Torino när Lazio så när tog med sig alla tre poäng och mot Atalanta briljerade han som vanligt. Han är en sån där spelare som alltid verkar vara på rätt plats både när Lazio inte har bollen och när de har den. Han är som ett spöke som svävar runt på planen med lätthet och läser spelet som att han kan stanna tiden och tänka några sekunder innan han rör sig till rätt yta på planen. En uppsyn både i utseendet och spelet som gör att jag vill kalla honom för Lazios spökstjärna.
Och hans utveckling under säsongen har varit något man kunde förvänta sig, men som ändå imponerar något oerhört. Han tolkar regista-rollen på ett helt perfekt sätt, precis så som jag vill se. Spelet med bollen, ansvarstagandet och positionsspelet för att både styra spelet men också balansera laget på ett väldigt moget sätt från sin mittfältsposition. En underbar spelare som borde kunna fylla rollen på mittfältet i ett storlag i Serie A. Kanske är han den perfekta ersättaren till Calhanoglu i Inter när han lämnar.

Från saga till mardröm

I Bergamo har istället säsongen blivit en riktig mardröm. Tre raka förluster i Serie A, visserligen mot svårt motstånd, men insatserna pekar på ett lag i kris. En kris som med stor sannolikhet kan resultera i en missad CL-plats och ett riktigt fiasko efter hösten då man skulle kunna utmana om Scudetton. Nu har man istället Gasperini som är på väg bort, en sportchef i D’Amico som också ryktas lämna och en anfallstrio som blivit en skugga av sig själva. Nedgången i prestationer pekar tydligt på ett mentalt problem som nog beror på en klubb som helt plötsligt inte vet vad framtiden har att bjuda på. Lookman, Retegui och De Ketelaere ser alla ut som att de inte längre vet vad de ska göra och Atalanta kan inte längre göra mål. Atalanta har stora problem både på planen och utanför den, iallafall sprider det en osäkerhet runt klubben som jag tror smittar av sig på planen. Osäkra tider väntar i Bergamo. //Torsten Armini

Brottaren mot långdistanslöparen

Under måndagskvällen var det toppmatch på Italienska stöveln som stod på tablån. Antonio Contes scudetto-aspirant från Neapel mot Italianos enhet från renässansfästet Bologna som fått mersmak för Champions League fotboll som de jagar även denna säsong. Två av seriens mest fysiska lag som gick upp mot varandra, men en annorlunda fysik där Napoli ofta kan dominera matcher genom sin fysiska tyngd och råstyrka. Få spelare utanför Neapels gränser kommer upp i Lukaku, McTominay, Anguissa och Buongiornos muskelmassa och styrka och blir det brottningsmatch förvandlas Napoli ofta till mobbaren på lekplatsen. Bolognas fysik är av en annan natur, istället för fokus på råstyrka ligger prioriteringen på distanslöpning. Bologna har ofta den här säsongen sett som allra piggast ut efter en timmes spel när spelare träder in i andra andningen vilket gör dem till ett obehagligt lag att behöva möta. Lagens olika fysiska karaktärsdrag dikterade den här matchen till fullo. Napoli var det dominanta laget under den första halvleken och hade närmast de perfekta inledande tjugo minuterna där de tryckte tillbaka Bologna och även tog ledningen. Lukaku vann duellen på mittplan och sedan beslöt sig Anguissa för att brottningsdribbla sig igenom hela Bolognas försvar samt målvakt för att rulla in 1-0. Napoli fortsatte trycka på och hade en del farliga möjligheter att utöka ledningen. Bologna såg ut att ”väga för lätt” under de första 45 minuterna.

Men sedan kom den andra halvleken och matchbilden skiftade raskt. En brottningsmatch mellan en brottare och distanslöpare förvandlades till ett långdistanslopp mellan samma brottare och löpare. Helt plötsligt var det Napoli som saknade lungorna för att bemöta Bolognas frenetiska och skoningslösa löpande som aldrig till synes tog slut. Tröttare och tröttare blev Napoli, piggare och piggare blev Bologna. Kvitteringsmålet kom relativt tidigt i den andra halvleken efter lite mer än en timmes spel och det var ett drömmål från Dan Ndoye i glödhet form. Ett slags klacksparksavslut av högt teknisk kvalité värdigt det av en renässansklubb som Bologna där konsten skall vägra tyngre än på andra platser. Men precis som Napoli inte tog tillvara på övertaget i första halvleken så lyckades inte Bologna göra det heller under den andra halvleken. I sann dramatisk Serie A-anda fick både Bologna och Napoli farliga chanser precis mot slutet men bägge backupkeeprarna Ravaglia och Scuffet räddade sina respektive klubbar med fina ingripanden.

Och apropå Scuffet var det kul att se honom i aktion. Han fick kliva in precis innan avspark när det stod klart att Meret hade insjuknat plötsligt i influensa. Scuffet är en av många forna målvaktsjuveler som slog igenom stort i tonåren och fick titeln ”den nya Buffon”. Men karriären blev sedan inte vad folk trodde men den gamla stortalangen stod för en väldigt stabil insats mellan stolparna under kvällen och en del av mig har inte gett upp hoppet på honom. Han har hunnit blivit 28 år gammal nu och kanske är det nu han blommar ut på riktigt? Kul hade det varit.

Mourinhos lärjunge straffade arroganta Inter

Simone Inzaghi treble-jagande Inter gick under lördagen upp emot ett Parma som befinner sig mitt i ett brinnande salvezza-krig. Det var sannerligen en rolig match som bjöd på mycket även för den neutrala åskådaren. Första halvleken var jämn med chanser åt bägge hållen men också en halvlek som på många sätt påvisade skillnaden mellan toppen och botten. Inter var hypereffektiva med sina möjligheter medan Parma inte var det. Bonny missade ett kanonläge som borde gett Parma ledningen. Unge fransosen tog sedan revansch genom att dribbla sig förbi halva Interförsvaret och servera lagkamraten Dennis Man som tvingade Yann Sommer till en kvalitetsräddning. När Inter sedan tilläts chanser av likartad nivå gjorde de inte om Parmas misstag. Först Darmian med ledningsmålet och sedan utökade Marcus Thuram ledningen precis före paus. En extremt tung smäll för ett Parma som faktiskt hade bjudit på en bra första halvlek men likväl 0-2 i baken.

Alla såg matchen som avskriven med tre givna poäng för Inter. Alla förutom Christian Chivu. Det som Simone Inzaghi siktar mot denna säsong var den forna rumänska försvararen en del av senaste gången Inter mäktade med det. Det treble-vinnande Inter från 2010 coachade av José Mourinho. Chivu har inte gjort det till en hemlighet att den säsongen påverkade honom djupt som person. Både sett till vad han själv åstadkom men även sett till laget och deras enigmatiska portugis på tränarbänken som inspirerade Chivu att själv bli tränare. Rumänen drabbades av en väldigt allvarlig huvudskada som gjorde honom temporärt förlamad i delar av kroppen. Men sättet han kämpade sig tillbaka från det och blev en viktig del i ett lag som vann allting säger en hel del om hans karaktär. Detta är en man som inte gillar att ge upp i första taget.

Parma kliver in i andra halvleken med ett radikalt formationsbyte från 4-3-3 till ett slags 5-2-1-2. Byten sker på en gång med spanska spelgeniet Adrian Bernabé och argentinska ungtuppen Pellegrino in istället för Hernani och Dennis Man. Pontus Almqvist lämnar planen efter en dessvärre fruktansvärd insats från honom till förmån för Parmas tonårsjuvel i försvaret, Giovanni Leoni. Detta samtidigt som Inzaghi plockade av defensiva stöttespelare som Bastoni i förberedelse för framtida duster då de tre poängen kändes givna i denna match. Men givna var dem inte och denna genialiska förändring från Chivu kom att ändra utfallet drastiskt. Parma var ett helt nytt lag under den andra halvleken och ett Inter som redan hade checkat ut mentalt var inte redo för det. Inhoppande Bernabé reducerade efter ett kvalitetsavslut utanför boxen och sedan var det bara att räkna minuterna innan en kvittering skulle komma. Svensken Jacob Ondrejka byttes in efter cirka 55 minuters spel och var väldigt taggad på att visa vad han kunde bidra med. Ondrejka hade tidigare endast fått kortare inhopp men visat framfötterna under de få minuterna där han nosat sig väldigt nära det där debutmålet i matcherna innan. Han visade att Chivu gjorde rätt som belönade honom med ett längre inhopp den här gången för nu kom första målet i Ducali-tröjan. Visserligen hade svensken flyt då skottet ändrar riktning via Interförsvarare men Ondrejka förtjänade turen i mitt tycke. Resterande delen av matchen var en nagelbitare där segermålet kunde kommit från bägge håll men som Parmasupporter är det såklart chansen hemmalaget får på tilläggstid som etsat sig fast allra mest i minnescentralen. En omställningsmöjlighet som uppstår efter att en Interspelare halkar på mittplan och Chivus grabbar gör allt för att kapitalisera på misstaget. Valeri hittar in till Pellegrino som vräker sig fram i boxen och styr bollen rakt upp i ribban. Så nära var Parma på att fullfölja vändningen och vända 0 poäng till 3 mot Italiens bästa lag. Men ett heroiskt kryss var nog de flesta i skinkstaden väldigt nöjda med i slutändan. Utöver den härliga mentalitetet från Parmas spelargrupp vill jag också nämna att Christian Chivus matchcoachning under den andra halvleken är bland det mest imponerande jag sett från en tränare i den här säsongens upplaga av Serie A. Hur stark kämpaglöd spelarna än hade visat hade det inte varit möjligt till poäng i den här matchen om inte för rumänens formationsskifte och taktiska förändringar. Väldigt imponerande bravad från en tränare som gör sin första säsong i Serie A. //Martin Eliasson

 
    Resultat:

Genoa	Udinese	1-0
Zanioli 77´
Monza	Como	1-3
Mota 5´	Ikoné 16´ Diao 39´ Vojvoda 51´
Parma	Inter	2-2
Bernabé 60´ Ondrejka 69´	Darmian 15´ Thuram 45´
Milan	Fiorentina	2-2
Abraham 23´ Jovic 64´	Thiaw (s.mål) 7´ Kean 10´
Lecce	Venezia	1-1
Baschirotto 65´	Gallo 50´
Empoli	Cagliari	0-0
Torino	Hellas Verona	1-1
Elmas 67´ Utv. Ricci 86´	Sarr 64´
Atalanta	Lazio	0-1
Politano 2´ Lukaku 19´	Jovic 84´
Roma	Juventus	1-1
Shomurodov 49´	Locatelli 40´
Bologna	Napoli	1-1
Ndoye 64´	Angussia 18´

  7