Inter är italienska mästare

Scudetton är hemma

Kära interisti, vi befinner oss alltså i början av maj och kan redan konstatera att Inter är italienska mästare.

Inte i sista omgången. Inte efter att ha räknat målskillnad med darriga händer. Inte efter att ha suttit med tre matcher samtidigt och hoppats på hjälp från någon annan arena. Inter stängde det själva, hemma på San Siro, framför sina egna människor, med tre omgångar kvar.

Det är den typen av kväll man gärna vill frysa fast i tiden. Den typen av kväll där man tänker tillbaka på alla de där åren när man satt och försökte övertyga sig själv om att Inter snart skulle bli Inter igen. Alla konstiga mercato, alla brutna löften, alla sena kvitteringar emot, alla lag som saknade riktning, alla tränare som kom och gick, alla spelare som inte orkade bära tröjan.

Och så sitter man här nu. Inter har vunnit sin 21:a Scudetto. Minst väntad, kanske mest behövd. Jag ska inte låtsas som något annat. Inför säsongen trodde jag inte på det här.

Jag är ändå ofta för optimistisk när det gäller Inter. Ibland nästan dumt optimistisk. Jag kan hitta ljus i det mesta. En bra pressignal i en dålig match. En fin första touch från en spelare som inte borde starta. Ett byte som kanske betyder något längre fram. Men när Cristian Chivu tog över Inter, efter den där säsongen i fjol, var det svårt att riktigt förstå valet.

Det var inte så att jag ogillade Chivu. Tvärtom. Chivu är Inter. Han vet vad klubben betyder, han har burit tröjan, han har blött för den och han har varit med om kvällar som sitter djupt i klubbens själ. Men att gå från 13 Serie A matcher med Parma till att ta över Inter, en klubb som just hade kört rakt in i en vägg efter att ha jagat en treble, det kändes som ett enormt steg. Man kunde förstå tanken. Men man kunde också vara orolig.

Inter hade precis avslutat en säsong som på ett sätt var fantastisk, men som ändå lämnade en bitter smak i munnen. Champions League final. Titelrace in i slutet. Coppa Italia nära. Och ändå inget. Det är nästan den värsta sortens tomhet, när man har varit så nära allt att man inte ens vet hur man ska sörja det.

Det här laget hade inte misslyckats för att det var dåligt. Det hade misslyckats för att det föll när allt stod som högst. Därför är årets Scudetto så stor. Inte bara för att det är ännu en titel. Utan för att den visar att gruppen fortfarande levde. Att den inte var färdig. Att den inte hade tappat tron på sig själv.


Matchrapport

Själva matchen mot Parma var kanske inte den mest bländande uppvisningen vi sett den här säsongen. Första halvlek var stundtals ganska tunn. Inter hade mycket boll, kontrollerade ytorna och tryckte ner Parma, men det där sista saknades länge.

Parma kom lågt, kompakt och med en tydlig plan. De gjorde det svårt för Inter att hitta in centralt och tvingade oss ofta ut i lägen där sista passningen blev för långsam eller för svår. Dumfries hade sina situationer. Barella var nära. Thuram hotade. Men länge satt man ändå där med den där bekanta känslan i magen.

Det är märkligt egentligen. Inter kan leda ligan, vara på väg mot Scudetton och kontrollera matchen, men man är ändå aldrig helt lugn. Det är väl så man blir av den här klubben. Man lär sig att njuta, men aldrig för tidigt.

Sedan kom ögonblicket. Piotr Zielinski hittade Marcus Thuram precis före paus. En passning som kom som på ett silverfat, men samtidigt med den där kvaliteten som bara riktigt smarta spelare har. Thuram tog emot situationen som om han hade väntat på den hela kvällen och satte 1-0.

San Siro exploderade. Inte bara för ett mål. Utan för att alla förstod. Det där var inte bara 1-0 mot Parma. Det var ett steg över linjen. Ett steg bort från förra säsongens smärta. Ett steg in i en ny berättelse.

I andra halvlek fortsatte Inter att styra. Det var inte perfekt, men det var moget. Det fanns ett lugn i laget som kanske säger mer än själva spelet. Man kunde känna att spelarna visste vad som stod på spel, men också att de litade på varandra. Det var inte desperat. Det var inte panik. Det var kontroll med puls.

När Mkhitaryan sedan gjorde 2 0 i den 80:e minuten var det som att hela San Siro äntligen fick andas ut. Miki, 37 år gammal och fortfarande där. Fortfarande smart. Fortfarande nyttig. Fortfarande kapabel att dyka upp i en yta när ett helt mästerskap ska stängas.

Det är nästan poetiskt. I en säsong som handlat mycket om framtiden, Chivu, Pio Esposito, Sucic, ny energi och ett nytt Inter, så är det ändå Mkhitaryan som får sätta sista handen på kvällen. Den gamla generationen lämnar inte scenen genom bakdörren. Den står kvar, hjälper till, innan deras kapitel med inter tar ett slut nu i sommar.


Chivu och det ingen riktigt såg komma

Det lättaste efter en sådan här säsong är att låtsas som att allt var självklart från början. Det var det inte.

När Chivu kom in fanns det frågor överallt. Har han erfarenheten? Kan han hantera omklädningsrummet? Kan han få tillbaka tron efter PSG smällen? Kan han utveckla Inzaghis grund utan att förstöra det som fungerade? Kan han stå på sidlinjen i San Siro och bära trycket när varje kryss känns som en kris?

Svaret kom inte i en intervju. Inte i en presskonferens. Inte i en vacker formulering om projekt och identitet. Svaret kom vecka för vecka.

Inter började spela med mer fart. Mer vertikalt. Mer mod. Pressen blev högre, anfallen rakare och laget såg oftare ut som ett lag som ville ta matcherna snarare än vänta på att de skulle öppna sig. Det fanns fortfarande perioder där man blev frustrerad. Det fanns matcher där gamla sår syntes. Men helheten gick inte att blunda för.

Chivu fick spelarna att tro igen. Det låter enkelt, men det är kanske det svåraste som finns på den här nivån. Taktik är viktigt. Struktur är viktigt. Men efter en säsong där ett lag har fallit så nära mållinjen behöver man mer än pilar på en taktiktavla. Man behöver någon som får spelarna att känna att de fortfarande är vinnare.


Chivu gjorde det

Kanske är det inte så konstigt ändå. När man tittar på vilka tränare som format honom som spelare ser man att han har fått lära sig fotboll från många olika världar.

Ronald Koeman i Ajax, där Chivu växte som ung ledare och blev kapten.

Fabio Capello i Roma, där han fick känna på den italienska kravbilden och ett försvarsspel där varje meter betyder något.

Luciano Spalletti i Roma, där idé, rörelse och mod började blandas med disciplin.

Roberto Mancini i Inter, där vinnarkulturen i Italien blev vardag.

José Mourinho i Inter, där han fick uppleva hur mentalitet kan bli ett vapen och hur detaljer kan avgöra hela liv.

Rafael Benitez, Leonardo, Claudio Ranieri, Gian Piero Gasperini, Walter Mazzarri och Andrea Stramaccioni, tränare med olika idéer, olika temperament och olika sätt att se fotboll. Lägg sedan till landslaget, där Chivu bar ett stort ansvar för Rumänien under många år.

Det är inte svårt att se varför han är intressant som tränare. Han har inte bara haft en karriär. Han har varit i omklädningsrum där fotboll har förklarats på tio olika språk. Nu har han börjat hitta sitt eget. Ett lag som vägrade dö. Det som gör mig mest stolt är ändå spelarna.

För det här är i stora delar samma stomme som förra säsongen. Samma grupp som jagade allt och stod kvar med tomma händer. Samma grupp som fick höra att den var för gammal, för sliten, för mätt, för mentalt skadad av finalförlusten. Men den här gruppen vek inte ner sig.

Lautaro har fortsatt bära bindeln som en kapten ska göra. Inte alltid perfekt, men alltid med ansvar. Hakan Calhanoglu har fortsatt vara en av Europas mest underskattade mittfältare, så komplett att folk nästan slutat reagera på hur bra han är. Barella fortsätter spela som om varje lös boll är en personlig förolämpning. Bastoni är fortfarande en mittback som ibland känns som en mittfältare, ibland som en regista, ibland som en symbol för hela Inters nya era.

Dimarco är fortfarande vår. Det räcker nästan att skriva så.

Dumfries, ofta kritiserad, ofta ifrågasatt, men alltid där med sin fysik, sin löpstyrka och sitt märkliga sätt att vara både klumpig och livsfarlig på samma gång.

Thuram har blivit mer än en smart gratisvärvning. Han har blivit en spelare som avgör stora kvällar. Det finns något vackert i att han gör det mot Parma, klubben där hans pappa en gång skrev historia och där hans egen fotbollsberättelse på ett sätt började redan innan han själv kunde förstå det.

Sedan har vi spelarna som kanske inte alltid får rubrikerna, men som bygger säsonger. Zielinski, Bisseck, De Vrij och Carlos Augosto till exempel. Spelare som gör jobbet, tar ansvar och håller nivån när kalendern försöker knäcka laget. Kom ihåg att flera ut av våra nyckelspelare har saknats under långa perioder denna säsong, men ändå är vi på toppen.


Det historiska perspektivet Ibland behöver man zooma ut lite

Det finns de som fortfarande pratar om Inter som om klubben måste bevisa sin storhet varje vecka. Som om varje förlust betyder att projektet är dött. Som om varje tappad ledning raderar fem år av arbete.

Men titta på vad Inter faktiskt har gjort de senaste åren.

2020: Europa League final och andraplats i ligan.

2021: Scudetto.

2022: Coppa Italia, Supercoppa och en andraplats i ligan.

2023: Coppa Italia, Supercoppa och Champions League final.

2024: Scudetto och andra stjärnan.

2025: Champions League final och andraplats i ligan, trots en säsong som slutade i smärta.

2026: Scudetto igen, med chans på Coppa Italia.

Det finns inget italienskt lag som kan visa upp samma bredd i resultat, både hemma och ute i Europa, under den här perioden. Napoli har vunnit två ligatitlar och ska respekteras enormt för det. Milan har haft sina toppar. Juventus försöker fortfarande hitta tillbaka. Men Inter har varit laget som hela tiden funnits där. I finaler, i titel race, i Europa och i Italien.

Och allt detta samtidigt som klubben behövt sälja spelare, sänka kostnader, vända ekonomin och hitta smarta lösningar på marknaden. Lukaku gick. Hakimi gick. Onana gick. Brozovic gick. Skriniar gick. Andra hade kanske rasat ihop av det. Inter byggde om.

Marotta, Ausilio, Zanetti och hela ledningen förtjänar enorm respekt för det. Man kan kritisera detaljer, absolut. Det ska man också göra ibland. Men helheten är svår att säga emot. Inter har blivit en klubb som klarar av att förlora viktiga spelare utan att förlora sig själv. Det är stort.


Job is not finished

Det är lätt att vilja stanna här. Att bara bada i känslan, skriva Scudetto 21 överallt och låta resten av säsongen bli en lång fest. Och ja, det ska firas. Det måste firas. Man vinner inte ligan varje år, även om Inter just nu börjar få det att kännas lite farligt nära normalt.

Men den 13 maj väntar Lazio på Olimpico, Coppa Italia final. Att vinna ligan är stort. Att vinna dubbeln är större. Och efter den här säsongen finns det ingen anledning att nöja sig om chansen finns där. Tvärtom. Det här laget har redan visat att det kan resa sig från smärta. Nu kan det visa att det också kan stänga en säsong med maximal hunger.

För en Scudetto gör säsongen fantastisk. En dubbel gör den historisk. Så ja, kära interisti, njut i kväll. Njut av San Siro. Njut av Thurams mål. Njut av Mkhitaryans leende. Njut av Chivu på sidlinjen. Njut av att ännu en gång få säga att Inter är bäst i Italien. Men glöm inte att den här gruppen fortfarande har en cupfinal kvar att spela som kan göra berättelsen ännu vackrare.


Scudetto nummer 21 är hemma.

Nu jagar vi nästa pokal.

Andiamo.

Forza Inter. Sempre.