Postpartita 9 & 10 - Party Vardy - fast Spalletti vann

Krisen i Viola, rehab i Udine och fattigmans Quagliarella

La Curva-redaktionen

Det lila korthuset faller

Detta blir en lite annorlunda text men det beror också på omständigheterna som rör Fiorentina just nu. För den senaste veckan blir en symbol för hur klubben har hanterats under ägare Rocco Commisso.

Låt oss börja med fotbollen som har spelats. Den lila veckan började med en väldigt förväntad förlust mot ett urstarkt Inter på San Siro. För att vara ärlig hade Fiorentina inte en chans och det berodde inte bara på situationen laget befinner sig i, utan Inter är riktigt bra. Men det var fortfarande en av de mest håglösa insatser jag sett av Fiorentina de senaste åren. Man försvarade sig och satsade på långa bollar upp mot en ensam Kean tills Inter gjorde 1-0, sedan var matchen över. Inga idéer om hur man skulle vinna matchen utan endast ett försök att hålla nere siffrorna. Redan sen de första 3-4 matcherna av säsongen har de som följt Fiorentina nära sett att det inte är något som inte fungerar i spelet, konstigt nog har den huvudansvarige för detta fortsatt behållit sitt jobb och blivit försvarad av ledningen.

Sedan kom mardrömsmatchen, eller som sportchef Pradé beskrev det efter matchen mot Inter, en match om liv och död. Tänk att vi hamnat här, en säsong där Fiorentina skulle höja ribban efter den fina sjätteplatsen förra säsongen. Till att spela om liv och död i den tionde omgången hemma mot Lecce. Bara där höjer nog de flesta på ögonbrynen. Men i vilket fall var matchen droppen som fick bägaren att rinna över. 1-0 till Lecce och jag var inte ens förvånad över varken slutresultatet eller den återigen helt håglösa insatsen. Så låt oss nu diskutera vad som faktiskt hänt den här veckan utöver resultaten.

Under lördagsmorgonen kom det väldigt oväntade beslutet att sportchef Pradé säger upp sig omedelbart. Att han sa upp sig var i sig inte uppseendeväckande med tanke på den stora kritik han utstått under sin sjuårsperiod i klubben, framförallt de senaste månaderna. Men tajmingen skavde. Varför väljer en sportchef som varit så lojal mot klubben och framförallt president Commisso, att säga upp sig en dag innan en match han själv beskrivit som på liv och död någon dag innan. För mig vittnar det om en klubb som helt och hållet håller på att kollapsa. Och även om jag själv varit kritisk mot Pradé och hans sportcheferi så hade han behövts med tanke på situationen klubben befinner sig i bara några dagar efter att han sade upp sig.

Efter matchen mot Lecce var protesterna högljudda som aldrig förr på Artemio Franchi. Stefano Pioli som kom tillbaka till “sin” klubb i somras gick av planen med händerna i fickan. Som den arroganta och själviska personen han visat sig vara. Samtidigt stod en lagkapten och en grupp spelare framför curvan och tog emot all skit från fansen man förtjänar. Så mycket att unge Fortini blev tårögd. Det är uppenbart att Pioli aldrig återvände för “kärleken” till Fiorentina som han hävdade i somras. Han återvände för att han, efter scudetton med Milan, har blivit full av sig själv och trodde att han kunde utföra ännu ett mirakel. I Piolis ögon är han den italienska Guardiola som återvände till sin klubb för att visa hur fantastiska han är och vilken fotboll han kan få sitt lag att spela, Men istället har han kört Fiorentina rakt ned i botten av tabellen, med 0 vinster på 10 omgångar och en trupp som helt förlorat självförtroendet utnämner jag honom istället till den sämsta Viola-tränaren jag upplevt. Och då finns det ändå några riktigt dåliga kandidater.

Men för att återvända till korthuset som faller vill jag också belysa valen som ledningen gjort de senaste månaderna. Man valde att ge alla nycklar till Pioli, en tränare som inte ens dög i Saudiarabien. Man gav honom ett kontrakt på 3 år som nu gör att man har svårt att bli av med honom. För trots den historiskt dålig starten så vägrar Pioli säga upp sig och det är förståeligt. Han har skrivit ett kontrakt och tackat nej till stora pengar i Saudiarabien. Och ni befinner sig Fiorentina i en situation där man varken har sportchef eller tränare och samtidigt har man tagit en stor ekonomisk smäll. Varför lade man alla ägg i Pioli-korgen i somras? Det fanns en uppsjö med tränare som hade kunnat stå för ett seriöst fotbollsprojekt. Hur lyckas denna ledning alltid välja fel person vid fel tillfälle? Det är frågor som är svåra att svara på men något som är säkert är att Fiorentina är den som får ta smällen.

För nu är det inte ett skämt längre. Med 10 matcher spelade är man officiellt en klubb som kan behöva slåss för nedflyttning. Samtidigt ska den tidigare marknadsansvarige, Alessandro Ferrari, som aldrig tidigare jobbat inom fotbollen, och tekniske direktören Roberto Goretti välja ny tränare och ny sportchef. Fotbollsorganisationen som Rocco Commisso byggt kring Fiorentina är helt enkelt inget annat än ett stort fisko. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du investerar om du inte förstår att en fotbollsklubb inte kan styras på samma sätt som ditt företag i USA, Rocco. Du kan inte ge ansvar till personer som inte vet något om fotboll och i fotbollsvärlden fungerar det absolut inte att banka huvudet i väggen tills något händer. Jag hoppas att Rocco nu inser detta när hans klubb står i lågor, men tyvärr tror jag det inte. //Torsten Armini

Au revoir, Mister Vieira när fattigmans Quagliarella slår till igen

Under onsdagsomgången förra veckan drabbades Genoa samman mot Cremonese hemma på Marassi i vad som i efterhand kom att ha rejäla konsekvenser kricketklubben. Två lag med vitt skilda säsonger såhär långt. Genoa har varit ett av seriens stora krislag hitintills medan Cremonese tvärtom varit en av de stora överraskningarna. Att Davide Nicola taktiskt dominerade Vieira i den här matchen förvånade få. Cremonese med sin sedvanliga aggressiva inledning tog ledningen efter blott några minuter. Bonazzoli slog till med ytterligare en cykelsparkdelikatess på hörna och det känns numera officiellt att han är det närmsta Italien numera har i en Quagliarella-typ. Bonazzoli målar inte jätteofta men när han väl gör det är nästan alltid snyggt eller tekniskt delikat. Bonazzoli drygar sedan ut ledningen i andra halvlek med en fin träff på volley från ytterligare en hörna och där dödades i princip matchen. Genoa anföll på precis samma impotenta sätt som tidigare. Genoa hade inför denna match endast mäktat med fyra mål framåt vilket inte alls känns särskilt representativt för den offensiva arsenal de trots allt besitter. Visst de har ingen naturlig målkung på topp men ändå gott om spelare på mitten och på kanterna där potentialen för 5+ mål definitivt finns. Genoas krampgång är en coachingfråga där Vieira återigen har visat på samma brister som tidigare i andra klubbar. Efter slutsignalen ljöd fattade Genoa beslutet att sparka både sportchefen Ottolini samt Vieira, det sistnämnda beslutet är svårt att argumentera emot.

I synnerhet när Genoa i omgången därpå svarade upp med sin första seger för säsongen med två gjorda mål framåt mot Sassuolo. Genoa har temporärt ersatt Vieira med deras egen version av Voro i Roberto Murgita. Murgita har jobbat i olika roller inom klubben under många år och tvekade inte när telefonen ringde. Och skillnader kunde ses på en gång. Murgita skiftade formation till 3-5-2 vilket på en gång ledde till att Genoa såg bättre balanserade ut. Genoa hade fattat nytt mod under sin nya coach och försatte Sassuolo under en hel del tryck under den första kvarten och det kom att få utdelning. På hörna nickas bollen ut från Sassuolos straffområde och når kultförklarade distansskyttsspecialisten Ruslan Malinovskyi som visar på sin patenterade känsla i dojan. Drömavslut och 1-0 till Genoa. Det var en jämn match som svängde åt bägge hållen, Sassuolo kvitterar när lagkaptenen och provinsikonen Domenico Berardi står försitt 150:e mål för klubben. Momentumet är sedan på Sassuolos sida och de trycker på för ytterligare mål där Thorstvedt är nära flera gånger om. Men vinden var i Genoas rygg för första gången under säsongen och mot slutminuterna var det Murgitas mannar som pushade för ett segermål. Och segermålet kom på tilläggstid då Genoa får frispark på offensiv planhalva. Norrbaggen Østigård vräker sig fram och nickar in bollen och bryter därav klubbens segertorka.

Med Vardy, ett litet party trots förlust

Vieiras banemän från onsdagen gick upp emot ett Juventus under nytt styre med gamle räven Luciano Spalletti vid rodret. Det var tydligt att Juventus hade fått en rejäl dos positiv energi utav tränarbytet. Det spelade med en entusiasm och övertygelse som blev vägvinnande för dem mot Nicolas banditer från Cremona. Ledningsmålet kom endast efter några minuter spelade när Kostic av misstag blev genialt framspelad av en Cremonese-försvarare. Hela första halvleken tryckte sedan Juventus på med lite halvintressanta anfallskombinationer och tekniska finurligheter men Audero stod pall mellan stolparna. Men en kvart in i den andra halvleken blev trycket för stort och på ett inspel från höger där returen dimper ned framför Cambiaso kommer 2-0 målet. Det kändes som att matchen bara spelades av när en kontringsmöjlighet uppstod. Jamie Vardy lämnades ensam mot Gatti. Den engelska fabriksarbetaren gjorde slarvsylta av den italienska muraren och placerade kliniskt in reduceringen. Men matchen slutade 2-1 i vad som ändå var en positiv insats från Juventus. Och någonting för diverse juventini världen över att ha i åtanke är att Giuntoli och Spalletti är en monsterduo vilket de bevisade i Napoli tillsammans och detta Juventus är ett lag mestadels byggt av Giuntoli vilket bör kunna passa Spalletti väldigt bra. Ärligt talat en smula ironiskt och dumstridigt av Juventus att sparka Giuntoli för att sedan anställa den perfekta coachen för hans typ utav lagbyggen.

Men trots Juventus seger är det Jamie Vardy som snor rubrikerna. Hans ankomst till Cremonese var en av sommarens största good feel-värvningar. Vardy är en ikon inom den moderna fotbollen, på många sätt den sista av sin art. En spelare som hör hemma i 1980-talets fotboll, en tid då saker och ting var mer äkta. Alla kan Vardys historia där han långt in i 20-års åldern spelade fotboll på amatör- samt semiproffsnivå samtidigt som han stämplade in på sina skift i fabriken. Sedan fick han chansen i Fleetwood i den engelska femtedivisionen och därifrån tog det fart. Den stora stjärnan och målkungen i Ranieris mirakel Leicester som gjorde sig odödliga i historieböckerna. När lagkamraterna sedan lämnade för storklubbarna valde Vardy att nobba alla anbud för att stanna i Leicester och därav cementerade sin status som klubbens största och främsta spelare genom tiderna. Men det stannar inte där gällande Vardy. Sättet han förkroppsligade Leicester, sättet han symboliserade Leicester ser man inte längre inom den moderna fotbollen. Han var för dem vad Francesco Totti var för Roma. Leicesters smeknamn är ”The foxes” och vad är Vardy om inte den slugaste räven? Faktum är att jag tycker karln ser ut som en räv i människoform. Och när han väl lämnade Leicester gör han det inte för pengar utan för ett sista, charmigt äventyr i Cremona. För mig är han en av de största under 2010-talet och framåt och vi får passa på att njuta av den här brittiska arbetsräven medan vi fortfarande kan.

Rehabiliteringsmästaren i Udine

Många blickade med skepticism mot Udinese när de offentliggjorde sin nya tränare under fjolårssäsongen. En tysk-kroat från polska ligan vid namn Kosta Runjaic som hade rekommenderats av Udineses unga, nya sportchef Gökhan Inler. Skepticismen byttes ganska snabbt ut mot lovord när det stod klart att Kosta var en närmast perfekt tillsättning av Inler. En intressant taktiker med ett tämligen unikt presspel med fokus på att kontrollera och avväpna motståndaren vilket gjorde Udinese till en svår taktisk motståndare för många lag i serien. Lägg därtill Kostas fina förmåga att få fram dold kvalité ur spelare. Det är denna förmåga som gör honom till en sådan tillgång för Calcio. Under fjolåret gjorde han spektakulära saker med den skadedrabbade fransosen Florian Thauvin. Thauvin anlände till Udinese som en skadad föredetting, ett knä som aldrig hade läkt ordentligt och ett sargat självförtroende. En säsong med Kosta Runjaic och helt plötsligt har Thauvin fått klä på sig den franska landslagsdräkten igen. Glimtar av den unge supertalangen som Bielsa en gång stämplade som en framtida ballon d’Or-kandidat har återigen kunnat skådats. Inför den här säsongen var skepticismen framme igen. Udinese förlorade flera utav sina bästa spelare under sommaren däribland nämna Thauvin där flera av deras värvningar kändes som chansningar. Men Kosta har återigen väldigt snabbt vunnit över skeptikerna där Udinese ser närmast identiska ut som under fjolåret. Kanske det enda riktiga mittenlaget Serie A har nuförtiden där de har lagt beslag på 9/10:e platsen redan från första avspark och förmodligen kommer de ligga kvar där under hela säsongen.

Thauvins ersättare är tänkt att vara Nicolo Zaniolo. Precis som fallet var med Thauvin var det få som var övertygade gällande den värvningen. Zaniolos sista chans hade redan kommit för många när han misslyckades i Atalanta under fjolåret. Om inte Gasperini kan återuppväcka den forna supertalangen, ja då kan ingen det. Ingen utöver en viss Kosta Runjaic. Under lördagen klev Zaniolo fram och blev tungan på vågen som möjliggjorde Udineses segerskalp mot Atalanta. Segermålet från Zaniolo innebar hans tredje balja i de senaste fyra matcherna och han går från klarhet til klarhet. Thauvin var vital under fjolårssäsongen med sin kreativa dödlighet där han ofta var källan bakom Udineses mål, Zaniolo ser ut att kliva in och ta över rollen rakt av. Kosta väckte nytt liv i Thauvin och möjliggjorde för en comeback i franska landslaget. Chansen att han gör samma sak med Zaniolo är mer än goda. // Martin Eliasson

Resultat omgång 9

Lecce - Napoli 0-1