Reflektioner efter förlusten mot IK Sirius

Hammarby togs emot av IK Sirius på Studenternas IP vilket slutade i en bitter 1-3 förlust för Bajen och där drömmen om ett SM-guld falnade ännu mer under det kyliga regnet.

Elin Ehrencrona

Bortamatcher i Uppsala är en väl uppskattad tradition i mina kretsar. Nära nog för att man kan ta sig dit utan bil men ändå långt nog så att det känns som en riktig bortamatch. Förra året hade båda mötena mot Sirius resultatet i 0 - 3 till Hammarby och efter den senaste förlusten mot GAIS var alla Hammarbyare i stort behov av en vinst.

Men istället för en varm sensommardag i studentstaden blev det istället premiär för årets första ruggiga höstmatch. Söndagen bjöd på ett grått och fuktigt väder, ett sådant där väder som gör att allting ser lite fulare ut, vilket inte hjälper när man ska ta sig till Uppsala via pendeltåg.

Pendeltåget till Uppsala är en resa som alltid tar längre tid än vad man förväntat sig och det var en viss låt av Markoolio som började gå på repeat i huvudet, den där om pendeltåg och körkort. Vagnen var fylld med bajare men det var inte tal om någon feststämning, utan det var ett gäng med sammanbitna bajare som begav sig från Södra station till Uppsala.

Väl på plats var det knökfullt med bajare och det gladde mig verkligen att se att så många trotsade vädret för att stå där på träläktaren tillsammans, trots att vissa på plats saknade all klack-etikett.

Men det var nog inte bara jag som hade drömmen om att det här skulle vara matchen då Hammarby skulle göra sin revansch. En slags retur till form efter de senaste matcherna som har pendlat mellan att vara stundtals mediokra till helt förödande.

Trots oroskänslan innan matchen så hade jag fortfarande tron på att det var exakt det här som skulle hända men drömmen krossades efter bara fjorton minuter när Isak Bjerkebo gjorde mål och en isande klump började lägga sig i magen. Insikten om att

Matchen som Hammarby spelade mot Sirius förra söndagen var det sämsta de har spelat på hela säsongen och ingenting fungerade. Vårt försvar, som i vanliga fall är en bastant mur, fladdrade i vinden och det var detsamma med både mittfältet och anfallet. Det bästa sättet att summera anfallet är att titta på den sista minuten av första halvlek. Hammarby har bollen på Sirius planhalva men istället för att försöka sig på ett anfall eller skott står laget kollektivt och duttar med bollen fram och tillbaka tills domaren blåser av.

Drömmen om en retur till forna dagar var som bortblåst och nu gällde det bara att stålsätta sig inför resten av matchen och hoppas att det inte skulle bli värre, vilket det blev. Andra halvlek gick i samma stråk och trots bytena från Hellbergs sida var det inget som riktigt kunde ruska liv i Hammarby, vilket Sirius utnyttjade för att sätta dit två fler mål i andra halvlek. När det tredje målet gick in vände sig min bror mot mig och sade, “det är över” i samma stund som himlen öppnade sig och regnet började vräka ner. Såklart så blåste också vinden mot klacken vilket då i stunden kändes som körsbäret på toppen på en förjävlig dag.

Nahir Besara satte in ett mål i 94:e minuten men det gjorde mer för hans personliga resultat än vad det gjorde för Hammarby. Nyvärvade Okeke var också en ljusglimt i mörkret och trots att hans mål blev felaktigt bortdömd för offside så var det ändå bara riktigt härligt att se någon i Hammarby, förutom Besara, som kan göra mål. Men när matchen blåstes av var det många bittra Hammarbyare som tog omvägen genom regnet med händerna knutna i jackfickan.

Förluster är aldrig roligt att gå igenom men det är när det totalt saknas kämparglöd på plan som det känns lite extra i hjärtat. Det här är en match som jag kommer att låta falla i glömska och i bästa fall behöver jag aldrig tänka på den något mer. Istället blickar jag fram emot nästa söndag, den här gången med en försiktig optimism men det är verkligen dags för Hammarby att vinna igen, helst ska vi krossa.

Forza!