Mycket för en supporter och grönvit skribent att smälta, så därför kom cup-matchen mot lilla Korsnäs IF som ett välkommet stipendiebrev med posten. Dags för de rossliga batterierna att laddas igen, hög tid att se framåt. För Svenska Cupen är viktig, dels för att den är intressant att följa från sidlinjen men ännu mer för att laget helt enkelt måste ta sig till gruppspelet för att kunna maximera nästa års försäsong med rejält tävlingsmatchande.
Enligt uppgift hade en av Kim Hellbergs assisterande tränare Vedran Vucicevic gjort ett gediget scoutingarbete av Korsnäs trots att de befinner sig mil av divisioner längre ner i seriesystemet och består av allt annat än heltidsspelare. Det gjorde mig nästan barnsligt glad, eftersom det tyder på med vilken professionalitet Hammarby agerar numera. Positiv blev jag också när startelvan och ersättarna presenterades.
Visst blev det rotation, men noterbart var att ingen i A-lagstruppen saknades utom fem stycken, ett tecken om något på att detta togs på största allvar. Att Nahir Besara fick ledigt för att ladda batterier och få familjetid var mer än väntat, liksom Warner Hahn, Sebastian Tounetki, Markus Karlsson och Shaquille Pinas (som tillsammans med Warner inom kort dessutom drar på landslagsuppdrag för Surinam). Samtliga fem har dragit ett enormt lass för laget ända sedan försäsongen, så de är mer än väl värda ett par dagar off (truppen reste till Dalarna redan under tisdagen).
Detta skapade ypperliga tillfällen för kanske framför allt vår oerhört lovande andrekeeper Felix Jakobsson att ta plats mellan stolparna och att ge starttid åt Elohim Kaboré i en passande match, samt att samtliga något mer erfarna mittfältare ”bänkades” till förmån för Adrian Lahdo. Det som dock nog var det tydligaste exemplet på att Kim Hellberg faktiskt har fingertoppskänsla, åtminstone för det mesta, var att Simon Strand tog Pinas plats som vänsterback. Inte överraskande i sig, men väsentligt eftersom han är perfekt i matcher som just denna. Han ger sig aldrig, underskattar ingen, passion oavsett division.
Startelvan: Felix Jakobsson – Ibrahima Fofana, Pavle Vagic, Frederik Winther, Simon Strand – Tefaldet Tekie (kapten), Adrian Lahdo – Montader Madjed, Paulos Abraham – Jusef Erabi, Elohim Kaboré
Och där släcks de flesta av ljuspunkterna. Det verkar kanske oförskämt att skriva så efter en till slut förväntad solklar vinst mot ett lag från division 2, men första halvlek var ärligt talat undermålig. Från Hammarbys sida.
En halvlek vars första halvtimme (”Den kritiska perioden i sådana här matcher”, enligt Kim Hellberg) präglades av högt presspel från Korsnäs, som var nära att göra 1-0 redan i 7:e minuten. Efter det var det bra försvarsspel från hemmalagets sida, bra positionering, snabba kontringar som inte alls hängdes med på från Fofanas sida, vilket renderade i ideliga och redan förvarnade inkast. För egen del kommer det dröja länge innan jag slutar drömmar maror om Anders Forsling, 22-årig långkastande gammal hockeyspelare och numera heltidsarbetande lärarassistent, vars just inkast var bland det värsta jag sätt. Likt Roberto Carlos-frisparkar slog de rakt in i ett darrigt Hammarby-försvar, som gång efter annan tvingades freda sig.
Hammarby då? Ja, hörnini… Det var tafatt, innehållslöst, förvisso mycket bollinnehav men så långsamt att farfarsklockan här hemma stannade, noll kreativitet och spelare som på Årsta ser utan att känna varandra utan och innan såg ut som, tja, en flock vilsna killingar. Fram till minut 28 då två spelares individuella kvaliteter och blickar för varandra fick den gamla klockans pendel att plötsligt röra sig igen: Tekie blick upp, ser Lahdo, Adrian får fritt fram (skall sägas med att Erabi och Kaboré screenade division-två-försvaret) och ett väldigt vackert avslut, hans första i riktigt skarpa sammanhang.
Där och då var naturligtvis matchen i teorin stängd inför ett helt fantastiskt supporterstöd från Bajare i hela landet… Jag skriver ”i teorin”, för den var verkligen ingen gånglåt från Dalarna. Korsnäs fortsatte trycka på, och om inte Felix Jakobsson hade svarat för en helt fenomenal räddning i minut 40 hade det varit bläckpenna i pannan på oss alla.
Andra halvlek var egentligen bara en formsak. Visst skulle Korsnäs tröttna och vi, med nästan fullt manskap, ta över. Men faktum är att det dröjde. För kvällen minst sagt olycklige Kaboré (han tog inte chansen när han fick den, om jag får uttrycka det så) slarvade och skapade kontringsytor, Kaboré och Fofana krockade med varandra på ett sätt som hade kunnat sluta riktigt, riktigt illa… Givetvis ett stort bollinnehav, men det dröjde faktiskt ända till timmen spelad innan det verkligen utkristalliserade sig. 2-0 Adrian (läckert igen, i 67:e), 3-0 Paulos (en vacker bredsida, och han var bland de minst dåliga ikväll, Abraham, i 73:e). Efter det: Ingenting, eftersom det inte behövdes. Åtminstone inte förrän det var dags att ta hero-selfies med unga supportrar som väl kommer att spridas på diverse sociala medier.
Alla vet vi väl hur det kan vara i matcher som denna. Fråga bara Mjällby som behövde övertid för att slå ut Onsala ikväll. Men ändå, såhär får det bara inte se ut; fotboll på den här nivån är definitivt ingen semesterresa, varken för spelare eller ledare. Sedan kan jag på djupet förstå att man från alla håll och kanter försvarar idéer, strategier, såväl nuläge som framstegs-steg, no doubt, sådan ser den moderna fotbollen ut (och kanske även den gamla), fast återigen: Detta var undermåligt.
Jag är ödmjukt tacksam över att vi vann och faktiskt är klara för gruppspelet våren 2026, över Adrian Lahdo, Felix Jakobsson och möjligen ett par till, över inramningen och Våra Supportrar, över att jag fortfarande brinner och lyckas tro, över att Hammarby kan vinna på uselt gräs och dessutom på bortaplan. Eller, jag får byta ut ordet ”tacksam” mot ”lycklig”.
I övrigt, just ikväll, är jag grymt besviken och faktiskt en smula orolig.
