Napoli är verkligen en stad som alla bör besöka och en stad som jag garanterat kommer återvända till. Speciellt när Instagrams algoritmer nu bara visar diverse klipp om staden. Men det här är ingen text om hur fantastisk staden är och vilken otrolig mat som serveras på de trånga gatorna mitt i allt kaos. För en sådan text får ni vända er till resebloggar eller andra texter. Här är det söndagens Derbi del Sole som ska avhandlas.
Redan på stationen vid Piazza Garibaldi var det tydligt att det nalkades match. Under den relativt korta tågturen såg man blåa tröjor och halsdukar överallt. Trots att det var drygt tre timmar kvar innan avspark. Men det är så tidigt som många napolitanare börjar ta sig ut mot arenan när det är matchdags. Så även jag och ressällskapet. Väl framme vid den mäktiga betongarenan var det ändå rätt glest med folk när vi kom fram.
Det var egentligen rätt skönt, då köerna till vagnarna för öl och mat var obefintliga. Vi köpte ett par flaskor Peroni och söp in atmosfären. Att det var storlag på besök kändes verkligen i luften. Vi stod kvar vid ena matvagnen och pratade med ett par italienare med säsongskort. De var inte lika säkra på seger som jag, men tyckte det var kul att vi valt en så häftig match som första besöket på arenan.
Caffé Borghetti och ultrasgrabbar
Köerna vid insläppen började nu fyllas på allt mer. Jag passade på att springa in på ett närliggande McDonalds för ett litet toalettbesök. Välbehövligt trots stopp i toaletterna. Utanför restaurangen märkte jag dock att den riktiga stämningen var, inte precis utanför arenan. Här såldes öl från stora plastlådor och Caffé Borghetti i små rör. Svartklädda ultrasgrabbar med flaggor överallt. Inte några turister, som vid matvagnarna. En lärdom till nästa besök.
Med lite drygt en timme kvar innan matchstart ställde vi oss i den långa kön till insläppet. Vi märkte snabbt att det skulle ta tid att komma in. Men en timme? Nej, det var nog ingen fara. Men tiden gick, italienarna i kön blev mer och mer frustrerade. Bredvid oss stod en dansk som också började bli irriterad. Mycket sakta kom i framåt, men knappt. Musik började höras inifrån arenan och sen en ljusshow. Vi hade missat inmarschen. Frustrationen i kön märktes nu, även om jag inte alltid förstod vad italienarna ropade. Till slut hördes även en domarvissla. Matchen hade börjat.
Femton minuter in i matchen kom en publikvärd fram till den fortfarande väldigt långa kön och visade att vi kunde ta ett annat insläpp istället. Det funkade uppenbarligen inte här. Alla började springa för att komma till nästa insläpp. Givetvis ny kö där nu, men det gick betydligt snabbare. Väl förbi biljettkontrollerna sprang folk till sina sektioner, så även vi. Folk överallt i trapporna och i entréerna till sektionerna.
”No seat, it's full”
Vi trängde oss fram och letade frenetiskt efter vår rad och plats. Men det var fullt överallt. Inga lediga platser och folk som satt i varandras knän mer eller mindre. Vi tryckte oss fram igenom ytterligare en rad, men fullt överallt och ilskna italienare som blev sura av att vi inte fattade att det var fullt. Vi frågade en publikvärd. Beskedet var enkelt: “No seat, it’s full.” Han var dock snäll och ledde oss till raden längst fram. Inte bästa synen, men en plats att sitta och njuta av båda curvorna. Reste man sig lite kunde man även se planen.
Första Romas första mål missades, men det gjorde inte så mycket. Lyckligtvis satt vi dock precis i höjd med Spinazzolas kvittering. Arenan exploderade och besvikelsen efter insläppet var som borta. Det var ju det här som jag hade drömt om. Kaotiskt firande, högljudda sånger och flaggor som firade ett mål.
I andra halvlek såg vi hur många satt i trapporna och tittade. Så vi flyttade upp några rader och satt i trappan, precis som alla andra napolitanare. Nu såg man både planen och kändes som en av folket. Malen fick en billig straff som han gjorde mål på, innan debutanten Alisson Santos presenterade sig själv med ett mål. Napoli jagade ett ledningsmål i slutminuterna, men som bekant gick det inte hela vägen. Men efter slutsignalen kändes ändå ultras och sittplatspubliken rätt nöjd med en poäng.
Efter matchen kunde vi se hur, vad som kändes som miljontals, vespor och mopeder lämnade området för att ta sig tillbaka till stan. Gatorna togs verkligen över av de högljudda fordonen. Själva siktade vi in oss på tåget, men märkte att det slutat gå. Uber skulle ta en timme att få. Buss var tveksamt hur det skulle gå. Lyckligtvis sprang vi på ett par andra svenskar. De förklarade hur de gått till arenan genom en kilometerlång tunnel. Det kändes som enda valet nu också för att komma tillbaka. Så vi knatade på genom tunneln, någon meter från bilar och mopeder som susade fram alldeles för fort.
Med avgaser i lungorna och femton missade matchminuter gick jag ändå genom tunneln med ett brett leende. Det var verkligen allt och lite till av det jag hoppats på. Precis lika kaotiskt som inne i stan, men lika passionerat på läktarna som väntat.
Vilken arena. Vilken stad. Napoli - jag kommer tillbaka snart!
