Inter Archives #6 - Super Mario

Ett liv mellan två familjer

Mario Balotelli föddes den 12 augusti 1990 i Palermo som Mario Barwuah, son till ghananska föräldrar. När han var liten hade han återkommande hälsoproblem, och familjen befann sig i en situation där de inte kunde bära allt själva. Det man vet är att han som väldigt liten hade allvarliga problem med tarmarna. Många beskriver det som ett kroniskt eller livshotande tarmproblem, och att han som barn fick genomgå operationer och tillbringade mycket tid på sjukhus.

Ett sjukt barn som krävde vård, ingrepp och ständig oro. Det satte press på en familj som redan hade det svårt ekonomiskt, och det blev en viktig del av varför han till slut placerades i fosterhem hos familjen Balotelli i norra Italien.

Han växte sedan upp i Concesio utanför Brescia hos Silvia och Francesco Balotelli. Men hans biologiska familj försvann inte bara ur bilden. Snarare blev hans uppväxt en sorts gränsland mellan ursprung och tillhörighet, mellan det namn han föddes med och det namn världen senare skulle lära sig. Det är kanske också där man börjar förstå varför Balotelli alltid känts som någon som både var mitt i allt och samtidigt lite utanför det.

Det italienska medborgarskapet kom inte direkt, trots att han var född i Italien. Han fick vänta tills han fyllde 18 år innan det blev formellt klart i augusti 2008. Bara den detaljen säger mycket om den värld han växte upp i. Han var född där, fostrad där, formad där och ändå inte helt erkänd som självklar. Mario Balotelli blev tidigt mer än en fotbollsspelare. Han blev också en symbol för frågan om vem som får räknas som italienare.


Fotbollen som väg framåt

Innan Inter fanns Lumezzane. Där började han ta steg som gjorde att omgivningen förstod att det här inte var en vanlig talang. Det var något råare än så. Något mer ofärdigt, men också mer explosivt. Han debuterade redan som 15 åring i klubbens A-lag, och det gick snabbt att förstå varför större klubbar började titta. Han hade kraften, tekniken, självförtroendet och den där märkliga blandningen av lekfullhet och vrede som vissa anfallare bär med sig.

När Inter tog honom till sin akademi var det inte bara ännu en ungdoms värvning. Det var känslan av att klubben fått tag i ett fenomen, och Balotelli kändes också som just det, ett fenomen. Inte färdig, inte alltid lätt att hantera, men omöjlig att ignorera.


Internazionale

Han debuterade i Serie A i december 2007. Några dagar senare gjorde han två mål mot Reggina i Coppa Italia, och kort därefter två mål mot Juventus. Det var en sådan start som gjorde att folk fattade direkt. Det här var inte bara en ung spelare med potential. Det här var någon som redan såg ut att tro att han hörde hemma på den största scenen.

Men kanske var det just där allt började också. För han var aldrig bara lovande. Han väckte mer känslor än så. Han var för bra för att ignoreras, för speciell för att smälta in och för svår för att någon riktigt skulle veta vad man skulle göra med honom.

Under Mourinho blev det ännu tydligare. Inter var på väg mot sin största tid på många år, men mitt i allt det där fanns han som en spelare man aldrig riktigt kunde slappna av med. Alla såg hur bra han kunde vara. Alla såg också att det alltid fanns något som skavde. Han kunde vinna en match åt dig ena stunden och göra alla frustrerade i nästa.

Det märktes också i relationen till fansen. Det var aldrig enkelt mellan honom och läktaren. Ibland kändes det som att supportrarna ville omfamna honom, men lika ofta blev de irriterade på hans sätt att vara. Vid ett tillfälle valde han att skjuta själv när en passning hade varit det självklara. Publiken reagerade direkt, och han svarade med att peka lång fingret tillbaka. Det blev som en bild av hela hans tid i Inter. Så mycket talang, men också så mycket trots.

På planen kunde han se så lugn ut, nästan som om allting kom naturligt. Men runt honom var inget enkelt. Han levde i ett land där hans italienska identitet ifrågasattes, där rasismen fanns där och där han ofta dömdes hårdare än andra. Han var fortfarande väldigt ung, men bar redan på mycket mer än vad folk såg.

Det gör inte allt han gjorde rätt. Han kunde vara omogen. Han kunde göra folk besvikna. Han kunde ställa till det för sig själv. Men det gör också att man ser honom som något mer än bara rubrikerna. Man ser en ung människa som försökte hitta sin plats, samtidigt som hela fotbollsvärlden tittade på.

Det blev inte direkt lättare av att han aldrig dolde sin koppling till Milan. Medan han fortfarande spelade i Inter erkände han att han höll på Milan som barn, och han sågs också på läktaren när Milan mötte Manchester United i Champions League 2010. För många Interisti var det mer än bara en onödig detalj. Det kändes som ett svek. Inte för att unga spelare inte kan ha haft andra favoritlag som barn, utan för att han redan var en spelare som väckte starka känslor, och då blev just den saken ännu svårare att förlåta.

Det gjorde något med bilden av honom. Han var redan svår att läsa, redan någon som kunde gå från älskad till ifrågasatt på en kväll. Och när det då kom fram att han burit på en svaghet för den andra sidan av staden blev det ännu en mur mellan honom och läktaren. Det handlade kanske inte ens bara om Milan i sig. Det handlade om att Interisti ville känna att han var deras fullt ut, medan han själv ofta kändes som någon som aldrig riktigt gav hela den tryggheten tillbaka. Det är också därför hans tid i klubben fortfarande känns så laddad när man ser tillbaka på den. Han var där, han var viktig, han var en del av stora kvällar. Men han blev aldrig helt deras i hjärtat.


Super Mario

Det är lätt att fastna i bilden av Balotelli. Den stökige. Den svåre. Talangen som aldrig riktigt fick allt att lossna. Men den bilden räcker inte hela vägen. För det fanns också en annan sida. En spelare som kunde avgöra matcher på ren intuition. En kille som bar på ett ovanligt stort tryck. En människa som verkade pendla mellan att vilja bli omfamnad och att stöta bort alla innan någon hann såra honom först.

Balotelli passade in där, trots allt och kanske också på grund av allt. Han var en del av klubben under en tid då mycket hände, och när han lämnade 2010 gjorde han det som en del av den generation som precis fullbordat trippeln, även om hans relation till klubben och publiken redan då var komplicerad. Han hann vinna tre ligatitlar med Inter, dessutom Coppa Italia, Supercoppa och Champions League innan flytten vidare till Manchester City.

Det är en märklig kontrast när man tänker på det. En spelare med nästan obegränsat tak. En karriär som aldrig riktigt blev linjär. Ett namn som fortfarande låter större än summan av alla klubbar han representerat.

Samtidigt när man tänker på honom i landslaget går tankarna nästan alltid till sommaren 2012.

Det var då allt stämde för en stund. Inte hela tiden, inte perfekt, men tillräckligt mycket för att han skulle kännas som mer än bara ett namn som skapade rubriker. I EM blev han plötsligt hela Italiens anfallare. Han gjorde det avgörande målet mot Irland i gruppspelet, men det var mot Tyskland i semifinalen som han skrev in sig på riktigt. Två mål. Två ögonblick som fortfarande lever kvar. Först den där touchen och avslutet som kom så snabbt att det knappt gick att förstå. Sedan löpningen, kraften, och firandet med bar överkropp som blev en av turneringens mest ikoniska bilder. Italien vann med 2-1 och gick till final.

Vissa spelare lämnar efter sig ett arv i siffror. Andra i troféer. Balotelli lämnade efter sig något mer svårfångat. En känsla av att man såg någon kämpa med mycket mer än bara försvarare och tränare. Någon som från början bar frågor om familj, tillhörighet, rasism, temperament och självbild, samtidigt som han förväntades vara underhållning varje helg.

Det är därför hans historia fortfarande biter tag. För när man ser tillbaka på Mario Balotelli ser man inte bara en anfallare som kunde göra det omöjliga. Man ser också en människa som väldigt tidigt kastades in i ett liv som var större, hårdare och mer komplicerat än de flesta runt honom någonsin behövde förstå.