Inför lördagens drabbning kunde man, som Napolisupporter, inte ens tänka sig att en scudettofajt fanns kvar på bordet men efter helgens matcher och tabellens utseende i skrivande stund så sitter man ändå med det där jäkla hoppet. Visst är det 9 poäng upp, och ett Inter som under stora delar av säsongen sett helt oslagbara ut, men man kan ändå inte låta bli att fundera på såna där Hollywood-mirakel som händer lite nu och då i fotbollsvärlden. Hursomhaver, det var en match och nedan kommer en kort rapport.
Primo tempo
Matchen hann knappt börja innan Lecce gjorde det som lag i bottenstriden ofta gör mot topplag – chockstart. Redan i den tredje minuten hamnade bollen i nät bakom Meret efter ett rappt anfall från gästerna, och Maradona-publiken hann knappt sätta sig innan Napoli låg under.
Efter kallduschen tog Napoli över mer och mer av spelet. Bollinnehavet steg stadigt och Lecce trycktes längre ner i banan, men trots ett par farliga situationer saknades den där sista precisionen i avsluten. Lecce försvarade sig disciplinerat och Napoli såg stundtals lika frustrerade ut som en pizzabagare som tappat mozzarellan på golvet mitt i rusningen.
Halvleken slutade därför med ett lite småsurrealistiskt resultat: 0–1, trots att Napoli hade kontroll över stora delar av spelet.
Secondo tempo
Conte behövde inte säga mycket i paus - redan halvvägs in på första halvlek syntes både KDB och McFratm på sidan med en ganska ordentlig uppvärmningssession och det var inte bara för syns skull. Två halvtidsbyten där KDB och McFratm kommer in på plan och ger laget betydligt mer tyngd och tempo.
Det tog knappt en minut innan förändringen gav resultat. Ett snabbt anfall avslutades av Højlund, som efter framspelning från Politano tryckte in kvitteringen och fick hela Maradona att vakna till liv igen. Nu var ingen av de tidigare herrarna med i uppspelet men det kändes i laget när man hela tiden provade svårare passningar och letade öppningar. Även om det många gånger blev felpass, slarv och inte helt rätt så var det tydligare vilja framåt och att bryta ett mönster vilket jag tyckte var mycket fint at se.
Efter kvitteringen blev matchbilden tydlig: Napoli jagade segern medan Lecce försökte hålla undan och kontra. Den avgörande stunden kom i den 67:e minuten när Politano, efter en lång måltorka som nästan blivit ett samtalsämne i sig, äntligen fick utdelning och satte 2–1 till Napoli.
Slutminuterna bjöd på dramatik av ett annat slag när Lecce-spelaren Lameck Banda kollapsade på planen, vilket skapade oro hos både spelare och publik innan det senare bekräftades att han var vid medvetande och mådde efter omständigheterna bra.
När spelet väl blåstes igång igen höll Napoli undan och säkrade tre poäng.
Tankar
Det här var kanske inte Napolis mest glänsande prestation, men det var en viktig seger. Att vända matcher där man börjar i uppförsbacke är ofta ett tecken på ett lag som fortfarande tror på det de gör. Nu börjar samtidigt fler och fler komma tillbaka från långtidsskador (även om vi fortsätter att fylla på listan med nya namn) och med lite flyt, vilja och jävlaranamma så ska vi nog visa resterande lag hur vi VILL spela när vi kan, eller det hoppas jag iallafall.
Napoli fick slita för det, men ibland är just sådana här matcher de som säger mest om ett lag. Inte de där allt flyter från minut ett – utan de där man måste kämpa, justera och till slut bända upp motståndet.
Tre poäng senare kan Napoli fortsätta blicka uppåt i tabellen.
Och ibland är det faktiskt allt som räknas.
FORZA NAPOLI SEMPRE!
