England
2018-10-17 11:30
Säg ja!
Visst är det något speciellt när våra hjärnor nästan sammansmälter med någon annans? När vi säger ”ja” till allt den andra gör, och den gör densamma för dig. Jag tror att det är något som ligger djupt i vår natur, att ha någon som får oss att känna oss mindre ensamma i en värld som många gånger kan få oss att känna oss lite alienerade.
Oscar Öberg
Jag tänkte på det då jag för ett par veckor sedan såg anfallsduon Callum Wilson och Joshua King, hur de förstod varandras rörelser på ett sätt som man inte alltid ser på en fotbollsplan. Och då kom jag att tänka på första gången jag såg Andy Cole och Dwight Yorke tillsammans, ett ögonblick att minnas, för jag liksom visste att jag bevittnade något speciellt. Jag hade givetvis innan detta sett spelare som synkat med varandra, duos som Ruud Gullit/Marco van Basten, Bebeto/Romario, Alan Shearer/Chris Sutton med fler hade bevisat att två är starkare än en, men inget gick riktigt att jämföra med den nästan utomjordiska kommunikation som uppstod i Manchester Uniteds anfall i slutet av 90-talet då fotbollens svar på Sedin-tvillingarna trakASSErade försvar efter försvar.
Filosofer genom alla tider (kanske främst Kant och hans arvtagare Schopenhauer) har funderat på hur mycket vi kan veta om den externa världen, och kanske framförallt om andra människor. Man kan tänka sig att ju längre vi lever med någon, ju lättare har vi att synka med någon eftersom vi då har ett större informationsunderlag, men ibland behövs inte ens tid utan saker klickar på direkten: det kan ske på ett nytt jobb, på en resa, på en fest. Eller på en fotbollsplan. Du möter den där människan som bjuder upp till dans, och du märker hur lite du behöver forcera ditt sätt att vara, allt sker naturligt, precis som i fallet Yorke/Cole.
När Cole fick frågan hur det kändes första gången han och Yorke spelade tillsammans svarade han ”När vi började spela tillsammans kändes det rätt på direkten. Det var som att möta en kvinna och blir kär vid första ögonkastet. Oavsett vad han gjorde, gjorde jag det motsatta. Allt funkade perfekt.”
Cole och Yorke hade trots deras likheter på fotbollsplanen relativt olika personligheter, för medan Yorke (kallad "the Smiling Assassin" då han var en konstant leende målmaskin) uppenbarligen trivdes med all uppmärksamhet som kom till honom, opererade Cole i det tysta, en extrovert och en introvert som förenades i ett slags av yin och yang. Tyvärr så blev partnerskapet Yorke/Cole inte så långlivat som man kunde ha hoppats på, och många trodde att det berodde på en mättnadskänsla efter den fantastiska trippeln säsongen 98/99, något som Cole även antydde i en intervju ”Dwight är från en lite karibisk ö, och jag har karibiskt ursprung. Jag vet om mentaliteten – när du når toppen så slappnar du av lite.” Hursomhelst: Under cirka tre säsonger var de den mest synkade jag någonsin har skådat, och därför var de förmodligen också ett av de bästa anfallsparen jag någonsin skådat, och deras kombinations-mål mot Barcelona på Nou Camp hösten 1998 berättade allt man behövde veta om deras partnerskap.
I dagens Premier League kan vi ibland se spår av Yorke/Cole-samarbeten: som Bournemouths nämnda anfallsduo och Liverpools anfallstrio; kanske även ibland hos Watfords Troy Deeney och Andre Gray samt hos Chelseas Eden Hazard och Olivier Giroud. Men hur jag än vänder och vrider på det så får jag inte fram samma känsla hos någon av dessa som med Yorke och Cole, denna underbara, och möjligtvis även underskattade duo (får jag ändå för mig), som under ett par år gjorde saker tillsammans som för det otränade ögat skulle kunna misstas för magi. Men det handlade aldrig om magi, det handlade enbart om två människor vars enskilda syner på fotboll expanderades när de var tillsammans, som skapade något som de aldrig på ensam hand kunde ha skapat. Som liksom alltid sa ”ja” till varandra.
Filosofer genom alla tider (kanske främst Kant och hans arvtagare Schopenhauer) har funderat på hur mycket vi kan veta om den externa världen, och kanske framförallt om andra människor. Man kan tänka sig att ju längre vi lever med någon, ju lättare har vi att synka med någon eftersom vi då har ett större informationsunderlag, men ibland behövs inte ens tid utan saker klickar på direkten: det kan ske på ett nytt jobb, på en resa, på en fest. Eller på en fotbollsplan. Du möter den där människan som bjuder upp till dans, och du märker hur lite du behöver forcera ditt sätt att vara, allt sker naturligt, precis som i fallet Yorke/Cole.
När Cole fick frågan hur det kändes första gången han och Yorke spelade tillsammans svarade han ”När vi började spela tillsammans kändes det rätt på direkten. Det var som att möta en kvinna och blir kär vid första ögonkastet. Oavsett vad han gjorde, gjorde jag det motsatta. Allt funkade perfekt.”
Cole och Yorke hade trots deras likheter på fotbollsplanen relativt olika personligheter, för medan Yorke (kallad "the Smiling Assassin" då han var en konstant leende målmaskin) uppenbarligen trivdes med all uppmärksamhet som kom till honom, opererade Cole i det tysta, en extrovert och en introvert som förenades i ett slags av yin och yang. Tyvärr så blev partnerskapet Yorke/Cole inte så långlivat som man kunde ha hoppats på, och många trodde att det berodde på en mättnadskänsla efter den fantastiska trippeln säsongen 98/99, något som Cole även antydde i en intervju ”Dwight är från en lite karibisk ö, och jag har karibiskt ursprung. Jag vet om mentaliteten – när du når toppen så slappnar du av lite.” Hursomhelst: Under cirka tre säsonger var de den mest synkade jag någonsin har skådat, och därför var de förmodligen också ett av de bästa anfallsparen jag någonsin skådat, och deras kombinations-mål mot Barcelona på Nou Camp hösten 1998 berättade allt man behövde veta om deras partnerskap.
I dagens Premier League kan vi ibland se spår av Yorke/Cole-samarbeten: som Bournemouths nämnda anfallsduo och Liverpools anfallstrio; kanske även ibland hos Watfords Troy Deeney och Andre Gray samt hos Chelseas Eden Hazard och Olivier Giroud. Men hur jag än vänder och vrider på det så får jag inte fram samma känsla hos någon av dessa som med Yorke och Cole, denna underbara, och möjligtvis även underskattade duo (får jag ändå för mig), som under ett par år gjorde saker tillsammans som för det otränade ögat skulle kunna misstas för magi. Men det handlade aldrig om magi, det handlade enbart om två människor vars enskilda syner på fotboll expanderades när de var tillsammans, som skapade något som de aldrig på ensam hand kunde ha skapat. Som liksom alltid sa ”ja” till varandra.
