La Curva
2025-05-18 15:11
Serie A - Salvezza-striden: Sex lag strider - två lag ska bort
Martin Eliasson
Cagliari – 33 poäng
Återstående schema: Venezia(h), Napoli(b)
Talar för:
Davide Nicola – Det råder inga tvivel om vilken klubb som har den främsta tränaren i Serie A när det kommer till kontexten Salvezza-strid. Davide Nicola har fler än ett mirakel på CV:et när det gäller att undvika nedflyttning. Han krossade oddsen som få andra mäktat med när han räddade kvar Crotone i sista omgången efter en lysande avslutning på säsongen. Och sedan har vi ju bravaden med Salernitana när han klev in i vad som kändes som ett avsågat lag efter halva säsongen var spelad. Väl där lyckades han få dem att prestera som ett lag på övre halvan under de kvarvarande matcherna och lotsade inte bara Salernitana ut ur nedflyttningszonen utan också upp mot en stabil mittenplacering. Med Nicola på bänken har Cagliari den största fördelen av alla lag inblandade i årets strid om Salvezzan.
Poängavståndet – Cagliari har ett gynnsamt avstånd ned till nedflyttningsstrecket och det ska till att allt som kan gå fel går fel för sardinerna för att hotet om Serie B ska bli till verklighet. Cagliari har också en fördel gällande inbördesmöten mot flera av rivalerna som Hellas och Parma. Det bör sägas dock att inbördesmöten och målskillnad inte betyder lika mycket i botten som högre upp i tabellen. Serie A har återinfört ”Spareggio” vilket innebär att om två lag hamnar på samma poäng kommer de få spela final för att avgöra vem som blir kvar i högsta serien. Endast om fler än två lag hamnar på samma poäng kan Cagliari nyttja denna fördel.
Talar emot:
Falsk trygghet? – Jag hade svårt faktiskt att tänka ut några verkliga nackdelar för Cagliari. Men så började jag reflektera över attityden jag har haft under hela säsongen. Oavsett var Cagliari har befunnit sig i tabellen under säsongen har sagt något i likhet med: ”Äsch, det är lugnt de har ju Nicola på posten så de kommer aldrig att åka ur”. Risken finns väl om än liten att Cagliari fastnar i den sortens tänk med där man tror att allting kommer lösa sig per automatik tack vare Nicolas formidabla renommé.
Hellas Verona – 33 poäng
Återstående schema: Como(h), Empoli(b)
Talar för:
Det sitter i väggarna – Hellas Verona har under de senaste säsongerna varit en favorittippad kandidat för nedflyttning bland många men har visat på en förmåga att krossa oddsen och prestera i motvind. Ta säsongen då dåvarande president Setti blev arresterad för ekonomisk brottslighet och man tvingades sälja av flera nyckelspelare av ekonomiska skäl. Då trodde många att sista måttet var rågat för Hellas och att Serie B väntade runt hörnet. Men Hellas lyckades höja sig och nästan i princip rida på motvinden och kriga sig till nytt kontrakt i slutomgångarna. Det sitter i väggarna nu hos Hellas. Det är ingen fruktan utan snarare entusiasm när slaget vid Thermopyle stundar.
Spelschemat – Hellas har ett väldigt skönt schema kvar på tablån. Först ska man gå upp emot ett Como i ingenmansland som såg ut att ha gått på tidig semester senast mot Parma. Det var ett avslaget Como som borde ha förlorat med klara siffror men som på något sätt lyckades komma undan med en 1-0 seger. Och utöver det har man sedan Empoli och väl där kan spela på resultat i och med sin fördel gällande poängen, ett kryss där kommer förmodligen att räcka. Men om jag vore Hellas skulle jag givetvis satsa allt för tre poäng mot Como för då spelar resultaten under slutomgången ingen roll.
Talar emot:
Zanettis oberäknelighet – Hellas Verona har varit Serie A:s förmodligen mest ojämna lag den här säsongen där man blandat fina skalpar med storförluster. Man har haft en tendens att rätt som det är fullständigt kollapsa defensivt under matcher. En del tyder på att detta är kopplat till tränaren Paolo Zanetti som visat den här typen av drag tidigare i klubbar han tränat. Det finns väl en liten risk antar jag att Hellas kan komma att kollapsa i slutmatcherna men personligen är jag skeptisk till det.
Parma – 32 poäng
Återstående schema: Napoli(h), Atalanta(b)
Talar för:
Topplagsdräparen – Parma är ett unikt bottenlag den här säsongen då man lyckats med bravaden att ha plockat fler poäng mot lag på övre halvan än mot rivalerna på den nedre halvan. Man har segrat mot Milan, Juventus, Lazio och Bologna och även nallat poäng från Inter och Fiorentina under säsongen. Man var även nära på att segra mot Napoli i början på säsongen men ett rött kort på Suzuki med en kvart kvar i kombination med att alla bytena var förbrukade resulterade i att Napoli kunde vända på matchen under de absoluta slutminuterna. På pappret har Parma det överlägset kämpigaste schemat kvar med två tunga möten mot Atalanta och ett scudetto jagande Napoli. Men detta kan mycket väl vara en förklädd fördel. Parma har nyligen gått upp emot Fiorentina, Inter och Lazio och hämtat hem poäng från samtliga dem mötena. Man är ett lag som är konstruerat för att frodas i den sortens mer öppna matchbilder som uppstår mot toppgängen.
Chivus lojaliteter – Det går väl att argumentera ganska friskt för att detta inte är mycket till fördel egentligen. Men jag väljer att inkludera detta ändå. Chivu har mer än en morot att gå efter. Det är inte bara nytt kontrakt som motiverar honom. Tack vare hans bakgrund i Inter som en del av deras legendariska treble-upplaga samt även hans tid som uppskattad primaveratränare i klubben så är han numera en inbiten interisti. Chivu vill med andra ord helst gärna agera frälsare åt nerazzuri och sätta stopp för Napolis titelvinnande aspirationer.
Talar emot:
Brist på erfarenhet – Parma har en av seriens yngsta trupper och många hade hoppats att Krause skulle frångå sin rekryteringsmodell temporärt åtminstone under januarifönstret. Visst, Parma hämtade in gamle Milan Djuric som backup i anfallet men där stannade det. Man fortsatte värva ungt med den nordiska duon Ondrejka och Lövik samt då unge argentinaren Pellegrino. Erfarenhet har som störst betydelse när pressen strömmar som allra mest. Och detta är vid titelstrider samt nedflyttningsstrider. Att många av Parmas stöttespelare är väldigt unga som Bonny, Keita, Suzuki och Leoni är en ganska stor nackdel i den här situationen.
Ödets makt – Om man är väldigt vidskeplig av sig så kan man mycket väl vara övertygad om att det blir en ytterligare nedflyttning för Krause och Parma. Man fick se sin främsta allierade inom Calcio, Sampdoria krossa oddsen i negativ bemärkelse och ramla ned i Serie C för första gången i klubbens historia. Det är inget gott omen direkt. Matchen mot Como kändes närmast påverkad av en naturkraft som gjorde allt för att sätta stopp för en Parma seger. Var som en osynlig vägg som hindrade Parma från näta i den matchen. Lägg därtill att Napoli nu stundar och denna säsong har påmint väldigt mycket om Conte första scudetto-år med Juventus. Faktum är att situation i tabellen just nu för Conte är identisk vad den var då. Historien tenderar att upprepa sig och detta innebär isåfall att Napoli kommer att vinna mot Parma. Att behöva kliva in i slutomgången piskad till att ta poäng mot ett Atalanta som återfunnit formen på slutet och som gillar att avsluta starkt inför sin hemmapublik är ingen drömsituation att befinna sig i.
Bottenlagssumparen – Anledningen till att Parma ofta gör det bra mot topplagen är också anledningen till att man har den sämsta inbördesstatistiken mot rivalerna i botten. Man har otroligt svårt att prestera när matchbilderna blir för stängda. Parma kommer vilja undvika att hamna på samma poäng som konkurrenterna. I ett potentiellt ”Spareggio-scenario” är det inte mycket som talar för Parma.
Venezia – 29 poäng
Återstående schema: Cagliari(b), Juventus(h)
Talar för:
Grundspelet – Venezia har i mitt tycke haft ett stabilt grundspel och fina strukturer under hela säsongen i princip. Jag är av den åsikten att Di Francesco har coachat sitt lag väldigt väl under året. Sedan är ju frågan om detta kommer att räcka i slutändan.
Di Francescos misslyckanden – Många tänker kanske att detta är en nackdel men misslyckandet är den främsta läromästaren av dem alla och Di Francesco har haft många läromästare sedan tiden i Roma. I synnerhet fjolårets misslyckande med Frosinone känns väldigt relevant och potentiellt givande. Man hade en väldigt stark höst där många trodde att det inte skulle bli några problem att greja det nya kontraktet efter en sådan fin start. Men säsongen är lång och man kollapsade sedan fullständigt under våren. Om Di Francesco drog några visa lärdomar från detta ökar Venezia chanser mot fortsatt Serie A-spel betänkligt.
Formen – Venezia har visat upp en uppåtgående form sista tiden, eller om vi ska vara ärliga har det varit så under en ganska lång tid nu. Man har faktiskt bara torskat i två av de senaste elva matcherna. Visserligen har nästan samtliga av dem matcherna slutat i kryss men insatserna har varit goda från Venedigs flaggskepp. Och nu senast tog man en viktig och imponerande skalp mot Fiorentina. Det är verkligen rätt läge att pricka in formen vilket Venezia ser ut att ha lyckats med. Jag funderar på om inte detta är kopplat till Di Francesco fjolår och misslyckandet med Frosinone där de var som bäst i början utav säsongen men som sämst när vi närmade oss slutet. Di Francesco kan ha dragit lärdomar från detta och låtit det påverkat hans strategiska tänk denna säsong på ett bra sätt.
Talar emot:
Truppens kvalité – Största problemet för Venezia under säsongen har varit en bristande kvalité på flera nyckelroller. Det finns en anledning till att de var mångas förhandsfavorit när de gällde jumboplatsen i serien. Vi har sett Venezia stå för många godkända helhetsinsatser men där kvalitén sedan brustit i de avgörande lägena. Åker Venezia ur är detta den största anledningen till varför i mitt tycke.
Spelschemat – Venezia har ett väldigt kämpigt slutschema. Först går man upp emot ett Cagliari där Davide Nicola förmodligen kommer ställa en försvarsmur framför sitt mål och göra allt för att kämpa sig till en poäng. Sedan avslutar man mot ett Juventus som kommer vara desperata efter poäng för att nå den åtråvärda fjärdeplatsen.
Lecce – 28 poäng
Återstående schema: Torino(h), Lazio(b)
Talar för:
Specialegenskaper – Lecce har en av Serie A:s underligaste trupper signerad Pantaleo Corvino. Det är väldigt svårt att bedöma den verkliga kvalitén av Lecces trupp. Den kan vara bättre än man tror men också betydligt sämre än vad man tror. Detta beror delvis på att Corvino fokuserar väldigt mycket på extremt specialiserade spelare. Vissa av dem kanske bara har en framstående egenskap men resultatet av detta är att Lecce kan plötsligt blixtra till från ingenstans när matchbilden och förutsättningarna just då passar någon spelare perfekt. Nikola Krstovic, Helgason, Pierotti, Balthazar Pierret och även svenske Jesper Karlsson är alla spelare som kan placeras in i denna kategori. Det känns som Giampaolo fortfarande försöker kartlägga alla de egenskaperna som potentiellt finns i truppen. Kanske finns det guld undangömt för att finna och lyckas Giampaolo med det kanske Lecce kan lotsas mot säker mark.
Talar emot:
Marco Giampaolo – Giampaolo har många intressanta egenskaper som tränare men alla är som klippt och skurna för mittenträsket. Han hör hemma i ingenmansland där han i lugn och ro kan experimentera vidare med sina säregna teorier. Han är lite av en tokig uppfinnare och vetenskapsman och även om han kan vara briljant är det ingen vars omdöme man litar på i skarpa lägen. Jag tror Corvino hade hoppats på att Lecce skulle ligga en bit ifrån nedflyttningsstrecket vid det här laget.
Formen – Lecce hade en tongivande start med Giampaolo där man såg väldigt fina ut i spelet och resultaten trillade in. Men efter den fina starten gick luften på en gång ur Lecce. Giampaolo har fått hålla tillbaka på experimenten i jakt på kortsiktiga poäng. Man har sett något bättre ut på slutet med en stark pinne mot Atalanta bland annat men i mitt tycke har man inte sett tillräckligt starka ut för att kunna lösa den där Serie A-biljett till slut.
Empoli – 28 poäng
Återstående schema: Monza(b), Hellas(h)
Talar för:
Nyfunnen energi – Empoli inledde säsongen starkt och låg under delar utav hösten på den övre halvan av tabellen. Milans dåvarande tränare Paolo Fonseca kallade fast med andra ord Empoli för ”fattigmans Atalanta”. Och han hade en poäng i detta. Det var ganska uppenbart att Roberto D’Aversa som så många andra hade låtit sig inspireras av provinstränaren numero uno senaste decenniet, Mister Gian Piero Gasperini. Det var hög intensitet, det var presspel, det var en direkthet i spelet som tog flera lag på sängen under hösten. Men sedan kom ju den där lilla biverkningen som Gasperini-ball och liknande filosofier alltid bjuder på. Empoli hade sprungit sig själva ned i marken, helt enkelt. Man har sett tömda ut på energi under våren. Samma sak har också hänt Atalanta under samma tidsperiod men skillnad i kvalité och förutsättningar gör att konsekvenserna blivit mycket grövre för Empoli. Men precis nu på slutet ser energin ut att ha återvänt för Empoli. Trots en man mindre mot Lazio stod man för en riktigt bra insats och var förvånansvärt nära en kvittering. Man tog sedan sin FÖRSTA seger under hela 2025 nu senast mot Parma. Det är verkligen en situation där ”bättre sent än aldrig” är ett passande uttryck.
Lagsammanhållning – Trots att Empoli haft en väldigt kämpig säsong känns stämningen i klubben väldigt god. Det har inte varit någon direkt negativ energi eller konflikter runt klubben som annars ofta kan bli fallet när resultaten inte är de önskvärda. Det verkar tvärtom ganska trevligt på något vänster. Klassiskt Empoli kanske detta. Och detta är nog också delvis hemligheten bakom Empolis imponerande resa i Copa Italia den här säsongen där man lyckades eliminera både Fiorentina och Juventus efter imponerande insatser.
Spelschemat – Empoli har det mest gynnsamma schemat på slutet av alla klubbar i botten och detta i överlägsen stil. Man har först ett totalt avsågat Monza där Empoli helt enkelt bara ska ta tre poäng. Sedan väntat ett Hellas som om ödet spelar Empoli i händerna kanske redan har säkrat nytt kontrakt i deras match kommande match mot Como. Men om Hellas råkar med ett magplask mot Como blir det å andra sidan tvärtom en ångestladdad tillställning men Empoli har det å andra sidan mer i sina egna händer då i alla fall.
Talar emot:
D’Aversas perfektionism – Jag minns ett citat från Emanuele Calaiò när han lirade för Parma när han fick frågan om D’Aversas styrkor respektive svagheter som tränare och han svarade något i stil med: ”Hans största styrka är att han är väldigt taktisk och hans största svaghet är att han är alldeles för taktisk”. D’Aversa har en förmåga ibland att övertänka situationer är känslan. Och detta kan bli ett problem i matcherna som stundar för Empoli om det vill sig illa.
Poängavståndet – Empoli ligger sämst till av lagen om slåss om nytt kontrakt och detta är inte en fördel direkt. Man är piskade att vinna sina två sista matcher för att nytt kontrakt ska bli realitet. Man måste med andra ord ta helt andra risker än vad flera av rivalerna måste göra.
Återstående schema: Venezia(h), Napoli(b)
Talar för:
Davide Nicola – Det råder inga tvivel om vilken klubb som har den främsta tränaren i Serie A när det kommer till kontexten Salvezza-strid. Davide Nicola har fler än ett mirakel på CV:et när det gäller att undvika nedflyttning. Han krossade oddsen som få andra mäktat med när han räddade kvar Crotone i sista omgången efter en lysande avslutning på säsongen. Och sedan har vi ju bravaden med Salernitana när han klev in i vad som kändes som ett avsågat lag efter halva säsongen var spelad. Väl där lyckades han få dem att prestera som ett lag på övre halvan under de kvarvarande matcherna och lotsade inte bara Salernitana ut ur nedflyttningszonen utan också upp mot en stabil mittenplacering. Med Nicola på bänken har Cagliari den största fördelen av alla lag inblandade i årets strid om Salvezzan.
Poängavståndet – Cagliari har ett gynnsamt avstånd ned till nedflyttningsstrecket och det ska till att allt som kan gå fel går fel för sardinerna för att hotet om Serie B ska bli till verklighet. Cagliari har också en fördel gällande inbördesmöten mot flera av rivalerna som Hellas och Parma. Det bör sägas dock att inbördesmöten och målskillnad inte betyder lika mycket i botten som högre upp i tabellen. Serie A har återinfört ”Spareggio” vilket innebär att om två lag hamnar på samma poäng kommer de få spela final för att avgöra vem som blir kvar i högsta serien. Endast om fler än två lag hamnar på samma poäng kan Cagliari nyttja denna fördel.
Talar emot:
Falsk trygghet? – Jag hade svårt faktiskt att tänka ut några verkliga nackdelar för Cagliari. Men så började jag reflektera över attityden jag har haft under hela säsongen. Oavsett var Cagliari har befunnit sig i tabellen under säsongen har sagt något i likhet med: ”Äsch, det är lugnt de har ju Nicola på posten så de kommer aldrig att åka ur”. Risken finns väl om än liten att Cagliari fastnar i den sortens tänk med där man tror att allting kommer lösa sig per automatik tack vare Nicolas formidabla renommé.
Hellas Verona – 33 poäng
Återstående schema: Como(h), Empoli(b)
Talar för:
Det sitter i väggarna – Hellas Verona har under de senaste säsongerna varit en favorittippad kandidat för nedflyttning bland många men har visat på en förmåga att krossa oddsen och prestera i motvind. Ta säsongen då dåvarande president Setti blev arresterad för ekonomisk brottslighet och man tvingades sälja av flera nyckelspelare av ekonomiska skäl. Då trodde många att sista måttet var rågat för Hellas och att Serie B väntade runt hörnet. Men Hellas lyckades höja sig och nästan i princip rida på motvinden och kriga sig till nytt kontrakt i slutomgångarna. Det sitter i väggarna nu hos Hellas. Det är ingen fruktan utan snarare entusiasm när slaget vid Thermopyle stundar.
Spelschemat – Hellas har ett väldigt skönt schema kvar på tablån. Först ska man gå upp emot ett Como i ingenmansland som såg ut att ha gått på tidig semester senast mot Parma. Det var ett avslaget Como som borde ha förlorat med klara siffror men som på något sätt lyckades komma undan med en 1-0 seger. Och utöver det har man sedan Empoli och väl där kan spela på resultat i och med sin fördel gällande poängen, ett kryss där kommer förmodligen att räcka. Men om jag vore Hellas skulle jag givetvis satsa allt för tre poäng mot Como för då spelar resultaten under slutomgången ingen roll.
Talar emot:
Zanettis oberäknelighet – Hellas Verona har varit Serie A:s förmodligen mest ojämna lag den här säsongen där man blandat fina skalpar med storförluster. Man har haft en tendens att rätt som det är fullständigt kollapsa defensivt under matcher. En del tyder på att detta är kopplat till tränaren Paolo Zanetti som visat den här typen av drag tidigare i klubbar han tränat. Det finns väl en liten risk antar jag att Hellas kan komma att kollapsa i slutmatcherna men personligen är jag skeptisk till det.
Parma – 32 poäng
Återstående schema: Napoli(h), Atalanta(b)
Talar för:
Topplagsdräparen – Parma är ett unikt bottenlag den här säsongen då man lyckats med bravaden att ha plockat fler poäng mot lag på övre halvan än mot rivalerna på den nedre halvan. Man har segrat mot Milan, Juventus, Lazio och Bologna och även nallat poäng från Inter och Fiorentina under säsongen. Man var även nära på att segra mot Napoli i början på säsongen men ett rött kort på Suzuki med en kvart kvar i kombination med att alla bytena var förbrukade resulterade i att Napoli kunde vända på matchen under de absoluta slutminuterna. På pappret har Parma det överlägset kämpigaste schemat kvar med två tunga möten mot Atalanta och ett scudetto jagande Napoli. Men detta kan mycket väl vara en förklädd fördel. Parma har nyligen gått upp emot Fiorentina, Inter och Lazio och hämtat hem poäng från samtliga dem mötena. Man är ett lag som är konstruerat för att frodas i den sortens mer öppna matchbilder som uppstår mot toppgängen.
Chivus lojaliteter – Det går väl att argumentera ganska friskt för att detta inte är mycket till fördel egentligen. Men jag väljer att inkludera detta ändå. Chivu har mer än en morot att gå efter. Det är inte bara nytt kontrakt som motiverar honom. Tack vare hans bakgrund i Inter som en del av deras legendariska treble-upplaga samt även hans tid som uppskattad primaveratränare i klubben så är han numera en inbiten interisti. Chivu vill med andra ord helst gärna agera frälsare åt nerazzuri och sätta stopp för Napolis titelvinnande aspirationer.
Talar emot:
Brist på erfarenhet – Parma har en av seriens yngsta trupper och många hade hoppats att Krause skulle frångå sin rekryteringsmodell temporärt åtminstone under januarifönstret. Visst, Parma hämtade in gamle Milan Djuric som backup i anfallet men där stannade det. Man fortsatte värva ungt med den nordiska duon Ondrejka och Lövik samt då unge argentinaren Pellegrino. Erfarenhet har som störst betydelse när pressen strömmar som allra mest. Och detta är vid titelstrider samt nedflyttningsstrider. Att många av Parmas stöttespelare är väldigt unga som Bonny, Keita, Suzuki och Leoni är en ganska stor nackdel i den här situationen.
Ödets makt – Om man är väldigt vidskeplig av sig så kan man mycket väl vara övertygad om att det blir en ytterligare nedflyttning för Krause och Parma. Man fick se sin främsta allierade inom Calcio, Sampdoria krossa oddsen i negativ bemärkelse och ramla ned i Serie C för första gången i klubbens historia. Det är inget gott omen direkt. Matchen mot Como kändes närmast påverkad av en naturkraft som gjorde allt för att sätta stopp för en Parma seger. Var som en osynlig vägg som hindrade Parma från näta i den matchen. Lägg därtill att Napoli nu stundar och denna säsong har påmint väldigt mycket om Conte första scudetto-år med Juventus. Faktum är att situation i tabellen just nu för Conte är identisk vad den var då. Historien tenderar att upprepa sig och detta innebär isåfall att Napoli kommer att vinna mot Parma. Att behöva kliva in i slutomgången piskad till att ta poäng mot ett Atalanta som återfunnit formen på slutet och som gillar att avsluta starkt inför sin hemmapublik är ingen drömsituation att befinna sig i.
Bottenlagssumparen – Anledningen till att Parma ofta gör det bra mot topplagen är också anledningen till att man har den sämsta inbördesstatistiken mot rivalerna i botten. Man har otroligt svårt att prestera när matchbilderna blir för stängda. Parma kommer vilja undvika att hamna på samma poäng som konkurrenterna. I ett potentiellt ”Spareggio-scenario” är det inte mycket som talar för Parma.
Venezia – 29 poäng
Återstående schema: Cagliari(b), Juventus(h)
Talar för:
Grundspelet – Venezia har i mitt tycke haft ett stabilt grundspel och fina strukturer under hela säsongen i princip. Jag är av den åsikten att Di Francesco har coachat sitt lag väldigt väl under året. Sedan är ju frågan om detta kommer att räcka i slutändan.
Di Francescos misslyckanden – Många tänker kanske att detta är en nackdel men misslyckandet är den främsta läromästaren av dem alla och Di Francesco har haft många läromästare sedan tiden i Roma. I synnerhet fjolårets misslyckande med Frosinone känns väldigt relevant och potentiellt givande. Man hade en väldigt stark höst där många trodde att det inte skulle bli några problem att greja det nya kontraktet efter en sådan fin start. Men säsongen är lång och man kollapsade sedan fullständigt under våren. Om Di Francesco drog några visa lärdomar från detta ökar Venezia chanser mot fortsatt Serie A-spel betänkligt.
Formen – Venezia har visat upp en uppåtgående form sista tiden, eller om vi ska vara ärliga har det varit så under en ganska lång tid nu. Man har faktiskt bara torskat i två av de senaste elva matcherna. Visserligen har nästan samtliga av dem matcherna slutat i kryss men insatserna har varit goda från Venedigs flaggskepp. Och nu senast tog man en viktig och imponerande skalp mot Fiorentina. Det är verkligen rätt läge att pricka in formen vilket Venezia ser ut att ha lyckats med. Jag funderar på om inte detta är kopplat till Di Francesco fjolår och misslyckandet med Frosinone där de var som bäst i början utav säsongen men som sämst när vi närmade oss slutet. Di Francesco kan ha dragit lärdomar från detta och låtit det påverkat hans strategiska tänk denna säsong på ett bra sätt.
Talar emot:
Truppens kvalité – Största problemet för Venezia under säsongen har varit en bristande kvalité på flera nyckelroller. Det finns en anledning till att de var mångas förhandsfavorit när de gällde jumboplatsen i serien. Vi har sett Venezia stå för många godkända helhetsinsatser men där kvalitén sedan brustit i de avgörande lägena. Åker Venezia ur är detta den största anledningen till varför i mitt tycke.
Spelschemat – Venezia har ett väldigt kämpigt slutschema. Först går man upp emot ett Cagliari där Davide Nicola förmodligen kommer ställa en försvarsmur framför sitt mål och göra allt för att kämpa sig till en poäng. Sedan avslutar man mot ett Juventus som kommer vara desperata efter poäng för att nå den åtråvärda fjärdeplatsen.
Lecce – 28 poäng
Återstående schema: Torino(h), Lazio(b)
Talar för:
Specialegenskaper – Lecce har en av Serie A:s underligaste trupper signerad Pantaleo Corvino. Det är väldigt svårt att bedöma den verkliga kvalitén av Lecces trupp. Den kan vara bättre än man tror men också betydligt sämre än vad man tror. Detta beror delvis på att Corvino fokuserar väldigt mycket på extremt specialiserade spelare. Vissa av dem kanske bara har en framstående egenskap men resultatet av detta är att Lecce kan plötsligt blixtra till från ingenstans när matchbilden och förutsättningarna just då passar någon spelare perfekt. Nikola Krstovic, Helgason, Pierotti, Balthazar Pierret och även svenske Jesper Karlsson är alla spelare som kan placeras in i denna kategori. Det känns som Giampaolo fortfarande försöker kartlägga alla de egenskaperna som potentiellt finns i truppen. Kanske finns det guld undangömt för att finna och lyckas Giampaolo med det kanske Lecce kan lotsas mot säker mark.
Talar emot:
Marco Giampaolo – Giampaolo har många intressanta egenskaper som tränare men alla är som klippt och skurna för mittenträsket. Han hör hemma i ingenmansland där han i lugn och ro kan experimentera vidare med sina säregna teorier. Han är lite av en tokig uppfinnare och vetenskapsman och även om han kan vara briljant är det ingen vars omdöme man litar på i skarpa lägen. Jag tror Corvino hade hoppats på att Lecce skulle ligga en bit ifrån nedflyttningsstrecket vid det här laget.
Formen – Lecce hade en tongivande start med Giampaolo där man såg väldigt fina ut i spelet och resultaten trillade in. Men efter den fina starten gick luften på en gång ur Lecce. Giampaolo har fått hålla tillbaka på experimenten i jakt på kortsiktiga poäng. Man har sett något bättre ut på slutet med en stark pinne mot Atalanta bland annat men i mitt tycke har man inte sett tillräckligt starka ut för att kunna lösa den där Serie A-biljett till slut.
Empoli – 28 poäng
Återstående schema: Monza(b), Hellas(h)
Talar för:
Nyfunnen energi – Empoli inledde säsongen starkt och låg under delar utav hösten på den övre halvan av tabellen. Milans dåvarande tränare Paolo Fonseca kallade fast med andra ord Empoli för ”fattigmans Atalanta”. Och han hade en poäng i detta. Det var ganska uppenbart att Roberto D’Aversa som så många andra hade låtit sig inspireras av provinstränaren numero uno senaste decenniet, Mister Gian Piero Gasperini. Det var hög intensitet, det var presspel, det var en direkthet i spelet som tog flera lag på sängen under hösten. Men sedan kom ju den där lilla biverkningen som Gasperini-ball och liknande filosofier alltid bjuder på. Empoli hade sprungit sig själva ned i marken, helt enkelt. Man har sett tömda ut på energi under våren. Samma sak har också hänt Atalanta under samma tidsperiod men skillnad i kvalité och förutsättningar gör att konsekvenserna blivit mycket grövre för Empoli. Men precis nu på slutet ser energin ut att ha återvänt för Empoli. Trots en man mindre mot Lazio stod man för en riktigt bra insats och var förvånansvärt nära en kvittering. Man tog sedan sin FÖRSTA seger under hela 2025 nu senast mot Parma. Det är verkligen en situation där ”bättre sent än aldrig” är ett passande uttryck.
Lagsammanhållning – Trots att Empoli haft en väldigt kämpig säsong känns stämningen i klubben väldigt god. Det har inte varit någon direkt negativ energi eller konflikter runt klubben som annars ofta kan bli fallet när resultaten inte är de önskvärda. Det verkar tvärtom ganska trevligt på något vänster. Klassiskt Empoli kanske detta. Och detta är nog också delvis hemligheten bakom Empolis imponerande resa i Copa Italia den här säsongen där man lyckades eliminera både Fiorentina och Juventus efter imponerande insatser.
Spelschemat – Empoli har det mest gynnsamma schemat på slutet av alla klubbar i botten och detta i överlägsen stil. Man har först ett totalt avsågat Monza där Empoli helt enkelt bara ska ta tre poäng. Sedan väntat ett Hellas som om ödet spelar Empoli i händerna kanske redan har säkrat nytt kontrakt i deras match kommande match mot Como. Men om Hellas råkar med ett magplask mot Como blir det å andra sidan tvärtom en ångestladdad tillställning men Empoli har det å andra sidan mer i sina egna händer då i alla fall.
Talar emot:
D’Aversas perfektionism – Jag minns ett citat från Emanuele Calaiò när han lirade för Parma när han fick frågan om D’Aversas styrkor respektive svagheter som tränare och han svarade något i stil med: ”Hans största styrka är att han är väldigt taktisk och hans största svaghet är att han är alldeles för taktisk”. D’Aversa har en förmåga ibland att övertänka situationer är känslan. Och detta kan bli ett problem i matcherna som stundar för Empoli om det vill sig illa.
Poängavståndet – Empoli ligger sämst till av lagen om slåss om nytt kontrakt och detta är inte en fördel direkt. Man är piskade att vinna sina två sista matcher för att nytt kontrakt ska bli realitet. Man måste med andra ord ta helt andra risker än vad flera av rivalerna måste göra.
