Säsongssummering League One 21/22

Jag vet inte hur många gånger klyschan har rivits av i detta sammanhang genom historien. Det görs mer eller mindre varje gång. Och varje gång betonar man att det verkligen stämmer. Men, denna gång gör det verkligen det. 46 omgångar League One och ett inkluderat play-off är sedan ett par veckor tillbaka färdigspelad och divisionen var verkligen (här kommer klyschan…) tuffare än någonsin. Lagen som kom uppifrån (Rotherham, Sheffield W, Wycombe) landade med fallskärm och kom aningen välbehållna. Forna storlag, sett till divisionens mått, (Ipswich, Sunderland, Wigan) satsade som aldrig förr. Lagen som kom underifrån (Cheltenham, Cambridge, Bolton, Morecambe) hade en tilltro till den egna förmågan utöver det vanliga. Allting kickade igång med en fullspäckad premiäromgång den 7 augusti, och avrundades med den elektriska play-off finalen på Wembley den 21 maj och fotbollen kunde äntligen spelas framför den publik som varit så saknad under pandemins dystra tider. 

Nu till summeringen som avhandlas enligt sluttabellens ordning.

---

Wigan Athletic
Placering: 1 (92 poäng)
Manager: Leam Richardson
Bästa målskytt: Will Keane (26)
Publiksnitt: 10 397

Det går väl inget annat än att säga att samtliga förhoppningar slog in när Wigan Athletic påbörjade en ny era med ny ägare. Från att förra säsongen ha sin existens allvarligt hotad i divisionen, till att året senare fira en välförtjänt uppflyttning och ett återtåg till Championship. Satsningen gick med andra ord hem, och med seriens på pappret bästa lag och bredaste trupp kändes utfallet både på för- och i efterhand ganska givet. Men hårda prövningar gick man inte fria från, utan det hann man ställas mot såväl på som utanför plan. På plan i form av en mycket jämn toppstrid och utanför genom händelseförloppet där forwarden Charlie Wyke drabbades av en hjärtattack – som tack och lov slutade väl. Detta rubbade dock inte Wigan som grupp utan snarare tvärtom och man växte ut till den seriesuveränen man var ämnad att bli. Av många framstående namn var det Will Keane, Callum Lang och James McClean som stack ut mest. Grattis, Latics.

Rotherham United
Placering: 2 (90 poäng)
Manager: Paul Warne
Bästa målskytt: Michael Smith (18)
Publiksnitt: 9 337

The Millers befäste denna säsong sin status som ett av öarnas främsta jojo-lag. I alla fall när det gäller övergången mellan Championship och League One. Denna säsong fungerade fallskärmen ännu en gång och därmed stod Rotherhams tredje uppflyttning till Championship på sex säsonger klar. Paul Warne har varit med på hela jojo-resan och tog klubben ut ur League One igen. Truppen var till stor del intakt från året innan och på planen ångade man fram som ett svårslaget fysiskt lag. Framför allt under en period på hösten när man kom upp i 16 obesegrade matcher. Forwardsduon Freddie Ladapo och Michael Smith skrämde slag på de flesta försvaren, och på tal om försvar så var Rotherhams egna det mest ogenomträngliga i divisionen. Tack vare detta släppte man endast förbi sig 33 mål – en fruktansvärt imponerande siffra. Som lag vacklade man egentligen bara runt april månad med tre raka förluster, men då passade man i stället på att plocka hem cuppokalen i EFL Trophy. Grattis Millers, i dubbel bemärkelse alltså.

---

Milton Keynes Dons
Placering: 3 (89 poäng)
Manager(s): Liam Manning (Russel Martin 01/08/21)
Bästa målskytt: Scott Twine (20) 
Publiksnitt: 9 255

Att Russel Martin försvann som tränare till Swansea precis innan premiären skapade inte ultimata förutsättningar för MK Dons. Men det skulle komma att påverka mindre än vad man kunde ana. En ung och relativt oprövad Liam Manning kom in och fick, framför allt från årsskiftet och framåt, enorm utväxling av sitt lag. Det bjöds på passningsorienterad modern fotboll som bidrog till att de länge kunde vara med i racet om topp två. Till slut fick man vika sig i den kampen och det fick man även sedan göra i det efterföljande play-off spelet där Wycombe inte kunde övermannas i dubbelmötet. Surt för The Dons, som annars hade mycket att glädjas över. Matt O´Riley imponerade så pass mycket på mittfältet att Celtic slog till i januari och Harry Darling utvecklades mittback av rang. Samtidigt växte Scott Twine, nyförvärvet från Swindon, ut till en absolut nyckelspelare från sin offensiva mittfältsposition och kunde efter 20 mål och 13 assist utses till hela divisionens bästa spelare.

Sheffield Wednesday
Placering: 4 (85 poäng)
Manager: Darren Moore
Bästa målskytt: Lee Gregory (16)
Publiksnitt: 22 470

Sheffield Wednesday stod inför en intressant säsong, där en tuff fjolårssäsong skulle bearbetas och snabbt vändas till något positivt. Ombyggnationen av spelartruppen var rejäl och det tog mer eller mindre en hel höst för laget att komma till sin rätt och hitta kursen. Men när man väl trampat i gång var man svårstoppade och då i synnerhet på hemmaplanen Hillsborough. Som hemmalag var man divisionens bästa och hela 16 av 24 segrar firades där. På hemmaplan var även publikstödet bland de starkaste, något som demonstrerade sig i play-off spelet mot Sunderland som var den enda övermannen på denna front. Detta återspeglade sig också i utgången av dubbelmötet där Wednesday föll och fick skrota planeringen angående ett snabbt återtåg. En stark anledning till att repade sig under säsongens gång var att centrallinjen, från målvakt till forward, stod sig stark i jämförelse med många motståndare. Likadant hade Wednesday ofta rutinen på sin sida när Lee Gregory och främst Barry Bannan var så där överjäkligt bra som de behövde vara.

Sunderland AFC
Placering: 5 (84 poäng - Uppflyttade via play-off)
Manager(s): Alex Neil (Lee Johnson 30/01/22)
Bästa målskytt: Ross Stewart (24)
Publiksnitt: 30 660

Så där! Det gick till slut för den svarta katten. Fyra säsonger lång blev kapitlet om League One men nu är Sunderland med rätta tillbaka i Championship. Lee Johnson styrde laget under mer än halva säsongen och höll laget i toppskiktet, men klubben anade ändå onåd i processen. Stora vinster varierades med stora förluster och 6–0 borta mot Bolton blev droppen. Ut med Johnson och in med Alex Neil (senast i Preston). Neil skänkte precis den stabilitet som behövdes och avslutade säsongen med 16 obesegrade matcher - play-off inkluderat. Sheffield Wednesday avvärjdes först i ett kokande dubbelmöte och sedan även Wycombe i finalen, som Sunderland rättvist vann med 2–0. Alex Pritchard motsvarade förväntningarna till att bli en av divisionens bästa, Ross Stewart var otroligt komplett som forward, och mot slutet av säsongen växte en ny Jordan Pickford fram i form av Anthony Patterson som skulle visa sig vägvinnande. Deras fantastiska publik slöt upp igen och det känns bra att nu kunna vinka av dem för större uppgifter. Ha’way the Lads!

Wycombe Wanderers
Placering: 6 (83 poäng)
Manager: Gareth Ainsworth
Bästa målskytt: Sam Vokes (16)
Publiksnitt: 5 662

The Chairboys blev relativt skonade från en plundring av spelartruppen efter degraderingen från Championship och var i grova drag intakta från säsongen innan. Meriterade nyförvärv som Josh Scowen och Sam Vokes kom in och fyllde en viktig funktion, medan redan närvarande spelare som målvakt David Stockdale och försvararen Ryan Tafazolli visade vilken hög nivå de håller. För att inte tala om Garath McCleary som gör vad han vill med en motståndare när han är på spelhumör. Detta gav bra underlag för att blanda sig i en ny toppstrid av League One och så blev fallet. 12 avslutande matcher utan förlust gjorde att man gled in på en 6:e plats och på rätt sida strecket av play-off platserna. Dubbelmötet med MK Dons avvärjdes, men sedan var man laget som denna gång fick falla på den berömda mållinjen i play-off finalen. Förutsättningarna fanns där för Gareth Ainsworth att göra något bra av säsongen och det gjorde han banne mej denna gång också.

---

Plymouth Argyle
Placering: 7 (80 poäng)
Manager(s): Steven Schumacher (Ryan Lowe 07/12/21)
Bästa målskytt: Ryan Hardie (16)
Publiksnitt: 13 130

I jämförelse med förgående säsong så stod pilgrimerna från Plymouth för säsongens främsta progression. Huvudfokuset under sommaren var att täppa till läckaget i försvarsspelet och trots att värvningarna på förhand kändes halvdana så föll dem verkligen bra ut. För försvarsspelet satte sig snabbt och poängen började omedelbart att trilla in. Bortsett från premiäromgången så inledde Plymouth med 16 obesegrade matcher och man gjorde sig till ett lag av toppen. Det gick så pass bra att Ryan Lowe lämnade sitt projekt och värvades över till Preston i Championship. Ersättare blev assistenten Steven Schumacher som redan var inkörd i maskineriet. Laget fortsatte gå starkt med sina toppspelare i Panutché Camara, Ryan Hardie och målvakt Michael Cooper som höll 18 nollor. Dessvärre för Plymouth fick man, trots 80 inspelade poäng, se sig missa play-off med tre poängs marginal. Det högsta poängantalet för att sedan missa play-off spel på år och dar. Ett fall på målsnöret men likväl en mycket positiv säsong för de grönklädda.

Oxford United
Placering: 8 (76 poäng)
Manager: Karl Robinson
Bästa målskytt: Matty Taylor (20)
Publiksnitt: 8 463

Likt de två senaste säsongerna presterade Oxford United stabilt och blandade sig i en topplacering. Största skillnaden denna gång var att det, trots ett högre poängantal, inte räckte till en play-off plats – vilket bara stärker ens uppfattning om att divisionen denna gång var tuffare än någonsin. Från tränarbänken stod Karl Robinson för kontinuiteten och han hade en homogen spelartrupp att tillgå. Man utsatte sig själva för väldigt få dippar under säsongen och truppen rymde tillräckligt mycket spets för att göra dem till en garanti på den övre halvan i tabellen. James Henry vägledde som vanligt från mittfältet, Matty Taylor gjorde sina 20 mål igen och som krydda till det växte spelare som Elliot Moore och Cameron Brannagan under denna säsong ut till aktörer som ser ut att vara för bra för den scen de för tillfället deltar på. Det räckte inte hela vägen fram denna gång heller men räkna med Oxford fortsättningsvis också.

Bolton Wanderers
Placering: 9 (73 poäng)
Manager: Ian Evatt
Bästa målskytt: Oladapo Afolayan (12)
Publiksnitt: 15 439

Som en klassisk klubb åter på uppgång med positiva tongångar föll laget under epiteten ”ingen vanlig nykomling”. Rätt kategorisering skulle det också visa sig då Bolton till slut landade en riktigt stark 9:e plats som nykomling. En oerhört bra början av säsongen och en mycket stark avslutning lade grunden för det. Flera, vad som skulle visa sig vara, lyckade värvningar anlände under sommaren. Josh Sheehan, Declan John, Oladapo Afolayan blev alla lyckoträffar, där kanske framför allt Afolyans namn ska betonas. Än fler förstärkte sedan ytterligare i januari. James Trafford, Jon Bödvarsson, Dion Charles) kom in, gjorde laget starkare och befäste dem på tabellens övre halva. 6–0 hemma mot Sunderland får sägas vara säsongens höjdpunkt. Det ska poängteras att tränare Ian Evatt har lyckats med mycket under två års tid i klubben och känslan är att säsongen varit ett inledande skede på en resa för Bolton att upprätta sin status som klubb. Framtiden är av den anledningen spännande att följa.

Portsmouth FC
Placering: 10 (73 poäng)
Manager: Danny Cowley
Bästa målskytt: George Hirst (13)
Publiksnitt: 15 003

Portsmouths upplaga under säsongen tillhör kategorin svårbedömda. Man slutade två placeringar lägre än förgående säsong men kom samtidigt undan med ett högre poängtal. Säsongen ser med andra ord kanske sämre ut på pappret, trots att det då gjordes framsteg i skymundan. En hel del tidigare startspelare försvann inför säsongen och framtvingade förändringar. Två framgångsrika låneavtal kan summeras i relation till detta, där Gavin Bazunu (Man City) växte ut till en av de bästa målvakterna (16 hållna nollor) och George Hirst (Leicester) klev fram som lagets bästa målskytt (13 mål). Spelarmässigt var det ofta underhållande när Pompey spelade. Marcus Harness bidrog i högsta grad till det och var i en klass för sig. Resultatmässigt pendlade man sedan mellan att hamna i sprudlande perioder med uppradade vinster, för att sedan falla in i en svacka och stå utan trepoängare under en månads tid. En ojämnhet som aldrig fick Portsmouth att gå mot en svag säsong men som heller aldrig bet fast dem i något toppskikt.

Ipswich Town
Placering: 11 (70 poäng)
Manager(s): Kieran McKenna (Paul Cook 04/12/21)
Bästa målskytt: Macauley Bonne & Wes Burns (12)
Publiksnitt: 21 779

Hos The Tractor boys gjordes det en hård satsning för att komma bort från de senaste två säsongernas placeringar av besvikelse. I stort sett hela spelartruppen byggdes om under sommaren när 19 spelare anlände och flera av dem från direkta konkurrenter. Vissa av dem (Wes Burns) föll ut betydligt bättre än andra (Joe Pigott). Med stora förändringar uteblev omedelbara framgångar och startsträckan blev lång. Så pass lång att Paul Cook fick gå i december och ersattes av Manchester Uniteds relativt unga assisterande, Kieran McKenna. Från det här täpptes det till bakåt, målen fördelades bland flera målskyttar och resultaten blev bättre. Slutplaceringen var å sin sida inte roligare än tidigare men valet och förbättringarna under McKenna fick Ipswich att kännas som en lightversion av Neil Critchleys framgångsrika Blackpool, och vi som följer EFL-divisionerna vet hur snabbt det laget fick effekt av sin satsning. Jag skrev inför säsongen att Ipswich upplevdes intressant och trots en rejäl omväg kvarstår den sägningen.

Accrington Stanley
Placering: 12 (61 poäng)
Manager: John Coleman
Bästa målskytt: Colby Bishop (11)
Publiksnitt: 2 915

Då var det dags att ännu en gång ta av sig hatten för det som presterats i Accrington Stanley. Fjärde säsongen i divisionen firades med en ny slutplacering på tabellens övre halvan och detta trots att man gick i mål med en målskillnad på minus 19 och otroliga 80 insläppta mål - vilket är en mycket hög siffra för ett lag som slutar 12: a. Det säger samtidigt något om förbättringspotentialen i det egna straffområdet. Annars fortsatte John Coleman slänga ut ett stenhårt arbetande kollektiv som uppträdde som starkast i sin intima hemmaborg, Crown Ground. Rekryteringen av nya spelare var återigen klok under denna säsong. Spelare som Ethan Hamilton (Peterborough) och Harry Pell (Colchester) identifierades och inrättade sig i ledet för att göra Accrington till en jobbig upplevelse för flera motståndare. Det ska sedan även poängteras att tilltänkta nyckelspelare som Joe Pritchard (skadad) och Dion Charles (Bolton) inte bidrog som förväntat av olika anledningar – något som bara stärker uppfattningen om lagets bedrift.

Charlton Athletic
Placering: 13 (59 poäng)
Manager(s): Johnnie Jackson (Nigel Adkins 21/10/21)
Bästa målskytt: Jayden Stockley (13)
Publiksnitt: 15 592

Säsongen var menad att sluta bättre än den förgående vilket skulle innebära minst en 6:e plats. Detta var långt ifrån att uppnås och i stället blev det pannkaka. Spelartruppen spikades sent under ett utdraget sommarfönster och det tog sig uttryck på planen. Nigel Adkins fick lämna efter en historiskt usel start på säsongen, som bland annat innehöll en tid under nedflyttningsstrecket. Johnnie Jackson blev den interna lösningen på tränarbänken och det fick en kortsiktig effekt resultatmässigt. Något som till slut räddade upp situationen och placerade The Addicks i ingenmansland. Det bjöds på några få prestationer värda att minnas, men lägsta nivån var på tok för låg och avsaknaden av en röd tråd gjorde sig ofta påmind. Mittfältaren George Dobson, yttern Corey Blackett-Taylor och forwarden Jayden Stockley är några få spelare som kommer undan med hyfsat betyg men annars är det här en säsong att snabbt förtränga. För detta slutade inte alls enligt planen utan kan bara konstateras som en total missräkning.  

Cambridge United
Placering: 14 (58 poäng)
Manager: Mark Bonner
Bästa målskytt: Sam Smith (15)
Publiksnitt: 5 668

Nykomlingen Cambridge utvecklade sig till en av säsongens stora överraskningar och tog många motståndare på sängen. På pappret såg man inte särskilt roliga ut inför säsongen och förväntningarna utifrån var låga. Speciellt efter att skyttekungen Paul Mullin försvann. Men unge och färska huvudtränaren Mark Bonner fortsatte tro på sin filosofi och var pricksäker i rekryteringen och förstärkandet av spelartruppen. Joe Ironside (13 mål) och Sam Smith (15 mål) tog över och delade på målskyttet, medan Wes Hoolahan visade att gammal är äldst och huserade strax bakom dem i offensiven. Samtidigt kunde de som varit nyckelspelare i League Two, såsom Paul Digby och Adam May, växa in i League One-kostymen och på så vis bli tongivande på denna nivå med. Cambridge upprätthöll en jämnhet över samtliga 46 omgångar och det avspeglade sig på såväl hemma- som bortaplan. Man var faktiskt aldrig i närheten att bli inblandad i någon nedflyttningsstrid och med facit i hand måste det anses vara en bedrift.

Cheltenham Town
Placering: 15 (56 poäng)
Manager: Michael Duff
Bästa målskytt: Alfie May (23)
Publiksnitt: 4 239

Hos nykomlingen Cheltenham finns det många likheter med vad som beskrevs ovan hos kollegan Cambridge. Man fortsatte på den inslagna vägen som etablerats under åren i League Two med den också relativt oerfarna huvudtränaren Michael Duff. Fotbollen som gav dem en ligaseger säsongen innan fungerade även i högre seriesammanhang och den upplevdes här som ett positivt och underhållande inslag. Det gjorde att Cheltenham, likt Cambridge, aldrig var i farozonen för någon nedflyttning. Däremot var Cheltenhams framgångar mindre överraskande då laget fick hålla sig intakt från säsongen innan. Mest kännbart var tappet av Ben Tozer som under sommaren försvann till Wrexham. Han ersattes visserligen av lånet Mattie Pollock men det var en tillräckligt kännbar omdaning för att få den tidigare så trygga trebackslinjen med Will Boyle och Charlie Raglan att vaja. Liam Sercombe bidrog sedan med den rutin som behövdes från mittfältet och Alfie May blev fullständigt fundamental från sin forwardsposition med hela 23 mål.

Burton Albion
Placering: 16 (53 poäng)
Manager: Jimmy Floyd Hasselbaink
Bästa målskytt: Daniel Jebbison (7)
Publiksnitt: 3 229

The Brewers landade på samma placering som förgående säsong och gjorde därav inga märkbara framsteg vid första anblicken. Denna gång vände man dock på trenden och presterade betydligt bättre under hösten än vad som sedan gjordes under våren. Jimmy Floyd Hasselbainks inarbetade spelsätt gav laget karaktären av ett hårt arbetande kollektiv som inte undvek att delta i duellspelet. Detta anammades dock främst på hemmaplanen Pirelli Stadium där en klar majoritet av poängen samlades och då främst under hösten. Spelare som stack ut med sina individuella prestationer i detta kollektiv kan stanna vid och sammanfattas med John Brayford och Joe Powell. Samtidigt påverkades laget och dess prestationer under säsongen av en pågående ombyggnation och föryngring av spelartruppen. Mycket folk rörde sig in och ut under både sommaren och vintern, vilket gav konsekvensen att främst det offensiva spelet blev lidande. Att Daniel Jebbison, som endast deltog under hösten, blev bäste målskytt på sju mål tydde på ett klart svaghetstecken.

Lincoln City
Placering: 17 (52 poäng)
Manager: Michael Appleton
Bästa målskytt: Anthony Scully (11)
Publiksnitt: 8 773

Lincoln City stod för säsongens baksmälla. Från att ha spelat play-off final säsongen innan till att nu vara en del av tabellens nedre halva under 46 omgångar. Egentligen är inte det någon märklig placering sett till klubbens plats i näringskedjan men med bättre resultat kommer också högre förväntningar. Därför upplevdes det inte som en orimlighet att laget skulle blanda sig i det övre skiktet den här säsongen med. Klubben undvek att bli plundrad på spelare efter sin succésäsong och nyförvärven som Chris Maguire, Hakeeb Adelakun och Teddy Bishop såg på förhand intressanta ut. Nu blev i stället dessa, baserat på sina svaga insatser, vad man kan kalla för dålig rekrytering. Försvararen Reegan Poole och målskytten Anthony Scully stack ut, men annars var det i mångt och mycket håglöst och oinspirerat när Lincoln beträdde planen. Manager Michael Appleton stod dock för kontinuitet i klubben och tillät dem aldrig att bli en nedflyttningskandidat på allvar.

Shrewsbury Town
Placering: 18 (50 poäng)
Manager: Steve Cotterill
Bästa målskytt: Daniel Udoh (13)
Publiksnitt: 6 118

Shrewsbury fick ingen att varken sätta kaffet i halsen eller höja på ögonbrynen under 46 omgångar. Nä, Shrewsbury uppträdde precis som väntat, slutade där de skulle och gjorde inget direkt väsen av sig. Här handlade det om att Steve Cotterill fick ihop ett fungerande kollektiv som slet hårt och spelade efter sina förutsättningar. Det gjorde inte särskilt många mål framåt och släpptes in få bakåt. Det var alltså av förklarliga skäl inte alltid någon vidare fotboll att bevittna men det gav en trygg slutplacering och ytterligare tid för Cotterill att bygga det lag som klubben har en vision om att skapa – mer kan man inte alltid begära. Vilka vägval som görs i framtiden för att fortsätta växa är därav spännande. På spelarsidan gjorde anfallsduon Daniel Udoh (13) och Ryan Bowman (10) sina mål, Josh Vela styrde från mittfältet och Luke Leahy blev en positiv injektion som nytillskott från Bristol Rovers. 

Morecambe FC
Placering: 19 (42 poäng)
Manager(s): Derek Adams (Stephen Robinson 22/02/22)
Bästa målskytt: Cole Stockton (23)
Publiksnitt: 4 241

Här snackar vi på många vis om rock’n’roll. 19 nyförvärv och 14 spelartapp blev facit efter sommarens övergångsfönster. Hyllade managern Derek Adams lämnade också (Bradford) och ersattes av Stephen Robinson (Motherwell). Ett halvår senare var Stephen Robinson tillbaka i Skottland (St.Mirren) och Derek Adams hos räkorna i Morecambe. Det var ingen skräll att laget tillhörde tabellens botten under hela säsongen. Laget förhöll sig emellertid svårslagna på hemmaplan där man blev en obehaglig överraskning för många gäster – något som i längden la grunden till att det nya kontraktet. Statistiken på bortaplan var inte lika smickrande och man blev de lag som släppte in flest mål under hela säsongen (88), samtidigt som det gjordes förhållandevis många framåt (57). Det hade lagets store frontman, Cole Stockton, en tongivande del i och det är inte missvisande att fastslå att han och Adam Phillips är anledningen till att klubben spelar i League One även under kommande säsong.

Fleetwood Town
Placering: 20 (40 poäng)
Manager(s): Stephen Crainey (Simon Grayson 24/11/21)
Bästa målskytt: Gerard Garner (7)
Publiksnitt: 3 228

I Fleetwood Town kan vi tala om en placeringsmässig regression sett till tidigare säsonger. En väntad och fullt rimlig sådan om vi tar klubbens storlek i beaktning. Sommarfönstret flöt på relativt smärtfritt, bortsett från att Wes Burns lämnade (Ipswich). Truppen upplevdes trots det som försämrad och en svag inledning gjorde att Simon Grayson väntat gick gå från ytterligare ett uppdrag. Stephen Crainey från akademin blev den interna lösningen och det gav precis tillräcklig effekt för att hålla kvar laget via målskillnad. Man tappade tunga namn i januari (James Hill & Jay Matete), som ersattes nämnvärt men konsekvensen blev att våren slutade poängmässigt svagare än hösten. Detta höll på att kosta dem kontraktet. Callum Camps var alltjämt lagets bästa spelare, Danny Andrews stack ut med sin frisparksfot och det unga fyndet i Paddy Lane från non-League växte ut till säsongens bästa unga spelare i hela divisionen. Även imponerande att göra 61 mål men ha sin bästa målskytt på sju baljor.

---

Gillingham FC
Placering: 21 (40 poäng - Nedflyttade)
Manager(s): Neil Harris (Steve Evans 09/01/22)
Bästa målskytt: Vadaine Oliver (10)
Publiksnitt: 5 014

Blåsvartrandiga Gillingham såg till att avliva sin långa vistelse i divisionen, som nu slutade på nio raka säsonger. Varningsklockorna ringde tidigt. Steve Evans beklagade sig över uteblivna investeringar i en redan tunn trupp och han var nog en av få managers som faktiskt välkomnade sin uppsägning när den dagen kom i januari. Så de yttre förutsättningarna var inte på topp och det fanns en korrelation till resultaten på planen. Höstsäsongen var usel och satte laget i en tuff start från början. Championshipmeriterade tränaren Neil Harris kom in i januari och skruvade på sakerna till det bättre. Han var sånär på att leda laget till en ”great escape” från nedflyttningsplatserna men berget man själva skapat var för högt för att besegra. Till slut var det målskillnad som skiljde klubben från nytt kontrakt och en stor anledning till det var att man endast gjorde 35 mål under säsongen, varav 13(!) av dem gjordes på hemmaplan. Framtiden känns aningen oklar för Gillingham.

Doncaster Rovers
Placering: 22 (38 poäng - Nedflyttade)
Manager(s): Gary McSheffrey (Richie Wellens 02/12/21)
Bästa målskytt: Tommy Rowe (7)
Publiksnitt: 6 906

På Keepmoat Stadium har det gått snabbt utför. Sedan Darren Moore försvann som tränare till Wednesday förra våren gick Doncaster från en potentiell play-off kandidat, till nedre halvan, till en nu verkställd degradering. Richie Wellens gjorde sig inte ett namn som tränare i League One med Doncaster heller, utan fick packa ihop sina grejer på kontoret i december. Gary McSheffrey blev den interna lösningen men det löste inte dem knutar som nu satt för hårt. Uppenbarligen saknades det spets i en bred truppen. Tommy Rowe blev mållöst med sju baljor i en trupp som på pappret såg bättre ut än vad den var. Känslan är att det borde kunnat slutat annorlunda med rätt medel men alltför många felbeslut har tagits i korridorerna och Doncaster var från start indragna i bottens träsk. Målvakten Jonathan Mitchell kommer undan med huvudet hyfsat högt efter sina elva matcher, likaså januarilånet Josh Martin. Det är bara att bryta ihop, bygga nytt och komma igen, Donny.

AFC Wimbledon
Placering: 23 (37 poäng - Nedflyttade)
Manager(s): Mark Bowen (Mark Robinson 29/03/22)
Bästa målskytt: Jack Rudoni (12)
Publiksnitt: 7 704

Det gick inte till slut för lindansarnas lindansare. Divisionens yngsta trupp förmådde inte klara det som tidigare upplagor i Wimbledon närmast gjort till en tradition – det vill säga, att överleva. Man fick en relativt trevlig start på själva säsongen men endast sex vinster, en segerlös svit på otroliga 27 matcher (mer än halva säsongen!) och att 47 poäng slarvades bort vid ledning (19 kryss!) lade grunden till det motsatta i avslutningen av den. Talangutvecklaren Mark Robinson fick lång tid på sig vid rodret men allvaret kom i kapp och ansvaret lämnades över till dennes namne i Mark Bowen inför aprilmånaden. Något som inte räckte tidsmässigt. Tre spelare som stuckit ut i det slätstrukna kollektivet är Luke McCormick, Ayoub Assal och Jack Rudoni. Nästa säsong tillhör Wimbledon fjärdedivisionen och Johnnie Jackson är klar som manager. Det blir intressant att se vilken väg klubben går för att ta sig tillbaka dit man minst hör hemma.  

Crewe Alexandra
Placering: 24 (29 poäng - Nedflyttade)
Manager(s): Alex Morris (David Artell 11/04/22)
Bästa målskytt: Chris Long (6)
Publiksnitt: 4 523

Förra säsongens spralliga och ungdomliga överraskning fick se den annalkande profetian slå in. Framgångarna från plantskolan gav eko på ön och således blev man sakteligen plundrad av klubbar högre upp i näringskedjan när flera kontrakt tickade mot sitt slut. Harry Pickering hamnade i Blackburn, Ryan Wintle i Cardiff, Charlie Kirk gick till Charlton och Owen Dale drog till Blackpool. Kvar fanns ett hopplockat oprövat gäng, där rutinerade Chris Porter många gånger var bäst – vilket sänder sina signaler. Nej, Crewe blev av förklarliga skäl, med sina 31 förluster, sist i divisionen. Långlivade projektledaren David Artell erhöll förtroende fram tills att nedflyttningen var ett faktum och ersattes sedan av den interna lösningen Alex Morris - som nu blivit permanent till nästa säsong. En degradering är alltid tung, men vi känner Crewe som klubb och vet att de nu kommer börja odla fram en ny generation som snart kan ge dem nya glädjedagar. På återseende, Railwaymens.