England
2011-05-09 11:30
sir Ryan Giggs
En del av er kommer väl ihåg bilden från i höstas: Ryan Giggs, Bebe och Obertan sitter på läktaren då Manchester United möter Wigan på bortaplan. Bebe fingrar på sin mobil, Obertan leker med sin Ipod och Ryan Giggs, ja, han verkar faktiskt intresserad av hur det går för United och ger allt sitt fokus till matchen
Oscar Öberg
16 kommentarer
Jag lägger som inte någon värdering i vad som är rätt och fel. Kanske kände sig Bebe och Obertan helt enkelt obekväma med att sitta tysta bredvid giganten Giggs. Men i alla fall: Just då, kändes det som att Ryan Giggs inte längre levde i en värld som han trivdes i.
1991 – samma år som den första webbplatsen skapades på Internet – debuterade Walesaren i den engelska högsta divisionen. 20 år senare är han fortfarande kvar i samma division och ska man tro sir Alex så finns det några år till i den kroppen:
“He's 37 years old and still looks as if he's got four or five years left in him.”'
För på samma sätt som Giggs känns gammal utanför planen känns han väldigt ung då han beträder den. Han orkar fortfarande, trots en hel del gråa hår, att vara nyfiken – han är en sådan där student av livet. Vid 37 års ålder är han kanske inte en bättre spelare än han någonsin varit men garanterat en mer komplett spelare.
Från att ha varit en renodlad vänsterytter är han nu en vass klass-innermittfältare och även, som han bevisade mot West Ham för en månad sedan, en utomordentlig vänsterback om han måste.
Kroppen har orkat med eftersom han lever jävligt sunt – som hela den där generationen med Neville-bröderna, Scholes och Beckham. Han festar inte a la Andy Carroll-style och han sysslar med yoga, något som inspirerat vänsterbacken Evra:
“Ryan has been talking to us about his yoga. He says that is what makes him run fast, and I''m going to sign up for it right away. He is 37, he still runs more than almost anyone else on the pitch, and he makes a difference. It is really impressive and he is a legend and an example to follow."
Igår spelade United hem titeln. I princip. Och där, på planen, fanns Giggs och han tacklade, sprang och passade med en självklarhet som bara en United-spelare kan göra. Passningen till 2-0 målet var delikat.
Om man jämför med till exempel Arsenal så har de ingen Ryan Giggs, eller för den delen Paul Scholes, att luta sig emot då en ny generation kommer fram. När en Nani eller en Chicharito ser dessa på träningen är det ingen direkt överraskning att de utvecklas. Det är som omöjligt att inte att inte göra det.
Vi hyllar Manchester United idag, men kanske framförallt den spelare som främst personifierar Uniteds värden: Ryan Giggs.
Och snart kanske sir Ryan Giggs, för visst fan borde han, likt sin tränare, bli adlad.
En del annat som vi noterade under helgen
Ibland sker det väntade, till exempel att Ashley Young räddar poäng åt Aston Villa. Ibland sker dock det oväntade, typ då gentlemannen, och vanligtvis supertimide, Emile Heskey får psykbryt. Psykbrytet, då han i 200 km/h aggresivt sprang mot domaren Mike Jones och gestikulerade i ansiktet på denne, var kanske till viss del legitimerat men ändå en överdrift med sisådär 500%. Resultat? Gult kort och en tidig dusch eftersom den tillfällige tränaren Gary McAllister ville att sitt Villa skulle ha 11 man på planen under hela andra halvlek.
De som har sett Wigans målvakt Al-Habsi tidigare under säsongen var inte direkt förvånade över att han räddade en, brutalt viktig, poäng åt sitt lag då Villa pressade på för ett segermål. Han är Schmeichel-stor i en-mot-en lägen och har Yoda-reflexer på skott från nära håll.
***
Under EM 2000 var Boudewijn Zenden en av de bidragande orsakerna till att jag i Aftonbladets drömelva-tävling lyckades vinna en väldigt vacker landslagströja; sedan dess har han legat mig varmt om hjärtat. Därför var det såklart gött att få se honom Raul-finta bort Jaaskelainen och sätta 1-0 i Sunderlands 2-1 vinst mot Bolton. Det kom nästan en tår.
***
I vanliga fall ser vi giganter som Huth, Vidic, Samba, Knight med fler som dominerar luftrummet, det är som att småttingarna är exkluderade från allt det ”roliga” nickandet. Men en dag, en vacker lördag på Goodison Park, hittade den formtoppade Leon Osman en bugg i det systematiska mobbandet av de mer kortväxta spelarna och tajmade sitt hopp till fullo och vann nickduellen mot en av jättarna, Vincent Kompany, och nickade snyggt in det matchavgörandet 2-1-målet. Mer sånt!
***
Om Sebastian Larsson haft en bättre dag så hade kanske Birmingham fått med sig en poäng mot Newcastle. Nu gjorde han i princip ett självmål och missade ett finfint läge och därmed är laget i högsta grad inblandad i dödskampen därnere i tabellen.
***
Christopher Samba, mittbacken i Blackburn som ser smått dopad ut och rätt ofta gör nickmål, är en av de första personerna som jag skulle kalla på om jag var ledare för en grupp som skulle utrota superonda Aliens. Vilken man!
Wigan-West Ham nästa helg: det kan som bli något va?
***
Minut 74 till minut 76, i matchen Spurs-Blackpool, hade kunnat ge människor med ett svagt hjärta klara problem, lite som att sätta samma människor att se the Ring eller någon liknande rulle. Händelseförloppet gick till enligt följande: Straff för Blackpool, Gomez räddar, hörna, straff igen, samme Charlie Adam kliver fram, mål och galet firande. Precis som fotboll bör vara ibland.
Spurs-City imorgon: det kan som bli något va?
***
Mick McCarthy körde en liten Q & A med sig själv efter att Wolves tog en rätt skön seger mot WBA: "Was it timely? Certainly. Pleasing? Definitely.” Är Mick en skön snubbe? Positively.
***
Man tänkte som att Arsenal skulle vara fyllda av självförtroende efter förra helgens vinst mot Man United. Man kände att Stoke kanske redan skulle vara på Wembley i tankarna. Man hade dessutom vinsten i höstas på Emirates i bakhuvudet. Det kändes bra. Men det var innan matchen då jag nyss druckit en god kopp kaffe och filosoferat över hur bra livet är – det var ju naivt, som fan. För hade jag tänkt logiskt, rationellt, balanserat så hade jag givetvis kommit fram till att vi skulle bli fuckade på något vänster. Och det blev vi, såklart...
1991 – samma år som den första webbplatsen skapades på Internet – debuterade Walesaren i den engelska högsta divisionen. 20 år senare är han fortfarande kvar i samma division och ska man tro sir Alex så finns det några år till i den kroppen:
“He's 37 years old and still looks as if he's got four or five years left in him.”'
För på samma sätt som Giggs känns gammal utanför planen känns han väldigt ung då han beträder den. Han orkar fortfarande, trots en hel del gråa hår, att vara nyfiken – han är en sådan där student av livet. Vid 37 års ålder är han kanske inte en bättre spelare än han någonsin varit men garanterat en mer komplett spelare.
Från att ha varit en renodlad vänsterytter är han nu en vass klass-innermittfältare och även, som han bevisade mot West Ham för en månad sedan, en utomordentlig vänsterback om han måste.
Kroppen har orkat med eftersom han lever jävligt sunt – som hela den där generationen med Neville-bröderna, Scholes och Beckham. Han festar inte a la Andy Carroll-style och han sysslar med yoga, något som inspirerat vänsterbacken Evra:
“Ryan has been talking to us about his yoga. He says that is what makes him run fast, and I''m going to sign up for it right away. He is 37, he still runs more than almost anyone else on the pitch, and he makes a difference. It is really impressive and he is a legend and an example to follow."
Igår spelade United hem titeln. I princip. Och där, på planen, fanns Giggs och han tacklade, sprang och passade med en självklarhet som bara en United-spelare kan göra. Passningen till 2-0 målet var delikat.
Om man jämför med till exempel Arsenal så har de ingen Ryan Giggs, eller för den delen Paul Scholes, att luta sig emot då en ny generation kommer fram. När en Nani eller en Chicharito ser dessa på träningen är det ingen direkt överraskning att de utvecklas. Det är som omöjligt att inte att inte göra det.
Vi hyllar Manchester United idag, men kanske framförallt den spelare som främst personifierar Uniteds värden: Ryan Giggs.
Och snart kanske sir Ryan Giggs, för visst fan borde han, likt sin tränare, bli adlad.
En del annat som vi noterade under helgen
Ibland sker det väntade, till exempel att Ashley Young räddar poäng åt Aston Villa. Ibland sker dock det oväntade, typ då gentlemannen, och vanligtvis supertimide, Emile Heskey får psykbryt. Psykbrytet, då han i 200 km/h aggresivt sprang mot domaren Mike Jones och gestikulerade i ansiktet på denne, var kanske till viss del legitimerat men ändå en överdrift med sisådär 500%. Resultat? Gult kort och en tidig dusch eftersom den tillfällige tränaren Gary McAllister ville att sitt Villa skulle ha 11 man på planen under hela andra halvlek.
De som har sett Wigans målvakt Al-Habsi tidigare under säsongen var inte direkt förvånade över att han räddade en, brutalt viktig, poäng åt sitt lag då Villa pressade på för ett segermål. Han är Schmeichel-stor i en-mot-en lägen och har Yoda-reflexer på skott från nära håll.
***
Under EM 2000 var Boudewijn Zenden en av de bidragande orsakerna till att jag i Aftonbladets drömelva-tävling lyckades vinna en väldigt vacker landslagströja; sedan dess har han legat mig varmt om hjärtat. Därför var det såklart gött att få se honom Raul-finta bort Jaaskelainen och sätta 1-0 i Sunderlands 2-1 vinst mot Bolton. Det kom nästan en tår.
***
I vanliga fall ser vi giganter som Huth, Vidic, Samba, Knight med fler som dominerar luftrummet, det är som att småttingarna är exkluderade från allt det ”roliga” nickandet. Men en dag, en vacker lördag på Goodison Park, hittade den formtoppade Leon Osman en bugg i det systematiska mobbandet av de mer kortväxta spelarna och tajmade sitt hopp till fullo och vann nickduellen mot en av jättarna, Vincent Kompany, och nickade snyggt in det matchavgörandet 2-1-målet. Mer sånt!
***
Om Sebastian Larsson haft en bättre dag så hade kanske Birmingham fått med sig en poäng mot Newcastle. Nu gjorde han i princip ett självmål och missade ett finfint läge och därmed är laget i högsta grad inblandad i dödskampen därnere i tabellen.
***
Christopher Samba, mittbacken i Blackburn som ser smått dopad ut och rätt ofta gör nickmål, är en av de första personerna som jag skulle kalla på om jag var ledare för en grupp som skulle utrota superonda Aliens. Vilken man!
Wigan-West Ham nästa helg: det kan som bli något va?
***
Minut 74 till minut 76, i matchen Spurs-Blackpool, hade kunnat ge människor med ett svagt hjärta klara problem, lite som att sätta samma människor att se the Ring eller någon liknande rulle. Händelseförloppet gick till enligt följande: Straff för Blackpool, Gomez räddar, hörna, straff igen, samme Charlie Adam kliver fram, mål och galet firande. Precis som fotboll bör vara ibland.
Spurs-City imorgon: det kan som bli något va?
***
Mick McCarthy körde en liten Q & A med sig själv efter att Wolves tog en rätt skön seger mot WBA: "Was it timely? Certainly. Pleasing? Definitely.” Är Mick en skön snubbe? Positively.
***
Man tänkte som att Arsenal skulle vara fyllda av självförtroende efter förra helgens vinst mot Man United. Man kände att Stoke kanske redan skulle vara på Wembley i tankarna. Man hade dessutom vinsten i höstas på Emirates i bakhuvudet. Det kändes bra. Men det var innan matchen då jag nyss druckit en god kopp kaffe och filosoferat över hur bra livet är – det var ju naivt, som fan. För hade jag tänkt logiskt, rationellt, balanserat så hade jag givetvis kommit fram till att vi skulle bli fuckade på något vänster. Och det blev vi, såklart...
