Sirius – drömmen om en blåsvart stad

Inne på Restaurang Java är det glest. Baren är nedsläckt och tom. Om det inte vore för den långa kön skulle man kunna tro att stället var stängt. “Sirius hänger där ute”, säger en av restaurangpersonalen och pekar mot innergårdens uteservering. Det är inte varje dag thairestaurangen tar emot så här många törstiga gäster. Ölfatet har tagit slut och lätt panik uppstår bland den underbemannade personalen. En köksdörr sparkas hastigt upp samtidigt som doften av kyckling och ris blir allt mer påtaglig i lokalen. När jag till slut får min öl hälls den upp i ett vattenglas. 

Supportergruppen Västra Sidan anordnar den årliga “Västra Promenaden” inför kvällens match mot BK Häcken. Java är dagens tredje stopp på den sakta vandringen mot arenan, som har pågått sedan klockan 12. Det är negativa tongångar bland de öldrickande supportrarna. Sirius har inlett Allsvenskan med sex poäng på de inledande sju matcherna. Den nya huvudtränaren Andreas Engelmark har inte fått ordning på varken spelet eller resultaten ännu. 

Java Restaurang, det tredje stoppet på Siriussupportrarnas uppladdning

– Någon gång måste det vända, men jag tror inte det blir idag. Häcken är ett bättre lag än oss, säger en äldre Siriussupporter när jag frågar om kvällens match. 

Vid samma bord sitter tre män i 50-årsåldern, Hasse, Patric och Anders. De har gått på matcherna tillsammans i över 20 år. Trots att deras blåsvarta lag har etablerat sig i Allsvenskan och publiksnittet är högre än någonsin är det något som saknas. Inför säsongen bytte de sina årskort på ståplats mot sittplats. De ville kunna se spelet bättre utan flaggor i vägen. Det händer att de ibland längtar tillbaka till svunna tider, när alla kände alla på läktaren och gemenskapen var en annan. På den tiden kunde vem som helst starta en spontan ramsa och hela gänget på läktaren hakade på. Annat är det när Ultraskulturen nått ända till Uppsala. 

– Det är massa små killar, klädda i svart, som ska springa runt och tjafsa och ta uppmärksamhet hela tiden, säger Anders. 

Den blåsvarta läktaren är annorlunda nu. Sirius kortsida har haft samma utveckling som flera andra svenska lag. På bara de senaste åren har småskaligt stöd bytts ut mot 90 minuter sång och trumma, grupperingar med banderoller och en tifogrupp med höga ambitioner. När Sirius gick upp i Allsvenskan 2016 – för första gången sedan 1974 – var publiksnittet cirka 2 900 personer. Sedan dess har det i princip ökat varje år. Nya Studenternas IP stod klar inför säsongen 2020 – en träläktare på klassisk mark, vackert belägen intill Fyrisån. 2024 är Sirius bästa år publikmässigt, där publiksnittet landade på strax över 7 000 personer. 

Oskar Nilsson jobbar som publikrerkryteringsansvarig för Sirius Fotboll och ser positivt på den utvecklingen som skett. Han märker av att det är en helt annan puls i stan, inte bara på matchdagar. Han, tillsammans med resten av klubbledningen, arbetar enligt parollen “Uppsala är blåsvart". Det märks att det är fler halsdukar i stan. Oskar hyllar även den tifo- och supporterkultur som spridit sig till Sirius kortsida. 

– När mer publik lockas är det naturligt att det innefattar alla typer av supportrar. Det är väldigt roligt med den levande supporterkultur vi har där det sjungs på läktarna och är fantastiska tifon, något som Sirius kanske inte alltid haft historiskt. Det bidrar i stor utsträckning till att fler tycker det är häftigt att gå på fotboll. Det är en utveckling vi ska vårda och vara stolta över, säger han. 

Trots att gänget runt bordet inledningsvis tycks upprörda över det nya runt deras fotbollslag finns det positiva bitar också. Det är roligt när intresset växer och gemenskapen blir större. Anders beskriver, likt Oskar, Uppsala som en mer blåsvart stad idag. 

– Förr i tiden såg man nästan ingen som gick med Sirius-halsduk, så när man väl gjorde det stannade man och pratade. Då hade man något gemensamt med den personen, även om man egentligen inte kände varandra. Nuförtiden skulle man inte kunna göra så, för då skulle man behöva stanna hela tiden, säger han. 

Hasse, Patric och Anders. Bara sekunder tidigare har Anders försökt sno åt sig bordsgrannens öl, så att den ska synas i bild. I själva verket dricker han vin för att han är "ölmätt". 

“Vi är relevanta på riktigt” 
Efter ett tag får Hasse nog och säger att jag inte bara kan prata med de gamla gubbarna. Han leder mig genom uteserveringen på jakt efter yngre supporterprofiler som, enligt Hasse, har både mer och bättre saker att säga. Han stannar till vid en man med E-Type-liknande frisyr. Han kallas “Brukarn” och har en sorts ikonstatus bland de egna supportrarna. I fjol utsågs han till hedersmedlem i Västra Sidan, efter att ha varit med i styrelsen sedan supporterföreningen bildades. Han har gått på nästan alla Sirius matcher sedan 1996. Smeknamnet fick han för många år sedan, när han valde det som användarnamn på ett supporterforum. Sedan dess är det så han kallas i dessa sammanhang, trots att han egentligen heter Martin. 

– Jag ångrar verkligen att jag valde det “nicket”, för jag blir inte av med det. Det har väldigt konstiga associationer. Jag kunde ju valt något bättre, säger han med glimten i ögat.  

Brukarn står fortfarande på ståplats och är både nöjd och glad över de senaste årens ökade intresse. Han beskriver utvecklingen på läktaren ungefär som en dröm som gått i uppfyllelse. 

– Jag älskar ju det, det är väl det vi drömde om under alla år det gick så jävla dåligt. Att vi skulle bli något på riktigt. Det finns nog många som är nostalgiska och kan längta tillbaka, men jag känner mest att det var det här jag ville ha. Vi ville bli någonting viktigt och nu har vi blivit det. Då kan man inte förvänta sig att alla nya ska ha exakt samma syn på supporterkulturen som vi hade. 

Vad är det bästa med Sirius? 
– Det är umgänget. Nu har jag snart varit med här i trettio år och antalet helt märkliga, roliga och osannolika människor jag träffat i de här sammanhangen är otroligt. Det är över olika generationer och alla osynliga gränser som finns i samhället och det är precis det som är så jävla kul. 

Blir man lite stolt då, när man har varit med längre än de flesta? 
– Vi var totalt Indie förut, någonting obskyrt som ingen annan höll på med. Man blev klappad lite på huvudet för att man höll på stadens lag och kände sig lite som ett skämt. Folk har skrattat åt oss, men nu är vi relevanta på riktigt. Vi är mainstream nu – det var precis dit vi ville, säger han. 

"Vi är mainstream nu – det var precis dit vi ville"

Det märks att Brukarn blir rörd när han tänker på den resan han och Sirius gjort. Han skulle kunna berätta anekdoter från skralt fyllda minibussar på väg till matcher i Division 1 i flera timmar. Han berättar även om kompisen Jonas, som varit inofficiell klackledare på Sirius bandymatcher en gång i tiden. När säsongen gick in i december brukade han få alla att sjunga med i "O helga natt”. 

– När Jonas tog tonen lät det riktigt bra i några sekunder, sedan stämde alla andra in och då lät det förjävligt, säger Brukarn med ett brett leende. 

Bandystaden som blivit en fotbollsstad
Bandy har förknippats med både Uppsala och Sirius långt innan fotbollen satte sin prägel på staden. Studenternas IP är den arena som har arrangerat flest SM-finaler genom tiderna och är klassisk mark i bandysammanhang. Supporterklubben Västra Sidan riktar även in sig på bandyn. Tryggve Pederby är stor Siriussupporter med förflutet i Västra Sidan. Numera är han ordförande för Svenska fotbollssupporterunionen, SFSU. 

När Tryggve växte upp var det tydligt att Uppsala var en bandystad. Det var bandy som gällde på idrottslektionerna i skolan och allmän skridskoåkning på “Studan” när det inte var match. Bandyns kulturella och traditionella värde lever kvar i Uppsala även om fotbollen gått ikapp och förbi på senare år. På fotbollsläktarna ser det inte likadant ut som för 30 år sedan men kulturen och stämningen på bandymatcherna har, till Anders och Hasses stora glädje, förblivit densamma. Anders berättar att Ultraskulturen försökt slå sig in även på bandymatcherna, men utan framgång. 

– När vi saknar det som var den gamla fotbollen är det skönt att vi har bandyn kvar. De har försökt ta sig in där också, med bengaler och sådant, men då har de blivit stoppade. Både av polisen och av vissa supportrar, säger Anders. 

När Sirius spelar Bandy är "Studan" välbesökt

Stämningen på Javas uteservering stiger i takt med att en medtagen högtalare spelar Sirius-covers på högre och högre volym. Spontana ramsor duggar tätare när matchen närmar sig. Brukarn går också på en del bandymatcher och beskriver det på ungefär samma sätt. Det finns ett Sirius för alla. 

– Om man saknar det vi hade, då har vi kvar bandyn. Och om man saknar det vi hade när vi var riktigt dåliga och små, då har vi damerna. Där är vi bara runt tio personer som åker minibuss till bortamatcherna, säger han. 

Sirius startade ett nytt damlag från grunden så sent som 2023. Efter två raka seriesegrar hör de nu hemma i Division 3 Uppland, där det mesta talar för att det blir ännu en uppflyttning.

Uteserveringen töms snabbt när klockan slår tre. Det är dags att röra sig över gatan till det fjärde och sista stoppet i Västra promenaden. På väg till den indiska restaurangen pratar Hasse om hur många supporterprofiler det finns. Strax bakom oss går en kvinna med käpp och Sirius-halsduk. Hon går på alla hemmamatcher, trots att hon bor en bra bit utanför Uppsala. 

– Jag tror att hon kan se ungefär 20 procent så hon ser inte särskilt mycket av matchen. Men hon är där för att uppleva stämningen och gemenskapen, säger Hasse. 

Nästa stopp på den blåsvarta uppladdningen – Indian Mahal

Inne på den indiska restaurangen, som inte heller ser särskilt mycket ut som en supporterpub, träffar jag Thomas. Han pratar uppgivet om matchen och tror inte att Sirius har en chans. Efter förra säsongen valde klubben att gå skilda vägar med huvudtränaren Christer “Kitten” Mattiasson trots två bra år i klubben. Han tog över ett lag i bottenskiktet av Allsvenskan och gjorde Sirius till ett stabilt mittenlag. I dagsläget är Kitten assisterande tränare till Jani Honkavaara i Djurgården, och syntes häromveckan på Stamford Bridge i mötet med Chelsea. Det svider för Siriussupportrarna eftersom han var så oerhört uppskattad. Det har skapats en bitterhet som förstärkts i takt med att Engelmark inte svarat upp till förväntningarna. 

– Det känns lite som att han (Engelmark) har väldigt många idéer om vem som ska göra vad i ett specifikt läge med trianglar och spelmönster, men att det blir för mycket. Instruktionerna blir för många och för komplicerade så att ingenting fungerar istället. De kan ju i grunden spela fotboll, säger Thomas. 

Han tycker också att Sirius saknar en tydlig ledarfigur i laget. Inför säsongen utsågs Adam Wikman till lagkapten, blott 21 år gammal. Det dröjde bara en handfull allsvenska matcher innan han blev förpassad till avbytarbänken. Thomas tycker att en annan 21-åring som inlett säsongen starkt, Leo Walta, är en potentiell fanbärare i Sirius. Jag frågar Thomas varför han egentligen är här, trots att han upplever Sirius som uppgivet chanslösa. 

– Det är en bra fråga faktiskt, men detta är några av de människor jag spenderar mest tid med av alla jag känner. Det är för den gemenskapen vi har tillsammans som jag är här, förklarar han. 

Skulle du säga att det är dina bästa vänner? 
– Hur definierar man vänskap? Jag har nog aldrig träffat någon av dessa i ett annat sammanhang än en Siriusmatch och skulle nog aldrig få för mig att göra det heller. Men om jag var i behov av att låna 10 000 kronor är nog Brukarn, eller någon annan här, den första jag skulle fråga, säger han. 

Plötsligt kommer Tryggve fram och hälsar, varpå Hasse utbrister: “Där är han, vår makthavare!”. Han berättar för mig hur stolta de är över honom, som alltså är ordförande för SFSU. Tryggve blir lätt generad och försöker jantelagsmässigt slå ifrån sig berömmet. Han svarade ju faktiskt bara ja när han blev tillfrågad, det var väl inget speciellt egentligen. 

– Det kanske finns en anledning att du blev tillfrågad också Tryggve! För att du har gjort någonting bra, säger Hasse och kramar om honom. Då skiner den 29-årige makthavaren upp. 

Tryggves engagemang för Sirius började paradoxalt nog när han flyttade från Uppsala till Lund för att plugga. Trots att han länge kategoriserat sig själv som Siriussupporter var det först under studieåren som det stora engagemanget växte fram. Då var Sirius dessutom tillbaka i Allsvenskan och det dröjde inte länge innan han började åka på bortamatcher och engagera sig som supporter. 

– 2020 skickade jag in en motion om att Sirius skulle börja tänka på sin miljö och hållbarhet. Då tog jag tåget upp till Uppsala bara för att gå på årsmötet och jag minns det mötet väldigt väl. Ingen ville skaka min hand, eftersom det var precis i början av pandemin. Jag fortsatte sedan att ta nattåget till varje årsmöte när jag bodde där nere. Ett år tror jag att jag skickade in åtta motioner, berättar han. 

Hur många var det på Sirius årsmöten för 4-5 år sedan? 
– Vi var kanske 30 pers mitt första år, mest gubbar. De senaste åren på årsmötena har vi slagit rekord varje år i antal deltagare, även om det såklart skulle kunna vara ännu fler där.

Tryggve Pederby under Allsvenskans upptaktsträff, iklädd Sirius-merch

När Tryggve flyttade tillbaka till Uppsala fick han frågan om att bli kassör i Västra Sidan. Något år senare ville SFSU hålla sin årsmöteshelg i Uppsala, eftersom Sirius hade vuxit supportermässigt. Därefter fick Tryggve chansen att följa med den dåvarande ordföranden, Isak Edén, till Bryssel för ett EU-projekt med “Football Supporters Europe”, vilka SFSU är en del av. Sedan blev han kassör även för SFSU, innan han i januari i år klev in som ordförande. 

Tryggve har tydligt märkt av utvecklingen av Sirius publik under de senaste åren, trots att han varit en stor del av den. Dels var det en effekt av att laget gick upp i Allsvenskan, vilket skapade ett större intresse generellt. Han menar också att “pandemieffekten” – att många lag vuxit publikmässigt efter Coronapandemin – har drabbat Sirius. Att gå på fotboll, och supporterkultur överlag, har blivit trendigt. 

Han imponeras över den nya läktarkulturen och är särskilt glad att de yngre krafterna förvaltar stadens kultur och identitet. Tifon anspelar på stadens historia och ramsor påminner om den gamla tiden. Tryggve tror att engagemanget för Sirius har fått honom och flera andra supportrar att lära sig om Uppsalas historia. Uppsala, eller Östra Aros som det hette förr i tiden, var länge Sveriges centralort. Några timmar senare skapar Sirius kortsida ett massivt tryck genom att sjunga “Östra Aros, gå till attack”, vilket är en av ramsorna som anspelar på historian. 

Balansen mellan att bevara det gamla samtidigt som Sirius anammat Ultraskulturen och vuxit på det sättet som de gjort de senaste åren ser Tryggve som en utmaning. Även om de flesta i regel är positiva till det nya menar han att det alltid kommer finnas folk som romantiserar det gamla och som saknar det. Det är svårt att göra alla nöjda. 

– Egentligen är det hälsosamt och bra att allting inte är som det alltid har varit, men det finns vissa delar som är värda att behålla och värna om. Det är svårt att hitta en balans när ramsor förändras och mycket blir nytt. Samtidigt har vi blivit många fler så vi kan inte sjunga exakt samma ramsor som kanske fungerade bättre när man var ett mindre gäng. Men det finns bra kontakt mellan de olika grupperingarna och jag skulle verkligen inte se oss som en oenad läktare, säger han. 

Tifot i derbyt mot Västerås 2024, en blinkning till historian

Sirius spelade och Sirius vann
Det är en knapp timme till avspark och Stadsparken intill arenan kryllar av blåsvarta färger. Jag passerar en småbarnsfamilj som går längs med en liten damm. Barnen är klädda i matchtröja och skuttar fram med varsin glass i handen. Lite längre fram på stigen stannar en äldre dam till för att fotografera en växt. Mellan träden tittar Studenternas IP fram. 

Spelarna marscherar in till tonerna av Pelle Carlbergs "Fotbollsvänner", en Country-inspirerad inmarschlåt. De senaste matchernas besvikelser märks av på de glest fyllda läktarna, trots att det är lördagsmatch. Publiksiffran når inte högre än drygt 5 000, vilket nuförtiden är dåligt med Sirius mått mätt. Motståndarna BK Häcken kantas av enorma skadebekymmer och idag har de tvingats ställa upp med ett helt oprövat mittbackspar. Varken Nikola Zecevic eller Jacob Barret Laursen har spelat en enda minut allsvensk fotboll 2025.

Det märks tidigt att den gulsvarta backlinjen inte är helt samspelt, för Sirius skapar många och bra lägen. Redan i den 23:e minuten står det 1–0, efter att skotska Robbie Ure blivit frispelad av Joakim Persson. Stämningen är god på hemmalagets kortsida och Leo Walta visar vad Thomas menade när han talade om potentiella fanbärare. Den korta finländaren är navet på Sirius mittfält. Han vinner boll, transporterar boll och sätter sina medspelare i farliga lägen. Till slut är det också han som får avgöra matchen, med ett välplacerat långskott i slutet på andra halvlek. Kort därefter ropar speakern ut att Walta blivit framröstad till matchens spelare i Sirius Play-appen. 

Leo Walta, kreatören på Sirius mittfält

Det är en gammal bandyramsa som ekar över Studenternas när hemmalaget går mot sin första seger på sex matcher: “Jag får pengar från CSN, kaffe och kvarting i portföljen. Sirius spelade och Sirius vann, Sirius spelade och Sirius vann!”. Just den här ramsan har jag hunnit lära mig. Tryggve tog upp den som ett exempel på hur bandykulturen satt sin prägel även på Sirius fotbollsläktare. 

– Vissa delar av bandyarvet finns absolut kvar. Vi sjunger fortfarande ramsor om att få pengar från CSN och kaffe och kvarting i portföljen, det är gamla bandytexter som levt kvar. Unga killar och tjejer har nog aldrig hört talas om vad en bandyportfölj är, men de sjunger med ändå. 

Domaren sätter pipan i munnen och ett efterlängtat segervrål sträcker sig långt över Fyrisån. Jag ser dem inte från min plats men jag vet att de sitter någonstans mitt emot mig. Hasse, Patric och Anders är nog rätt belåtna vid sina sittplatser ändå. Sirius har spelat och Sirius har vunnit. Och på ståplats känner jag gunget från Brukarn och Thomas. Idag har de sett sitt Sirius ta tre poäng för första gången på länge. Men framförallt har de fått dricka öl med sina bästa vänner. De vännerna är fler än de någonsin kunnat drömma om för 15 år sedan.