Sju reflektioner efter derby-X med bitter eftersmak

Både supportrar och utomstående kan ha åsikter om Kim Hellbergs och David Selinis ageranden, men det känns på något sätt kontraproduktivt. På papperet inför match skapade visserligen inte minst den synbara bristen på offensiv spets oro. Oscar Johansson Shellhas har uppenbara kvaliteter, men inte just DE som direkt hotar på samma sätt som en Sebastian Tounetki eller en Bazoumana Toure och även om Frank Junior Adjei kommit in väl så bra i systemet är det knappast som en yttre spjutspets han kommit bäst till sin rätt. Givetvis får vi inte heller samma offensiva approach med Frederik Winther som vänsterback i stället för Shaquille Pinas; däremot ett tryggare defensivt ansvarstagande. Och Paulos Abraham, varför inte faktiskt ge honom den vänsterposition han gjorde till sin under tiden i IFK Göteborg?

Men jag tänker avstå från att kritisera själva startelvan. Kim har en grannlaga uppgift efter sommarens försäljningar av spelare som var och en på sitt sätt varit dominanta på sina respektive positioner och får göra det bästa av det material han har att tillgå för stunden, ett kollektiv som spelmässigt dessutom har underpresterat rätt rejält efter sommaruppehållet. Och där våra givna nyförvärv Noah Persson, Obilor Okeke och Nicola Vasic förvisso är riktigt bra värvningar men helt enkelt inte i matchskick riktigt än. Det är, antar jag, bara att gilla läget och hoppas på att tidigare tongivande pjäser som Pavle Vagic´, Tesfaldet Tekie och Hampus Skoglund kravlar sig upp ur sina formdippar, samt att andra kliver fram och visar: Här förtjänar vi att vara.

Däremot är jag fundersam över hur det resonerades kring framför allt ett byte som gjordes i slutskedet av söndagens match. Det var givet att Djurgården skulle satsa allt på ett kort framåt för att undvika ännu en förödmjukande derbyförlust. Hammarbys svar, efter att faktiskt ha varit nästan lika dominanta i andra halvlek som Blåränderna var i första, var att falla tillbaka och utan riktning över huvud taget skicka långbollar upp lite som när ledningar skulle bevakas när jag själv var pojklagstränare för Sandarna BK och Azalea, och det straffade sig nästan varenda gång – och att slänga in Ibrahima Fofana i minut 90. Jag gillar verkligen den riktige ”Ibra”, men i detta skede hade jag velat se den närmast gepardsnabbe Okeke som ju faktiskt fanns att tillgå och hade kunnat förvalta åtminstone någon av de där bollarna, om inte annat så för att hålla fast spelet allra närmast Hammarbys klacksida. I stället fick Djurgården tvärtom utan större problem återerövra boll och till slut få just den där sista förödande sista hörnan.

Litegrann hade jag på känn att Djurgården skulle starta i ett rasande tempo i den magiska inramning som tifogrupperna åstadkom – till skillnad från tidigare även Djurgårdens den här gången – och eftersom jag tar för givet att man räknade med detsamma även i Hammarby-lägret var det häpnadsväckande att se hur tillbakapressade vi faktiskt blev. Stressade tapp över hela linjen, oförmåga att hålla boll inom laget och inte mindre än fyra farliga fasta situationer emot oss på bara de inledande sex minuterna, där en storspelande Warner Hahn tvingades agera grindvakt. Och så skulle det fortsätta halvleken ut där Theo Bergwall, August Priske, Jeppe Okkels och glödhete isländske landslagsspelare Mikael Anderson oftast hade kyrkans barntimme all inclusive på grönvit planhalva.

Det var ett Djurgården som kontrollerade, återerövrade, skapade hörnor och frisparkar i parti och minut, tvingade Victor Eriksson att syna gult vilket innebär att han är avstängd mot BK Häcken på söndag, gjorde lite som man ville, allt utom att utnyttja de lägen man skapade och själva skänkte oss två mål. Att Hammarby sett till matchbilden dittills skulle ha ett 2-0-överläge efter 16 minuter platsade under konspirationskategorin ”Jorden är platt”, men man ger inte ostraffat bort bollen så som Markus Karlsson serverades och det är snudd på säsongsstraff att som Jacob Une kapa Nahir Besara i ett läge där denne får drömläge med sin magiska högerfot.

Detaljer, detaljer, mycket handlar om just den noggrannhet i detaljerna som Kim Hellberg gång på gång återkommer till, och då inte minst i derbyn där inte enbart skönspel belönas. Fråga bara Tesfaldet Tekie om den saken. Han får tveklöst ta på sig energikicken som den snabba reduceringen i minut 22 innebar – och stod tyvärr för ytterligare en handfull olyckliga misstag som mycket väl hade kunnat såra oss ännu mer. Sett till halvleken som helhet var 2-1 minst sagt smickrande och även om den värsta blödningen stoppades var känslan att ett ras hotade bortom pausvilan. Djurgården som många storstadsmöten i rad agerat skärrat och knähundsdarrande var denna gång ett helt annat och modigare kollektiv.

Det vore en grov överdrift att påstå att Hammarby efter förväntat räfst och rättarting kom ut till avslutningen och fullständigt dominerade, men klart bättre kontroll över händelseutvecklingen fick vi oss ändå till livs. Bollinnehavet ökade, passningsprocenten blev märkbart bättre, fokus var ett annat och det skapades äntligen avslut.

Ryggmärgsreflexen att Djurgårdens kvittering i 54:e minuten var onödig kommer dock något på skam efter att ha sett om matchen och framstår mest som logisk, även om den kändes snöplig med tanke på att styrningen via Markus Karlsson helt ställde Warner Hahn som annars stod väl placerad. Blåränderna fortsatte att vaska fram hörnor och vassa frisparkslägen och kom till direkt livsfarliga avslut vid inte mindre fyra tillfällen, varav ett avstyrdes av en klockren brytning signerad Hampus Skoglund.

Det krävdes enkelt uttryckt främst två enskilda spelares individuella skicklighet för att faktiskt hålla matchen vid liv. Montader Madjeds inhopp med halvtimmen kvar innebar från första bolltouchen en direkt adrenalininjektion och den återtagna ledningen osade hög klass, då Paulos Abraham på den yttervänsterposition där han trivs som allra bäst läckert spelade in till ”Monte” som bara hade att stöta inte bolluslingen rakt upp i nättaket bakom en chanslös Jacob Rinne. Denne revanscherade sig dock bara fyra minuter senare med en teveräddning på målskyttens potentiella drömmålsavslut, som om det resulterat sannolikt hade stängt matchen till Hammarbys fördel.

I stället alltså kvalitetssänkning på båda fronter, grönvit defensiv som verkade kontrollerad utan att faktiskt vara det, och de där fem minuternas tilläggstid. Ge noga akt på ordet MINST! Det bär emot att skriva det, men sett till helheten var 3-3 fullt rättvist.

Det finns säkert statistik på spelares effektivitet gällande poängskörd sett till minuter på planen, och frågan är om inte Montader Madjed i så fall toppar den listan, möjligen i konkurrens av nyligen lämnade Abdelrahman Boudah. Han har tagit stora kliv den här säsongen, vuxit inte bara i spelförståelse utan även gällande attityd, avsluts- och assistförmåga, variationsrikedom och finess. Exakt varför tränarstaben föll för valet att starta Frank Junior Adjei som högerytter mot Djurgården är självklart omöjligt att svara på, det fanns säkert skäl som Kim Hellberg i vanlig ordning skulle kunna tala länge om, men klart är att ”Montes” inhopp hör till säsongens starkaste och lär komma att öka intresset från internationella klubbar.

Det börjar bli enahanda och jag saknar faktiskt de verkligt rätta orden. En sådan spelmässig elegans och briljans, en sådan blick och spelförståelse, en sådan högerfot, ett sådant genuint bultande hjärta för klubbmärket och färgerna och gentlemen’s agreement. Nahir Besara leder inte bara skytte- och poängligan, utan hela sitt lag. Han är med stor sannolikhet Allsvenskans mest värdefulla enskilda spelare, har gjort mål sju matcher i rad vilket är Hammarby-historiskt, uppträder med pondus, respekt och som en ambassadör för fotboll när fotbollsvärlden krackelerar. Han gör det i en aktningsvärd ålder och är på god väg att bli en lika stor grönvit ikon som Kennedy Bakircioglu, Lennart Skoglund, bröderna Ohlsson och Ronnie Hellström. Räcker det? Nej, det gör ju inte det.

Sist som först: Naturligtvis var Djurgårdens 3-3-mål i 97:e minuten direkt regelvidrigt, det kan nog den mest naivt inbitne blårand medge. Hånfullt kul för Kaknäs, desto bittrare för hela Söderort. Men jag har varken tid eller lust att gräva ner mig ytterligare i den saken eller kritisera vare sig domare Östling eller hans medhjälpare – som i övrigt svarade för en helt okej insats.

Det hjälper oss lika lite i dag som de vilda protesterna direkt efter godkännandet hjälpte i söndags. Sådant händer och just den här septembereftermiddagen drabbade det oss på värsta tänkbara sätt. Inte så att det kostade oss den allsvenska segern, men vinstsviten mot rivalerna bröts och självförtroendet bröts ner en smula. En VAR-granskning hade med all säkerhet skipat rättvisa, men nu vill de flesta av oss inte ha ett sådant system och alltså får vi härda ut med den mänskliga faktorn, det som vi i vanliga fall kallar ”fotbollens charm”.

Ja, eftersom Mjällby oavsett matchbilder sensationellt nog bara maler ner motstånd efter motstånd har det åtråvärda guldet varit kört sedan rätt många omgångar, åtminstone i min föreställningsvärld. 10 poängs försprång och bara 21 kvar att spela om är det bara att konstatera att det handlar om en formidabel kross. Med blott en förlust hittills är man på god väg att säkra den mest överlägsna seriesegern i Allsvenskans historia. En överraskning, visst, men också ett underbetyg till samtliga toppkonkurrenter.

Naturligtvis gräms vi ett år då tippade topplaget Malmö FF underpresterat å det grövsta, vilket fått oss att drömma storslaget, inte minst med tanke på den lyckade fjolårssäsongen. Detta var vår chans. Att den poängskörd vi bärgat hittills i år hade inneburit strid in i kaklet jämfört med nästan hela 2020-talet, vilket även det visar på Listerlandets överlägsenhet.

Alltså: Vi måste släppa den besvikelsen med start nu, för det finns en annan strid att nödvändigtvis vinna för att behålla den framgångskultur som faktiskt ändå råder på Årsta – och jag talar då inte enbart om herrarnas a-lag utan hela fotbollsverksamheten. Sommarfönstrets försäljningar var oundvikliga men gav en rejäl kassapåfyllning, nyförvärv har gjorts med tanke på främst nästa säsong, vi har en stark stomme OCH vi slåss för den topp-3-placering som ger kontinuitet åt Europa-spelet.

Liten tröst i söndagsbedrövelsen var att försprånget till Malmö hölls intakt och att det utökades ner till GAIS, men enkelt kommer det inte bli. De två nämnda flåsar oss i bakhasorna som hyenor och lägg därtill främst – vidriga tanke, en mardröm – pånyttfödda IFK Göteborg och Solna som båda dessvärre vann i går måndag och knappade in på oss, nu ynka 3 respektive 5 poäng bakom. Inom drygt tre ödesmättade oktoberveckor har vi samtliga dessa att möta, varav två på naturligt bortagräs. Segrar mot först BK Häcken och sedan Halmstad BK följande söndagar är därmed inget annat än ETT MÅSTE.