State of the game: "Klubbens identitet är bortblandad"

Newcastle United är en fascinerande klubb på många olika sätt. Trots att den anrika klubben oftast är omgiven av kaos, så ökar publiksnittet för varje år. Trots uteblivna resultat och en arrogant manager, lyckas stortalanger från Frankrike över till klubben. Men kanske är en nyriktning på väg, då Alan Pardew lämnade klubben och flyttade till London. Vi tog ett snack med Newcastleredaktionens Noa Bachner om Newcastle anno 2015, om felsökning, supporteridentitet och en svartvit framtid.

Om jag skulle skapa ett ordmoln för Newcastle skulle det bli något sånt här ungefär: "Pardew, Ashley, Shearer, Beardsley, Ginola, Ferdinand, St. James, Wonga, Keegan, Fransmän, #Pardewout." Jag, som är närmare 40 än 30, har upplevt ett Newcastle under mina sena tonår som var titelutmanare, men som nu är en förvirrad fransk legion och en storklubb som inte vunnit en titel av rang på 60 år. Hur ser ditt ordmoln ut?
- Ett ordmoln för det Newcastle jag älskar och har ägnat en obscen mängd energi och tid åt i mitt liv; St. James’ Park, Gallowgate, The Strawberry, Newcastle Brown Ale, Alan Shearer, Nolberto Solano, Gary Speed, Sir Bobby Robson, Kevin Keegan, Laurent Robert, Sleeping Giant, Hatem Ben Arfa. Typ. I nuvarande gestaltning ryms inget av det. Det står ett orangeblått reklamplakat där det stod en fotbollsarena, ett gäng talangfulla fotbollsspelare går mannekäng för potentiella köpare och drömmar har bytts ut mot betalningsvilja.
 
Vari ligger Newcastles identitet egentligen anno 2015? Jag förstår att det är billigare att köpa spelare från Frankrike, än att köpa inhemskt. Men det man slås av när det gäller Newcastle är ju att det inte finns några riktigt jäkla bra engelsmän i klubben. Är inte det viktigt med engelska fanbärare?  
- Nja. Det beror på om det går bra. Det tycks lyftas fram som hemskt viktigt när ett lag går sämre, men helt glömmas bort när det går bra. Jack Colback har fått en ganska snäll inskolning på Tyneside för att han i vissa ögon representerar något som många saknar – något form av närodlat hjärta. Men som fotbollsspelare har han inte gjort någon skillnad, jag känner inte igen Newcastle mer än när Yohan Cabaye spelade på samma position. Det beror heller inte på fransmännen. Klubbens identitet är bortblandad på andra sätt. Den representerar inte längre Newcastle som stad, den är inte längre nordöstregionens fönster mot världen och stolthet. Den bär inte på befolkningens eller supportrarnas förhoppningar och visioner.
 

Yohan Cabaye tog avstamp från Newcastle till PSG.

När Tobias Hysén lämnade Sunderland sa han att han kanske borde kollat upp staden innan skrev på. Jag får känslan att det är lite samma case med Newcastlespelarna. Ni värvar många riktigt bra lirare som inte verkar fatta vilken röra de kommer. Eller ser de bara Newcastle som ett avstamp till något annat? 
- Staden Newcastle är ju markant större än Sunderland, både sett till area och befolkningsstorlek, samtidigt finns det likheter. Men Newcastle som stad är ganska levande, både i termer av kulturellt utbud, restauranger, mångfald och nattliv finns det långt värre platser i både England och andra delar av Europa. Men det är klart, utbredd arbetarklass och låg levnadsstandard är ju ett drag för stora delar av norra England, inte bara nordöst, en utveckling som spätt på föraktet mot Margret Thatcher, byråkratiseringen av Storbritannien och London. Det har förstärkt de lokala säregenheter och gemenskapen där uppe. Fotbollsklubben Newcastle är tveklöst ett avstamp i nuvarande skick, det är förmodligen den viktigaste poängen när klubben marknadsförs mot potentiella nyförvärv. ”Kom hit, om det går bra lovar vi att sälja dig direkt”.
 
När man googlar “What’s wrong with Newcastle” får man symptomatiskt nog upp tidningsartiklar från varje år de senaste 6-7 åren. Jag har läst otaliga artiklar om “vad som gick fel” och det känns som att det går att koka ner till dels att ni sparkade Chris Hughton och tog in Pardew, dels att ni sålde Cabaye och tvingades ändra spelsätt, samtidigt som han ryktades vara “limmet” i omklädningsrummet och allt rasade därefter .Finns det några andra grejer som jag missat? 
- Missat och missat, vad som är fel med Newcastle är kort och gott Mike Ashley och Sports Direct. Alla ”sportsliga” beslut som försatt oss i knepiga situationer handlar om hans syn på Newcastle som tillgång. För honom är fotbollen ett nödvändigt ont, en mekanism som möjliggör ytterligare tillfällen att marknadsföra sina och Sport Directs rabatterade sportartiklar, det har han erkänt själv. Konsekvensen är sportsligt ologiska kostnadsbesparingar, medelmåttighet by design. Att sparka Hughton och ta in Pardew var ett sätt att anpassa klubben till andra intressen, ta in någon som kunde vara budbärare och hålla saker i balans när det blåste som hårdast. Att sälja Cabaye utan att ta in en ersättare var en no-brainer med nästan 40 poäng ombord i januari – spelet kunde gott krascha, målet var redan uppnått. Till slut blir den sportsliga analysen inte intressant. Samma sak kan man egentligen se nu. Med 30 poäng ombord fanns ingen anledning att ta in en ny tränare med en egen lön, säsongen kunde helt enkelt spelas av eftersom nästa års TV-avtal är målet med varje säsong.
 

Hatem Ben Arfa fick lämna Newcastle för Hull i höstas.

Hur är din relation till Hatem Ben Arfa, som Alan Pardew frös ut? Det kan väl inte vara någon slump att också Steve Bruce frös ut honom och ifrågasatte hans lagkänsla? 
- Nej, det är nog ingen slump. Min kärlek till Hatem Ben Arfa är irrationell, det är jag den första att erkänna. Men man måste förstå i vilken sken han skaffade sig den förmånen. Det var främst under 2013/14 som mitt Newcastle dränerades på allt hopp, det var då sanningen om den fullkomligt icke-existerande sportsliga ambitionen blev blottlagd. Mitt i allt detta blev Alan Pardew ett uttryck för det i form av villig medhjälpare. Att han kom på kant med den store drömmaren, som älskade att tunnla sin ytterback och pratade om Ballon d'Or, blev nästan poetiskt. Sedan tror jag att Hatems karriär hade kunnat ta en annan vändning på andra platser än i Bruce och Pardews tillbakaspolade tidsmaskiner – samtidigt som hans fragila psyke bevisligen är ett stort hinder.
 
Alan Pardew lämnade sin klubb i kaos, på samma sätt som han oftast gjort i sin karriär. Vad var din allra första tanke när du nåddes av nyheten? 
- Lättnad. Inte för att jag hade en inneboende förhoppning om att han skulle ersättas av Jürgen Klopp eller någon progressiv tänkare, sånt kostar ju pengar. Han hade, vid sidan av mestadels katastrofala resultat mellan 2012-2015, hjälpt till att dränera Newcastle United på varje droppe av entusiasm och glädje. Man ska inte underskatta vilket viktigt instrument Alan Pardew varit i Ashleys reduktion av Newcastle till det skal det är idag. Han utförde precis det han anställdes för att göra, sänkte förväntningar, annonserade spelares tillgänglighet, tog tillräckligt med poäng för att säkerställa TV-avtalet, försvarade alla själsliga övergrepp – från Wonga till Sports Direct Arena till Kinnear till bannlysningen av lokalpressen. För det kunde och kan han aldrig förlåtas.
 
Ni kom ju femma under honom och har bitvis spelat riktigt bra fotboll. Jag vet att jag argumenterade att det lag som kom femma skulle kunna utmana toppen i ligan om det letts av en José Mourinho istället. Vad är det du främst har saknat i Pardews ledarskap? 
- Mod och optimism. Pardews feghet och rädsla är hans två största fiender som fotbollstränare. När det går dåligt blir fotbollen ännu mer räddhågsen, tillbakadragen och negativ. Det utvecklar sig ofta till en apokalyptisk spiral, tömd på självförtroende och just mod. Med det fallerar även organisationen och allt därtill. I väldigt många fall hittade han andra ursäkter än sin egen läggning och skyllde på allt mellan himmel, jord och supportrar. Även det ett uttryck för en feghet som var svår att acceptera.
 
Kan Gardé peka ut en ny inriktning för Newcastle? 

Som jag förstår det har ni varit i kontakt med Remi Gardé, men som har sagt att han inte vill ta över förrän till efter sommaren. Vad är det som lockar med hans ledarstil? Han klev ju av från Lyon efter förra säsongen, ett Lyon som slutade femma. Och nu när de istället leds av Hubert Fournier så leder Lyon tabellen. 
- Remi Garde jobbade i Lyon under liknande omständigheter som de man bjuds i Newcastle United. Den nuvarande modellen kräver en ”head coach” som utvecklar unga spelare och egentligen bygger en hel klubb där ersättaren ofta kommer underifrån och inifrån – lite på samma sätt som Garde arbetade i Lyon. Stora delar av det Lyonlag som nu tar Ligue 1 med storm fostrades av Garde och plockades upp i a-laget av densamme. Han är även van att få sina bästa spelare sålda och jag får intryck av att han skulle erbjuda en lite mer aptitlig personlighet än den förre ledsagaren.
 
Tillsvidare leds ni av Newcastlepojken John Carver, som för andra gången i sin karriär är caretaker i Newcastle. Carver har ju bara varit assisterande och caretaker under sin tränarkarriär. Har han någon uttalad fotbollsfilosofi, eller kör han bara vidare på samma devis som den tränare han var assisterande åt? 
- Carver hade faktiskt huvudtränarsysslan i Toronto. Där blev det 12 segrar, 12 kryss och 16 förluster. Att döma av diverse kommentarsflöden jublades mer än grinades det när han lämnade. Det är svårt att utläsa någon märkbar filosofi. Med sin bakgrund och med Newcastles omfattning och potential borde Carver aldrig ens vara påtänkt för jobbet, så klart. Hans filosofiska influenser är hittills förvirrande. I ena andetaget pratar han om Sir Bobby, vars lag spelade bland den mest offensiva och frejdiga fotbollen jag har bevittnat, i nästa om hur mycket han lärt sig av Alan Pardew, vars bidrag är en rak motsats. Hittills har vi sett lite mer frihet åt kreativa spelare, i synnerhet Remy Cabella, men samtidigt en avsaknad av organisation.
 
När man läser dina alster och andra supportrars tankar så förstår man att det råder enorm uppgivenhet bland fansen, som många anser är englands allra bästa. Det är givetvis enormt lätt att peka finger mot en enormt arrogant tränare som inte lyckades få resultaten. En tränare kan man få bort och få nytt blod. Men det stora problemet är väl ändå Mike Ashley, som inte ens verkar bry sig om resultat? Och så länge klubben genererar pengar kommer ni inte bli av med honom heller. Vad gör det med ett supporterskap? 
- Urholkar det på mening, glädje och intresse. Supporterskapet göds i mitt tycke av att röra sig mellan två punkter, att känna gemenskap i något som reser sig, faller, där varje fall är ett steg bakåt i hopp om två framåt. Newcastle har lagt en brandfilt över allt, meddelat att man tänker sätta sig ned utan att riskera eller lämna utrymme för mer än det som krävs för att fortsätta finnas. En seger är en isolerad händelse, en förlust likaså. Inga resultat får konsekvenser, varje spelare som gör skillnad auktioneras ut, medan en hemmaförlust med 0-6 inte spelar någon roll om 40-poängsprognosen inte är äventyrad. All spänning, allt utrymme för falska förhoppningar plockas systematiskt bort med kirurgiska ingrepp. "Förväntningar leder till besvikelse", har ledningen förklarat. Problemet är att besvikelse är en central del av supporterskapet, besvikelsen skapar plats för glädjen, men här finns bara en konstant av ingenting alls. Jag vet att jag är långt ifrån ensam över att möta varje mål både framåt och bakåt med en axelryckning, och det har pågått ett tag. Den här våren blir åter en lång rad officiellt paketerade träningsmatcher som bara spelas av. Precis som klubben vill. Om inte Newcastle bryr sig går det helt enkelt inte att bry sig tillbaka.
 

Här huserar de som ofta kallas Englands mest passionerade fans.

Det man måste imponeras av är passionen. Tittar man på ert publiksnitt så ökar det bara för varje år, trots att resultaten ständigt sviker. Vad är det som gör att publiken ändå kommer tillbaka till arenan vecka ut och vecka in?
 - Det är en egendomlig och komplex företeelse. Man kan se det på flera sätt. Å ena sidan har Ashley och Newcastle gått i bräschen för låga biljettpriser och överenskommelser med andra klubbar, så kallad ”reciprocal pricing”. Det blir billigt att besöka St. James’ Park, det blir billigt för Newcastlesupportrarna att besöka bortaarenor. Cynikern i mig ser dock Ashleys andra målsättning med detta, den agenda som döljer sig bakom ”affordable football”, klubbens mantra sedan ett antal år tillbaka. Fullsatta arenor är en viktig aspekt av produkten Premier League, produkten fotboll, upplevelsekonsumtionen. När mer och mer uppenbarat sig om Ashleys ambitioner har många högljudda och passionerade supportrar vänt klubben ryggen. ”Affordable football” innebär att exempelvis studenter och familjer kan gå på St. James’ Park billigt. En trevlig dag för mamma, pappa och barn, ett roligt tidsfördriv för den som pluggar på Tyneside. Det är riktigt billigt att se Newcastle. Det är ingen slump att det är fullsatt. Det är ingen slump att Shaun Custis från The Sun förra söndagen satt i Sunday Supplement på Sky Sports och konstaterade att "the ground is so quiet now. Nobody has got the enthusiasm for it; life has been sucked out of the club, which has been permeated down from the board, almost down to the players you feel”.
 
Vad har du för förhoppning på resten av säsongen?
- Enda sättet att fortsätta bry sig är att drömma om bättre. I Glasgow Rangers har supportrarna börjat värja sig. Jag vet att det pågår supporterledda initiativ som handlar om att mobilisera en mer omfattande kampanj mot Mike Ashley och Sports Direct. Samtidigt annonserades ju ett visst TV-avtal som i princip dödar alla möjligheter att någon med en Premier League-klubb i sin ägo har för avsikt att sälja den. Jag blöder hör och häpna inte näsblod av upphetsning. Att förbättra förra våren när vi förlorade 14 av de avslutande 19 matcherna och gick mållösa från ungefär lika många är en start.
 
Avslutningsvis: Om Mike Ashley en dag säljer klubben. Hur skulle du vilja att klubben går vidare?
- Återgår till att vara Newcastle United. Fungerar som en fotbollsklubb, strävar efter att representera sin stad, sina fans och bejakar sin historia. Som är så bra den kan. Som använder sina plattformar för att bygga det landmärke och den sociala institution som Newcastle United ska sträva efter att vara, som återupprättar beskrivningen av klubben som den klubb jag föll för.