FEWL
2013-05-12 14:18
Paul Kemeny om engelsk fotboll: Större än 1988
Paul Kemeny
Sunderland 1973, Southampton 1976, Wimbledon 1988. Tre FA cupfinaler där segrarna utförde vad man på förhand beskrev som det omöjliga. Tre matcher där motståndarna Leeds United, Manchester United och Liverpool förmodligen hade vunnit samma matcher nio gånger av tio.
Sen har vi Wigan. Vi kan alla konstatera att det är den mest otippade vinnaren i modern tid, och frågan är om det inte är den största skrällen någonsin. Det syntes inte under själva matchen att det i vanliga fall skiljer hästlängder mellan de två lagen, men på papperet fanns det ungefär 200 miljoner skäl till att Manchester City skulle ha tagit hem det.
Kostnaden för de båda startelvorna? Wigan £11m, Manchester City £215m.
Wigan Athletic har aldrig kommit längre än till kvartsfinal i turneringen, 1987. De spelade som om de själva skulle varit de förhandstippade favoriterna. Det är inte ofta man ser ett lag på nedflyttningsplats i Premier League bryta ner ett lag superstjärnor på det här sättet. Roberto Martinez sa efteråt att bedriften skulle kunna omvandlas till ett perfekt filmmanus.
Kanske hade segermålet kunnat undvikas hade Pablo Zabaleta inte blivit utvisad efter en vårdslös tackling på matchens absolut bästa spelare Callum McManaman. Zabelata blev blott den tredje spelare någonsin att bli utvisad i en FA cupfinal.
McManaman har kanske varit en oslipad tillgång för Wigan, regelbunden i laget de senaste månaderna och tyvärr mest känd för några mindre regelrätta tacklingar tidigare i år. Men som han spelade, som han höll på att återskapa Ricky Villas soloprestation från 1981. Det känns typiskt engelskt att hylla en ung spelare till skyarna och erbjuda en plats i landslagstruppen, men nog är McManaman åtminstone ett namn för U21 i sommar, och kanske förtjänar han en chans att visa upp sig i någon av Roy Hodgsons kommande träningslandskamper.
1988 i all ära, fotbollen är så mycket mer idag. Därför är också Wigans skräll än större. Medan FA prioriterar bort cupfinalerna i allt större utsträckning finns passionen kvar. Och vad bättre än när passion slår ut allt vad pengar, makt, namn, tv-avtal, shejker och annat helt betydelselöst, det var återigen en seger för folket i folkets sport.
Sen har vi Wigan. Vi kan alla konstatera att det är den mest otippade vinnaren i modern tid, och frågan är om det inte är den största skrällen någonsin. Det syntes inte under själva matchen att det i vanliga fall skiljer hästlängder mellan de två lagen, men på papperet fanns det ungefär 200 miljoner skäl till att Manchester City skulle ha tagit hem det.
Kostnaden för de båda startelvorna? Wigan £11m, Manchester City £215m.
Wigan Athletic har aldrig kommit längre än till kvartsfinal i turneringen, 1987. De spelade som om de själva skulle varit de förhandstippade favoriterna. Det är inte ofta man ser ett lag på nedflyttningsplats i Premier League bryta ner ett lag superstjärnor på det här sättet. Roberto Martinez sa efteråt att bedriften skulle kunna omvandlas till ett perfekt filmmanus.
Kanske hade segermålet kunnat undvikas hade Pablo Zabaleta inte blivit utvisad efter en vårdslös tackling på matchens absolut bästa spelare Callum McManaman. Zabelata blev blott den tredje spelare någonsin att bli utvisad i en FA cupfinal.
McManaman har kanske varit en oslipad tillgång för Wigan, regelbunden i laget de senaste månaderna och tyvärr mest känd för några mindre regelrätta tacklingar tidigare i år. Men som han spelade, som han höll på att återskapa Ricky Villas soloprestation från 1981. Det känns typiskt engelskt att hylla en ung spelare till skyarna och erbjuda en plats i landslagstruppen, men nog är McManaman åtminstone ett namn för U21 i sommar, och kanske förtjänar han en chans att visa upp sig i någon av Roy Hodgsons kommande träningslandskamper.
1988 i all ära, fotbollen är så mycket mer idag. Därför är också Wigans skräll än större. Medan FA prioriterar bort cupfinalerna i allt större utsträckning finns passionen kvar. Och vad bättre än när passion slår ut allt vad pengar, makt, namn, tv-avtal, shejker och annat helt betydelselöst, det var återigen en seger för folket i folkets sport.
