Hallå där! Och ursäkta. Igen.
Mitt nyårslöfte var att svepet skulle publiceras med kortare mellanrum framöver. Konsekvent och kontinuerlig rapportering veckovis utlovades. Nåväl, så har det sannerligen inte kommit att bli. Snarare tvärtom. Eller hur? Är det månne på grund av att jag är en opålitlig och slö jävel? Delvis, men det är inte den primära anledningen till de uteblivna texterna. Jag klarar bara inte av detta. Kan inte hantera det här läget. Eller det här laget. Inte just nu. Inte under dessa förutsättningar. Inte under den här säsongsupplösningen. Allt är för stort. Nästa match: För viktig. Varje satans spark: För avgörande. Den där förbannade titeln: För nära. Så nära att vi nästan kan röra vid den.
Mitt Arsenal, det Arsenal som har format och färgat mig under de senaste två årtiondena, slåss inte på fyra fronter i mars. Eller på tre fronter i april för den delen. Det brukade ju vara över mer eller mindre varje vår. Vid den här tidpunkten har jag vanligtvis redan vant mig vid nederlaget. Kommit till rätta med besvikelsen. Rättat in mig i ledet. Och blickat framåt. Om vi bara löser en klok defensiv mittfältare. Och en vass målvakt. Och en vänsterback. Eller kanske två till och med. Och en forward i världsklass såklart. Då kan vi fan i mig utmana till hösten! Det var ju så det var under så lång tid. Just så vi agerade och resonerade. Vareviga vår. Minns ni? Klart ni gör. Men då var då och nu är nu.
Nu är vi tydligen oddsfavoriter att vinna såväl Premier League som Champions League. Hur fan hamnade vi här? Äsch, alla vet ju hur. Och varför. Det är ingen slump. Eller någon magisk genväg. Bara träget och tråkigt långsiktigt arbete. Fyra-fem år av process och progression. Av tålamod och tillförsikt. Och vi är plötsligt framme. Färdiga. Väntan är över. Borde vara det. Måste vara det. Det ska hända den här gången! Och det skrämmer skiten ur mig. För tänk om? Tänk om..
Landslagsuppehållet gjorde lite nytta för sinnesfriden. Avståndet hjälpte. Och Viktor Gyökeres formbesked hjälpte ännu mer. Vilan var nödvändig. För mig, dig och för truppen. Martin Ödegaards och Jurriën Timbers förväntade återkomster väldigt välkomna. Vilka av de andra spelarna är skadade på riktigt? Vem fan vet. Imorgon börjar vi igen i alla fall. Och vi kommer inte att sluta innan vi vet vad som blev. Southampton borta först. Sen nio matcher till innan sommaren. Minst. Förmodligen fler. Förhoppningsvis fler. Fotboll, herrejävlar.
Damerna då? Jo tack, de vinner. Och vinner igen. Mest hela tiden. Först körde de över Spurs i ligan. Som vanligt. Sedan avfärdades Chelsea i Champions League och nu är de regerande mästarna i semifinal. Tänk om? Tänk om! Jodå, den där grejen fungerar åt båda hållen. Och tur är väl det. Det var nog det hela. Vi hörs igen. Snart? Kanske, men förmodligen inte. Den som lever får se. Och som vi lever den här våren. På gott och ont.
Cheers!
