Det gick knappt att känna igen West Ham från matchen mot Fulham. Tempot, viljan och aggressiviteten fanns där från start, en otrolig första halvlek i jämförelse med den tamhet vi såg senast. Den typen av reaktion man förväntar sig när säsongen knakar i fogarna.
Och precis som jag skrev inför matchen: om West Ham skulle göra mål, då var det nästan garanterat att Jarrod Bowen skulle vara inblandad. Vår stjärna klev fram och gav oss ledningen, och för ett ögonblick kändes det som att vi äntligen hade Brighton där vi ville ha dem.
Men Brighton är Brighton. De studsade tillbaka efter att ha tilldelats en straff, och där började vad som bara kan beskrivas som straffarnas halvlek. Danny Welbeck var iskall när han rullade in kvitteringen lågt till vänster. Och innan domaren knappt hann blåsa igång igen stod Welbeck där på nytt. Två straffar till Brighton i samma halvlek hade känts både surt och tungt om de tagit ledningen, men den här gången försökte han sig på en panenka. Ribba ut. Fotbollens rättvisa, om än tillfällig.
Istället var det vår tur. I slutminuterna av första halvlek klev Lucas Paquetá fram. Brassen tog ansvar, satte straffen, och vi gick till paus med en 2–1-ledning i ryggen och hoppet tänt.
Andra halvlek blev en helt annan historia. Nervositeten smög sig på, laget sjönk lägre och Brightons kvittering kändes tyvärr allt mer oundviklig. Den kom också, genom mittbacken Veltman efter ett tveksamt försvarsspel där vi inte var tillräckligt resoluta.
Mer blev det inte. Matchen slutade 2–2 och vi tar med oss en poäng från vårt bogey team. Och ja, det är löjligt viktigt med tanke på omständigheterna. Varenda poäng räknas när man försöker undvika en hemsk nedflyttningsstrid. En strid som jag är rädd att säga redan har börjat.
Vi måste klättra. Vi måste bli stabilare. Men just här och nu får vi någonstans vara nöjda med att ta en poäng. Det är kanske inte vackert, men det kan visa sig ovärderligt när säsongen summeras.
