Dr Feelgood

29 dec 2010, Liverpool-Wolves 0-1

Detta var första PL-matchen på två veckor för Liverpool. Spelarna var utvilade, truppen så gott som ordinarie.

Wolves låg sist i ligan, hade bara tagit en poäng på bortaplan under hela säsongen och hade inte vunnit på Anfield sedan 1984.

Matchen startar men Liverpool startar aldrig riktigt. Efter 45 står det 0-0, Ngog har sprungit i något slags av ingenmansland medan hans anfallskollega, Torres, inte sprungit något alls.

Laget är passivt och rädda för att ta löpningar som kan innebära luckor bakåt. Laget buas ut.

Andra halvlek startar, man tror att Liverpool ska ta tag i taktpinnen men istället, i minut 56, gör Stephen Ward mål för Wolves.  En chock men ändå inte.

Det förväntade trycket från Liverpool uteblir, resten av matchen är enbart en lång kavalkad av misslyckade passningar från de röda och en uppvisning i hur man agerar om man vill spela statiskt.

Förlusten är ett faktum.

The botten is nådd.

22 jan 2011, Wolves-Liverpool 0-3

Drygt tre veckor senare är Roy Hodgson inte längre tränare för Liverpool. Den som tagit över verksamheten är Kenny Dalglish - en legend med både hjärta och hjärna.

Han gillar då spelarna vågar ta löpningar in i den offensiva boxen, han vill se spelare storma fram då Liverpool får kontroll på bollen.

Än har han inte lyckats vinna någon match i Premier League sedan han tog över men mot Everton spelade Liverpool kanske säsongens bästa fotboll i första halvlek. Tecken på att det ska kunna bli bra har funnits.

En som har imponerat i de senaste matcherna är Martin Kelly, en kille på 20 bast som varit i klubben sedan han var sju år. Han är kanske ingen Dani Alves men han har ett hjärta för klubben och passion för sporten som smittar av sig på både medspelare och publik.

Spelsystemet är till viss del ändrat. Roy gillade att spela 4-4-2, ett spelsätt som kan bli rätt statiskt om inte yttrarna löper likt Gareth Bale på kanten - Kenny föredrar ett mer dynamiskt 4-2-3-1.

När Liverpool ställer upp laget finns inte Steven Gerrard med, hans tre matcher långa avstängning är slut i och med denna match. Istället tar Raul Meireles den offensiva mittfältspositionen.

Redan från första minut märker man att Wolves kommer få det tungt. På mittfältet dominerar trion Lucas, Poulsen och Meireles mot Wolves två gubbar på innermittfältet, Milijas och Henry. Speciellt Meireles ser väldigt pigg ut.

Varje gång Liverpool får bollen sprintar minst fyra spelare iväg på offensiva löpningar. Wolves har problem att markera alla, luckor uppstår och till slut kommer Liverpools ledningsmål när Meireles löper sig fri och passar Torres som lätt kan göra 1-0 för Liverpool.

Resten av matchen följer samma mönster. Liverpools dynamiska spel ställer till bekymmer för Wolves och när 90 min plus övertid har gått står det 0-3, Meireles har hunnit drömmåla på volley och Torres har lyckats göra sitt andra mål för dagen.

Vad är då skillnaden på dessa två matcher? Vad har hänt på de här dryga tre veckorna? Vad har King Kenny ändrat på?

Man kan givetvis hävda att Wolves gjorde en helt klart bättre match på Anfield. Det finns också såklart en del taktiska skillnader i Liverpools spel post-Roy som man kan grotta ner sig i.

Enligt mig var det dock en annan faktor som gör att laget en bit in på 2011 är ett mer attraktivt lag att skåda. Det Liverpool som jag skådade i lördags var ett lag som såg ut att ha skoj ute på planen.

De vågade sätta hög press, de vågade fylla på med spelare, allt det där som var Liverpools signum under den fantastiska 2008-2009 säsongen. Det var ett tag sedan man såg.

Under en halv säsong har Liverpool spelat med handbromsen i. Rädslan för att ligga fel i defensiven, rädslan för att förlora, har alltid varit större än viljan att ta den där offensiva löpningen, viljan att göra mål, viljan att vinna.

Dalglish har kommit in lite som en dr Feelgood, han har försökt få spelarna att hitta glädjen med fotboll igen. He makes you feel good.

Och det taktiska, ja, det tar Steve Clarke hand om.

Var Liverpool kommer ligga i tabellen då vi sneglar på den någon gång i maj är svårt att sia om. Spelarmaterialet är fortfarande inte i klass med topplagens men med rätt inställning kan the Reds bjuda på många trevliga stunder under våren.

För allt börjar oftast med att man hittar glädjen i det man håller på med. Det vet Kenny.

Andra noteringar från helgen

–        Wigans målis, Al-Habsi, stod för en halvlek mot Arsenal som lätt kunde ha inkluderats i någon random superhjältefilm.

–        Arsenals offensiva kvartett, Walcott, Nasri, Fabregas och van Persie älskar att hänga med varandra på planen.

–        Lagar och regler är väl oftast en bra grej men när spelare får gula kort och blir utvisade för att passionerat firat ett mål med sina egna fans dyker orden fy fan vad löjligt upp i mina tankar. Jag tyckte synd om Piquionne och West Ham.

–        Darren Bent gjorde, såklart, mål i sin debut och det var, såklart, ett riktigt måltjuvsmål.

–        Efter att ha flyttats runt på ca 168 positioner denna säsong fick, äntligen, Kieran Richardson spela som släpande anfallare mot Blackpool. Facit? En glad Kieran.

–        Clint Dempsey gjorde veckan innan en genial Bergkamp-passning, denna helg gjorde han en vacker Bergkamp-nedtagning innan han ordnade en straff. Nästa helg? Kanske en Bergkamp-armbåge.

–        Firma Berba/Rooney var magiska när Man United krossade Brums men roligast var det att se en lite äldre herre med gråstänkt hår löpa på vänsterkanten och vara precis lika elektrisk som han var sin första dag, två decennier bakåt i tiden, i United.