England
2010-11-08 12:00
The Notebook: Carte Blanche
Vem är managern som använder uttrycket carte blanche? Vem stod för helgens mördarblick? Vem är det lilla geniet som är lik en hob? Och vem är spelaren som ofta gör det rätt svårt för sig? Svaret på frågorna får du i veckans the Notebook.
Oscar Öberg
3 kommentarer
Mördarblicken
Det var en blick i, typ, tredje minuten från Liverpools högerback Martin Kelly som fick mig att känna att det var något stort på gång. Det var mördarblicken, den blick som vi associerar med Liverpool då de är som bäst. Blicken som säger att det vore trevligt att kapa allt och alla som kommer i vägen. Chelsea var illa ute.
Men det var inte bara Kelly som var full av passion. Dirk Kuyt var ettrig, Jamie Carragher skrek, Steven Gerrard frustade och Martin Skrtel såg i vanlig ordning galen ut. Till och med Lucas var energisk på ett hyfsat effektivt sätt.
Som den goa grädden på moset visade Fernando Torres att fotboll är enkelt då tajmingen stämmer.
När alla dessa spelare jobbar som en enhet, när passionen finns där, då är det rätt oskönt att möta Liverpool, speciellt på Anfield. Liverpool bör fortsätta vara ett oskönt lag att möta och det som krävs för att uppnå det målet har Roy Hodgson listat ut: "It takes hard work over a period of time. We're not there now, just because we've won one game."
Är det inte lite halvjobbigt att det alltid ska krävas hårt arbete för att uppnå saker här i livet?
Två Bröllop och en Begravning
Jag har ett problem. Jag vill verkligen gilla Mario Balotelli. Han gör det dock relativt svårt för mig.
För att känna sympati för någon behöver man förstå den personen och här har vi nog problemet, jag har ofta haft rätt svårt att förstå Balotelli.
Hans förflutna påverkar såklart hans beteende i nutid. Hans talang, hudfärg och temperament har gett han fiender som gjort att Balotelli ständigt varit i någon slags martyrroll, en jag-mot-resten-av-världen känsla. Men en sådan inställning brukar inte generera några bonuspoäng i ett fotbollslag där man oftast föredrar att tänka i termer som "en för alla, alla för en".
I sin andra match från start, mot West Brom, blev facit två mål och ett rött kort. Briljanta ögonblick varvades med mindre briljanta ögonblick. Ibland sparkade han på bollen, ibland på motspelare.
Än är han ung, åldern är fortfarande något man kan använda som argument pro-Balotelli och i rätt omgivning med rätt sorts människor tvekar jag inte på att de kan bli något rätt stort av honom.
Om City är laget och Manchester staden för super-Mario? Vi får se, vi får se, om ett år har vi nog ett bättre underlag för att göra en rättvis bedömning.
Men jag hoppas, för jag vill lära mig att gilla Mario.
Carte Blanche
Ena dagen krossar man de regerande mästarna av Europa, nästa dag blir man krossade av Bolton. Det kan låte mysko men logiken finns där. För det är Spurs vi pratar om, de finns ingen historia av stabilitet i klubben från norra London.
Och dessutom, rent logiskt, är väl Bolton på bortaplan en svårare match än Inter hemma? Visserligen är Kevin Davies och Johan Elmander inte Etoo eller Milito och Gretar Steinsson matchar nog inte direkt Maicon men slår man ihop alla faktorer som avgör om en match är svår eller inte kommer man nog fram till att lördagens match var den klurigaste på förhand för Spurs förra veckan.
Boltons framgång senaste halvåret kan egentligen tillskrivas en enda människa. Owen Coyle.
Själv är jag ett stort fan av Coyle, att han lyckats förvandla Bolton på den relativt korta perioden han varit i klubben överraskar mig inte. Coyle är en positiv och energisk människa, det speglar även den fotboll som Bolton försöker spela. Hårt arbete kombinerat med en vilja att anfalla.
Coyle menar på att om hans spelare varit positiva och modiga, ja, då kan han inte begära så mycket mer: "I've told the players during pre-season that I'm never going to come down on anybody who has been positive and brave."
Och lyckas spelarna komma till den sista tredjedelen av planen vill Coyle se uppfinningsrikedom: "My players have got carte blanche in the final third to entertain and express themselves."
Jag är som sagt svag för Coyle, att han dessutom kan smyga in "carte blanche" i en mening gör bara att han växer i mina ögon.
The Little Spaniard
Han gjorde inte mål, spelade bara 67 min men i slutändan spelar det mindre roll. David Silva var ändå, i ett för dagen förjäkla bra City, hjärnan bakom det mesta av det roliga som bortalaget producerade i vinstmatchen mot formstarka West Brom.
Men det har tagit ett par månader för Silva att acklimatisera sig till det nya landet, den annorlunda kulturen och den intensiva fotbollen som Premier League är känd för. Sakta men säkert har han jobbat sig uppåt i hierarkin och nu, ett par månader senare, är han i princip given i rollen som dirigent av orkestern. En enastående dirigent dessutom.
För det är väl så, kvalité skiner alltid igenom i förlängningen och kvalite, ja, det har den lille spanjoren - som är mer lik en hob än en fotbollsspelare - i massor.
Eller som Pepe Reina uttryckte sig: "He might barely measure 1.50m but he has talent to die for."
Ett par tips från coachen
Riktat till Cesc Fabregas: Raka dig. Tro mig, det blir bättre för alla inblandade parter.
Riktat till Alan Hutton: Gå på fler solorutter. Det är kul då du gör det.
Riktat till Lukasz Fabianski: Testa att hoppa då bollen kommer emot dig, du kommer då bli något längre vilket är en fördel om du vill komma först på bollen.
Ciao!
Det var en blick i, typ, tredje minuten från Liverpools högerback Martin Kelly som fick mig att känna att det var något stort på gång. Det var mördarblicken, den blick som vi associerar med Liverpool då de är som bäst. Blicken som säger att det vore trevligt att kapa allt och alla som kommer i vägen. Chelsea var illa ute.
Men det var inte bara Kelly som var full av passion. Dirk Kuyt var ettrig, Jamie Carragher skrek, Steven Gerrard frustade och Martin Skrtel såg i vanlig ordning galen ut. Till och med Lucas var energisk på ett hyfsat effektivt sätt.
Som den goa grädden på moset visade Fernando Torres att fotboll är enkelt då tajmingen stämmer.
När alla dessa spelare jobbar som en enhet, när passionen finns där, då är det rätt oskönt att möta Liverpool, speciellt på Anfield. Liverpool bör fortsätta vara ett oskönt lag att möta och det som krävs för att uppnå det målet har Roy Hodgson listat ut: "It takes hard work over a period of time. We're not there now, just because we've won one game."
Är det inte lite halvjobbigt att det alltid ska krävas hårt arbete för att uppnå saker här i livet?
Två Bröllop och en Begravning
Jag har ett problem. Jag vill verkligen gilla Mario Balotelli. Han gör det dock relativt svårt för mig.
För att känna sympati för någon behöver man förstå den personen och här har vi nog problemet, jag har ofta haft rätt svårt att förstå Balotelli.
Hans förflutna påverkar såklart hans beteende i nutid. Hans talang, hudfärg och temperament har gett han fiender som gjort att Balotelli ständigt varit i någon slags martyrroll, en jag-mot-resten-av-världen känsla. Men en sådan inställning brukar inte generera några bonuspoäng i ett fotbollslag där man oftast föredrar att tänka i termer som "en för alla, alla för en".
I sin andra match från start, mot West Brom, blev facit två mål och ett rött kort. Briljanta ögonblick varvades med mindre briljanta ögonblick. Ibland sparkade han på bollen, ibland på motspelare.
Än är han ung, åldern är fortfarande något man kan använda som argument pro-Balotelli och i rätt omgivning med rätt sorts människor tvekar jag inte på att de kan bli något rätt stort av honom.
Om City är laget och Manchester staden för super-Mario? Vi får se, vi får se, om ett år har vi nog ett bättre underlag för att göra en rättvis bedömning.
Men jag hoppas, för jag vill lära mig att gilla Mario.
Carte Blanche
Ena dagen krossar man de regerande mästarna av Europa, nästa dag blir man krossade av Bolton. Det kan låte mysko men logiken finns där. För det är Spurs vi pratar om, de finns ingen historia av stabilitet i klubben från norra London.
Och dessutom, rent logiskt, är väl Bolton på bortaplan en svårare match än Inter hemma? Visserligen är Kevin Davies och Johan Elmander inte Etoo eller Milito och Gretar Steinsson matchar nog inte direkt Maicon men slår man ihop alla faktorer som avgör om en match är svår eller inte kommer man nog fram till att lördagens match var den klurigaste på förhand för Spurs förra veckan.
Boltons framgång senaste halvåret kan egentligen tillskrivas en enda människa. Owen Coyle.
Själv är jag ett stort fan av Coyle, att han lyckats förvandla Bolton på den relativt korta perioden han varit i klubben överraskar mig inte. Coyle är en positiv och energisk människa, det speglar även den fotboll som Bolton försöker spela. Hårt arbete kombinerat med en vilja att anfalla.
Coyle menar på att om hans spelare varit positiva och modiga, ja, då kan han inte begära så mycket mer: "I've told the players during pre-season that I'm never going to come down on anybody who has been positive and brave."
Och lyckas spelarna komma till den sista tredjedelen av planen vill Coyle se uppfinningsrikedom: "My players have got carte blanche in the final third to entertain and express themselves."
Jag är som sagt svag för Coyle, att han dessutom kan smyga in "carte blanche" i en mening gör bara att han växer i mina ögon.
The Little Spaniard
Han gjorde inte mål, spelade bara 67 min men i slutändan spelar det mindre roll. David Silva var ändå, i ett för dagen förjäkla bra City, hjärnan bakom det mesta av det roliga som bortalaget producerade i vinstmatchen mot formstarka West Brom.
Men det har tagit ett par månader för Silva att acklimatisera sig till det nya landet, den annorlunda kulturen och den intensiva fotbollen som Premier League är känd för. Sakta men säkert har han jobbat sig uppåt i hierarkin och nu, ett par månader senare, är han i princip given i rollen som dirigent av orkestern. En enastående dirigent dessutom.
För det är väl så, kvalité skiner alltid igenom i förlängningen och kvalite, ja, det har den lille spanjoren - som är mer lik en hob än en fotbollsspelare - i massor.
Eller som Pepe Reina uttryckte sig: "He might barely measure 1.50m but he has talent to die for."
Ett par tips från coachen
Riktat till Cesc Fabregas: Raka dig. Tro mig, det blir bättre för alla inblandade parter.
Riktat till Alan Hutton: Gå på fler solorutter. Det är kul då du gör det.
Riktat till Lukasz Fabianski: Testa att hoppa då bollen kommer emot dig, du kommer då bli något längre vilket är en fördel om du vill komma först på bollen.
Ciao!
