The Notebook: Extas

Eller när debutanten Sol Bamba får Walker Stadium att explodera. Eller när en gammal veteran, Ryan Giggs, dunkar in ett mål mot en gamma rival.

Dessa bilder är magiska. Att fånga ögonblick där människor hittar det där läget av extas.

För att människor ska hamna i extas – detta gäller för alla människor utom Pippo Inzaghi som har en gen som gör det lättare för honom att hamna i extras ­– krävs det att något chockerande händer, något oväntat som man ofta bara kan drömma om.

FA-cupen är gjord för drömmare.

Leeds åkte till Emirates och drömde om en ny skräll detta år i FA-cupen. Det gick nästan hela vägen. För visar man hjärta brukar chanserna för att drömmarna ska gå i uppfyllelse öka.

Har man sedan dessutom en målvakt som är dansk och har efternamnet Schmeichel, ja, då ökar chanserna ännu lite till.

Annars var Arsenal vs Leeds ett exempel på en typisk, fantastisk, FA-cup match. Det var mer hjärta än hjärna, publiken var uppumpad och vi bjöds på dramatik. Så mycket mer kan man inte önska.

I en annan del av England lyckades Stevenage plåga Newcastle från minut ett. 1-0 kom. 2-0 kom.

Alan Pardew blev frustrerade, slängde in Tiote för att vända matchen men fick se samme man utvisad några minuter senare. Applåd, applåd.

När Joey Barton, otroligt vackert, dunkade in reduceringen på övertid väcktes en smula hopp för bortalaget men FA-cupen skulle få sin skräll, Peter Will tråcklade in 3-1 sekunder senare och Newcastle fick gå the Walk of Shame.

Vi hann sedan uppleva Kenny Daglish återkomst till den engelska fotbollen, en tänkt fest som förstördes något av partypoopern Howard Webb – som inte var sådär jättepopulär på diverse forum med Liverpool-anknytningar – samt en pigg, evigt ung, Ryan Giggs.

Daglish var givetvis bitter efter förlusten men erkände ändå att han mådde bra av att vara tillbaka i hetluften igen.

Vi som är något sentimentala och nostalgiska av oss tycker väl också att det är rätt skoj att se ett gammalt ansikte som vi känner igen, lite som en gammal vän som dyker upp och får oss att minnas en del av dåtiden.

Men kanske är King Kenny lite för mycket dåtid och för lite 2011?

En sista ögonblicksbild hittar vi i Leicester där Manchester City var på besök. Efter 30 sek får Leicester en hörna, debutanten Sol Bamba rör sig mot straffområdet.

Efter 52 sek har han fått bollen på sin fot och skickat in bollen i nät. Publiken exploderar, på bänken sitter Svennis och applåderar likt en sjuåring som nyss fått reda på att det blir pannkakor till middag.

City kvitterade, City gick om, City såg ut att gå mot seger. Men ibland händer det saker man inte tror ska hända. Man tror till exempel inte att Joe Hart ska göra några misstag.

Men i minut 64 slår Paul Gallagher ett inlägg, Joe Hart stöter fram bollen ett par meter, försöker åtgärda misstaget men är för sent framme.

Andy King har läst situationen korrekt. Han störtar fram, får en tå på bollen och plötsligt är han förbi Hart och har öppet mål. 2-2 är ett faktum.

Vilken ögonblicksbild som var finast från helgen beror såklart på subjektiva åsikter. Och eftersom jag långt ifrån har sett alla matcher under helgen har jag säkert missat många fantastiska ögonblick.

Men ni förstår poängen, FA-cupen ger moment av extas som ibland saknas i Premier League. Det är något som jag kan uppskatta i alla fall.

Och lite andra noteringar från helgen

·         Oavsett vilket lag man möter är det alltid bra för självförtroendet att göra sju mål. Ergo, Chelseas självförtroende har stärkts efter helgen.

·         Den där unge killen i Spurs, Andros Towsend, såg ut att vara lite av en tvåfotad Aaron Lennon, vilket givetvis är ett hyggligt betyg.

·         Rio Ferdinand twittrade under matchen mellan Arsenal-Leeds: “Blonde hair + beard to match...I still am not getting this Alex Song look...what's it all about?! Is it the fashion now??”  Jag är på Rios sida. Blonderat skägg är ett synnerligen allvarligt brott mot mänskligheten.