The Notebook: The Happy Factor

Double Dempsey

Det finns en amerikansk dokusåpa där åtta stycken människor klumpas ihop i en villa, syftet är att de ska dricka, slåss och ligga, spyor varvas med knytnävar. Seriens namn är 'Jersey Shore'. Vissa anser att nivån på serien är något lägre än Glocalnet . Andra kan inte vänta på att nästa avsnitt går att ladda ner på piratebay.

Clint Dempsey tillhör den senare kategorin: 'We’re getting them in advance every Thursday and we can’t wait to watch them', har han erkänt.

Och som många andra jänkare gillar han hiphop. Då Nike, i slutet av 2005, frågade honom om han kunde ställa upp och rappa lite på den kommande VM-plattan tackade Dempsey ja. Resultatet? Titta här.

Förutom att rappa och titta på 'Jersey Shore' spelar Dempsey också fotboll ibland, oftast gör han det dessutom ganska bra. I mitt tycke tillhör han den där skaran som inte riktigt får den cred han förtjänar.

Hans styrkor? Han kan dribbla, han är - vilket jag älskar - i princip tvåfotad, han har bra känsla för vilka ytor som är farlig att löpa in i och framförallt, han har som de flesta amerikander en vinnarskalle som få.

I lördags, mot Wigan, visade han för omvärlden hur man löper smart och tajmar avsluten. 1-0 nickade han in efter ett fint inlägg från Carlos Salcido och 2-0 på dunkade han in efter ett inlägg från den andre ytterbacken, Chris Baird.

Den mångsidige Dempsey - kanske bäst på mittfältet men funkar rätt bra på topp också - har nu gjort fyra mål i ligan och ser ut att göra ännu en utmärkt säsong i ett Fulham som sakta men säkert börjar få upp farten.

The happy factor

Lag som mår bra spelar bättre fotboll. Det är en av fotbollens mest sjävlklara sanningar.

Ett bra verktyg för att se om ett lag mår bra är att iaktta hur ett lag firar efter ett mål. Om målskytten springer iväg ensam, utan följe, kan vi dra slutsatsen att lyckan över målet inte riktigt delades av lagkamraterna och att stämningen i laget kanske inte är på topp.

Om ett lag däremot bildar en tv-puckshög vid ett 1-0 mål i första halvlek kan vi istället få en känsla att lyckonivån höjts drastiskt för hela sällskapet och att det visar på en 'en för alla, alla för en'-spirit. För det var just det som hände är Kevin Nolan snubblade in 1-0 för Newcastle i derbyt mot Sunderland, medspelarna gick bananas, en av PL-säsongens aggresivaste högar bildades - att Nolan sedan ville kycklingdansa ensam är en annan femma...

Detta hade knappast hänt för ett par år sedan under Kieron Dyer/Lee Bowyer-eran men efter nedflyttningen till the Championship våren anno 2009 hände något. Spelarna insåg att det skulle underlätta om de den kommande säsongen faktiskt trivdes med varandra.

Det som hände sedan var att de connectade med varandra, de blev en enhet, en lycklig familj. Resultatet? Först uppflyttning till Premier League. Nu, en sjundeplats i ligan.

Underskatta aldrig the Happy Factor.

Du, jag och Andy

Ett till bevis på Newcastles täta gemenskap går att hitta i en villa i Northumberland. Andy Carroll, misstäkt för misshandel, fick nämligen ett villkor som han var tvungen att uppfylla då han släpptes mot borgen. Han skulle bo hos lagkaptenen Kevin Nolan.

Och Nolan har redan satt upp ett par regler för den unge Carroll: 'Andy has got to be indoors for 10.30pm and he has got to be in bed by 11pm. We'd already got the kids on curfews, so it's no trouble to enforce.'

Sanningen är att Carroll varit i storslag sedan han välkomnats i Nolans hus och jag, liksom många andra, börjar känna att flytten kanske borde bli av det permanenta slaget, både för Carrolls och Newcastles skull. Men visst, det kanske slutar med att Carroll har en vild highschool fest 'American Pie'-style och trashar paret Nolans hus, i ärlighetens namn är det faktiskt ett inte helt osannolikt scenario.

För med Carroll är man aldrig helt säker på någonting.

Uppföljning på Song

Förra veckan dök Alex Songs namn upp i kommentarsfältet i samma mening som 'värst klädstil ever'. Men förutom att ha en lite annorlunda klädstil har även Song satsat på att krydda tillvaron med en intressant frisyr, en afro som blonderats.

Detta säger Song om varför han valt denna frisyr denna säsong: 'I was at home and my wife told me you need to change because when I watch the games I see so many players with dreadlocks, you just need to change. And I agreed. That’s why I tried something different.'

Men spelet verkar enbart ha påverkats positivt efter frisyrbytet, förutom att spela något cyniskt och distribuera bollen på ett rätt stabilt sätt sysslar Song även nuförtiden med aktiviteten som kallas att 'göra mål'. Wenger menar på att Song lärt sig att tajma rätt i sina löpningar in i boxen och så länge den defensiva mittfältaren gör mål lär han, förmodligen, få fortsätta att sticka iväg på vilda äventyr i motståndarnas straffområde.

Och ja, jag är en av dem som totalsågade Song då han debuterade i Arsenal. Och ja, jag tycker att det är fantastiskt att man kan ändra sin åsikt här i livet.

Crappenburg?

Det är inte alltid lätt att vara domare, just nu är det inte särskilt lätt att vara Mark Clattenburg. Nanis mål mot Spurs blev ju lite kontroversiellt, jag har läst och läst olika åsikter och kan ärligt säga att jag har förståelse för de flesta olika tankar runt det hela.

Min egna åsikt?

Jag gillade målet på grund utav tre anledningar: 1. Mitt lag drabbades inte. 2. Annorlunda mål är alltid intressanta. 3. Nani är en viktig kugge i mitt Fantasy Premier League-lag.

Om min åsikt går att ifrågasätta? Jo, klart man kan, jag ifrågasätter mina egna tankegångar 24 h om dygnet och rätt ofta kommer jag fram till att jag är något av en idiot.

Have a nice day!