England
2010-11-20 14:45
The Premiership Panel: Week 46
Denna vecka leker panelhönorna förbundskapten över Three Lions. Dessutom ger de sin syn på Sunderlands seger förra helgen och derbyt i norra London.
Henrik Örtenvik
Idag väntar ett hett North London Derby. Vad tror ni om matchen?
Alex Kejving:
- I detta derby står självfallet alltid mycket på spel. Arsenal, som skall försöka hänga på Chelsea, ställs emot Tottenham, som jagar fjärdeplatsen, i vad som förhoppningsvis blir ett synnerligen underhållande möte för oss neutrala åskådare. Däremot borde det rimligtvis inte vara några större problem för Arsenal att avfärda Tottenham, speciellt med tanke på hur pass sargat Tottenhams bakre regioner är. Det kan bli knivigt för Gallas och inte minst för den klubb han numer representerar.
Björn Walletun:
- Trots att matchen spelas på Emirates och Arsenal får ses som favoriter kan det bli ett riktigt hett derby den här gången. Självklart står och faller Spurs med Bale just nu men om Redknapp vågar satsa offensivt med två anfallare som mot Blackburn tror jag man kan chocka Gunners. Det som framför allt talar emot Spurs är deras darriga backlinje som kommer styras av den före detta Arsenalspelaren Gallas. Just med tanke på att han tidigare spelat i Arsenal och gjort det förbjudna klubbytet gör att han med all rätt kommer få de hett om öronen, något som säkert kommer störa koncentrationen.
Erik Åberg:
- Jag är övertygad om att vi kommer att få se en välspelad och spännande match. Förutom att det förstås är mycket känslor inblandade mellan dessa lag så är det två lag som spelar en ganska så offensiv och rolig fotboll. Båda lagen har också visat upp en fin form på sistone. Arsenal känns som en riktig maskin, medan Tottenham ser ut att växa mer ju bättre motstånd som står på andra sidan. Med tanke på att matchen spelas på ”Emirates” så skulle jag dock bli förvånad om inte Wengers mannar lämnar planen med minst en poäng i bagaget, och mina pengar sätter jag på de rödvita, men räkna med att Spurs bjuder upp till dans.
Vad hade ni svarat mig ifall jag för en vecka sedan sagt att Sunderland skulle slå Chelsea borta med 3-0?
Alex Kejving:
- Sunderland är ett lag som har så pass mycket kvalitet inom sig att de borde utmana om Europakvalifikation (vilket de förvisso gör i dagsläget). När det väl stämmer kan de åstadkomma magnifika resultat. Den essentiella stabiliteten tryter väl ofta däremot. Men jag hade ändock inte alls förväntat mig att de skulle knäppa Chelsea på näsan. Kanske tyder det på att detta är säsongen då Bruce får ut det yttersta ur laget och leder klubben till en storslagen sjätteplats.
Björn Walletun:
- Det är självklart en enorm skräll men Chelsea har verkligen inte imponerat den senaste månaden. Knapp seger mot Blackburn, förlust mot Liverpool, knapp seger mot Fulham och utklassade hemma av Sunderland är inte värdigt en mästare och formen man visade inledningsvis av säsongen är som bortblåst. Den främsta anledningen är självklart den ålderstigna truppen och det faktum att man har en rätt dålig bredd, något man speciellt såg på den bänk man hade mot Sunderland med spelare som Kakuta, van Aanholt, Bruma, Sala och McEachran. Det enda etablerade namnet man kunde slänga in var Salomon Kalou vilket knappast räcker för att förändra en matchbild.
Sunderland däremot verkar ha hittat storformen efter att ha blivit överkörda i derbyt mot Newcastle. Vinst mot Stoke och Chelsea samt oavgjort borta mot Tottenham är resultat som imponerar.
Erik Åberg:
- Jag hade nog bara skrattat och tagit det som ett roligt sarkastiskt skämt. Det är dock detta som är charmen med årets Premier League-upplaga. Jag har i ett par år bara gått och väntat på säsongen då de mindre klubbarna skulle lyfta sig ett litet snäpp till och alla skulle kunna slå alla. Den säsongen har nu äntligen infunnit sig och jag kan med glädje säga att jag är övertygad om att det fortsätter så och att det blir den jämnaste säsongen på mycket, mycket länge då vi summerar i maj. Med tanke på min första kommentar så måste jag också få berömma Sunderland då jag nu för chansen. För trots att det varit så jämnt som det varit så kan det väl på allvar inte vara någon som trodde att laget från nordöstra England skulle slå ligaledarna på det sättet. Imponerande!
Peter Crouch satte Englands enda mål mot Frankrike. Hann ni se något av matchen?
Alex Kejving:
- Endast enstaka delar. Intressant är dock det faktum att Crouch lyckas förträffligt bra i landslaget. Hans målratio överskrider 0.5, vilket får anses vara gott nog för att bli erkänd som en stor målskytt inom landslagssammanhang. Att sedan England var en oerhörd besvikelse skall inte förringa Crouchs respektingivande näsa för nätrassel. Tänk om han kunde överföra den magin till sitt skytte i Tottenham.
Björn Walletun:
- Tyvärr inte men av det lilla jag läst om matchen så imponerade inte England. Ett positivt tecken ska ändå har varit Andy Carrol som tydligen kan använda skallen lika bra i landslaget som i Newcastle. På lång sikt kommer han säkert spela till sig en ordinarie plats brevid Rooney, något målskytten Crouch inte riktigt har kvalité nog för att göra.
Erik Åberg:
- Hade en del att stå i under kvällen men hann i alla fall se matchupptakten och förvånades då framförallt över hur Mr Capello valde att formera sin backlinje. Bredvid Ferdinand som känns given så väljer han en matchotränad Lescott, som då han fått chansen under säsongen bara har spelat vänsterback. Samtidigt så väljer han att flytta ut den relativt långsamme Jagielka, som känns som ett bättre alternativ i mitten, till höger. Evertonspelaren har väldigt hög högstanivå men har inte rosat marknaden under den senaste tiden. Avslutningsvis så väljer han sedan en Gibbs, som inte har spelat en minut i ligaspelet så här långt i år, till vänster samtidigt som en spelare som Baines som genomgående har varit otroligt bra under säsongen inte ens är med i truppen. Spelmässigt så såg det heller inget vidare ut så länge jag tittade, men självklart så är en ursäkt att man har ca 10 man på skadelistan. Nu så såg jag ju inte hela matchen men har hört att det inte heller blev märkbart bättre ju längre matchen led, och om jag var engelsman så skulle jag därför vara väldigt oroad. För att jag har svårt att se att Capello ska kunna få ihop det här till en vinnande lagmaskin till EM om ungefär ett och ett halvt år, men jag som alltid har stöttat ”Three Lions” som nummer två bakom Sverige har gärna fel.
Stevie G åkte på en skada i matchen och kan nu bli borta en längre tid. Hur oroliga bör Liverpoolfansen vara just nu?
Alex Kejving:
- Oroliga till en viss gräns lär de vara. Men säkerligen är de desto mer irriterade över att den påstådda överenskommelsen inte fullföljdes. Att forska vidare i huruvida det bara var ett önskemål eller en muntlig överenskommelse är av det meningslösa slaget. När klubblagsfotbollen går före landslagsfotbollen har något gått ordentligt snett. Det är inte värdigt förbundskaptener att lyda order av klubblag. Om däremot Capello helt enkelt inte är en man som står upp för sitt ord är situationen en annan.
Björn Walletun:
- Otroligt oroliga eftersom de står och faller med Torres och Gerrard. Om jag har förstått det rätt så hade Liverpool och landslaget kommit överens om att Gerrard bara skulle spela en timme men trots detta spelade i 85 minuter, något som säkert sticker i Hodgsons ögon. Just Hodgsons framtid kan kanske avgöras på grund av den här skadan för om laget inte rycker upp sig väldigt snart riskerar han att få sparken så skador på nyckelspelare är det sista han behöver.
Erik Åberg:
- Väldigt, väldigt oroliga. Visserligen har Gerrard inte varit så där magiskt bra som han brukar i år, men det är fortfarande honom och Torres som man nästan helt förlitar sitt offensiva spel på, och jag har svårt att se vem som ska täcka upp för lagkaptenen. Kanske är detta ändå det som laget behöver för att få andra att kliva fram och ta mer ansvar. Dock är nog chansen större att laget får det ännu jobbigare att hitta det där flytet och samtidigt tappar ännu mer mark mot lagen i toppen.
Till sist: ni får chansen att leka förbundskapten för Three Lions. Vilken startelva väljer ni och varför?
Alex Kejving:
- J Hart; G Cahill, R Ferdinand, J Terry; G Barry, S Gerrard; A Johnson, J Wilshere, A Young; P Crouch, W Rooney.
En 3-2-3-1 uppställning där förutsättningen är att alla är tillgängliga. Hart kommer att växa in i kostymen så småningom och backlinjen är stabil trots att endast tre personer utgör den. Barry och Gerrard skapar en funktionell duo och lite längre fram i banan får Wilshere en någorlunda får en fri roll där han flankeras av Johnson och Young. Känns intressant.
Björn Walletun:
- Joe Hart känns självskriven i mål och känns som ett långsiktigt val.
Framför Hart skulle jag i dagsläget välja Johnson, Terry, Ferdinand och Cole och om Capello ska vara oroligför något är det bristen på konkurrens på i princip alla positioner i backlinjen, möjligen att Baines och Gibbs kan flåsa Cole lite i nacken men det är helt enkelt för dålig kvalité på spelarna bakom de andra tre. Jagielka, Upson och Lescott är inte spelare som vinner ett VM-Guld åt England.
Till skilland från Capello skulle jag spela med fyra mittfältare istället för fem. Milner får ta hand om högerkanten i konkurrens med Walcott. Ashley Young får platsen till vänster och Gerrard och Wilshere dom centrala platserna. Här finns det många alternativ och spelare som Lampard, Barry, Carrick osv är inte långt ifrån en plats i startelvan.
På topp skulle jag i dagsläget spela Rooney och Carrol, ett kraftpaket och ett monster i luftrummet. Dagsformen på Rooney lämnar vi åt sidan för även en dålig Rooney är bättre än Bent eller Crouch.
Erik Åberg:
- Hart
Young – Ferdinand – Terry – Baines
Gerrard – Parker– Lampard
Milner – Defoe – Young
Först och främst så ska det sägas att detta förstås är min elva då alla är friska och tillgängliga, vilket gör att Capello för tillfället sitter i en annan och klart mycket svårare sits än vad jag gör. Hart i målet kan det väl knappast vara någon som klagar på efter den säsong som han har haft så här långt. Med tanke på att största hoten Foster och Green har radat upp misstag då de fått chansen så känns det inte ens som att det inte finns någon riktigt het konkurrent när Citys målvakt är hel. I backlinjen så väljer jag att peta Glen Johnson som känts helt under isen på sistone. Däremot så väljer jag att ge skandalomsusade Terry ytterligare en chans då de som fått chansen istället för den förre kaptenen inte har övertygat. Terry och Ferdinand, som jag placerar bredvid, är också vana att spela ihop och har gjort det väldigt bra tidigare. På kanterna får de med sig Luke Young och Leighton Baines, två spelare som imponerat stort på mig under en längre tid och som kan komma att växa ännu mer om de får förtroende. Sedan så använder jag mig av ett tremanna mittfält där Scott Parker sköter grovjobbet istället för Barry som inte alls har imponerat på sistone. Framför honom väljer jag de två männen som oftast är i fokus på mitten, Lampard och Gerrard. Jag är övertygad om att de båda kan spela tillsammans så länge de har någon som städar upp tillräckligt bra bakom dem. Ingen utav dem är varken defensiv mittfältare eller kantspelare och skulle må bästa av samma roll som de har i sina klubblag. Med tre man på innermittfältet får de båda chansen att briljera som mest. Längst fram så känns Defoe starkare mentalt än Rooney som helt bröt ihop av pressen han fick i somras, och på kanten får han två kreativa och spelskickliga mittfältare som är bra på att skapa chanser i James Milner och Ashley Young, som kompletterar en mycket slagkraftig startelva. Det saknas förstås inte alternativ, vilket det inte borde i ”Three Lions”, men jag tror att det är med detta lag som landet har sin bästa chans att ta den där efterlängtade titeln.
Alex Kejving:
- I detta derby står självfallet alltid mycket på spel. Arsenal, som skall försöka hänga på Chelsea, ställs emot Tottenham, som jagar fjärdeplatsen, i vad som förhoppningsvis blir ett synnerligen underhållande möte för oss neutrala åskådare. Däremot borde det rimligtvis inte vara några större problem för Arsenal att avfärda Tottenham, speciellt med tanke på hur pass sargat Tottenhams bakre regioner är. Det kan bli knivigt för Gallas och inte minst för den klubb han numer representerar.
Björn Walletun:
- Trots att matchen spelas på Emirates och Arsenal får ses som favoriter kan det bli ett riktigt hett derby den här gången. Självklart står och faller Spurs med Bale just nu men om Redknapp vågar satsa offensivt med två anfallare som mot Blackburn tror jag man kan chocka Gunners. Det som framför allt talar emot Spurs är deras darriga backlinje som kommer styras av den före detta Arsenalspelaren Gallas. Just med tanke på att han tidigare spelat i Arsenal och gjort det förbjudna klubbytet gör att han med all rätt kommer få de hett om öronen, något som säkert kommer störa koncentrationen.
Erik Åberg:
- Jag är övertygad om att vi kommer att få se en välspelad och spännande match. Förutom att det förstås är mycket känslor inblandade mellan dessa lag så är det två lag som spelar en ganska så offensiv och rolig fotboll. Båda lagen har också visat upp en fin form på sistone. Arsenal känns som en riktig maskin, medan Tottenham ser ut att växa mer ju bättre motstånd som står på andra sidan. Med tanke på att matchen spelas på ”Emirates” så skulle jag dock bli förvånad om inte Wengers mannar lämnar planen med minst en poäng i bagaget, och mina pengar sätter jag på de rödvita, men räkna med att Spurs bjuder upp till dans.
Vad hade ni svarat mig ifall jag för en vecka sedan sagt att Sunderland skulle slå Chelsea borta med 3-0?
Alex Kejving:
- Sunderland är ett lag som har så pass mycket kvalitet inom sig att de borde utmana om Europakvalifikation (vilket de förvisso gör i dagsläget). När det väl stämmer kan de åstadkomma magnifika resultat. Den essentiella stabiliteten tryter väl ofta däremot. Men jag hade ändock inte alls förväntat mig att de skulle knäppa Chelsea på näsan. Kanske tyder det på att detta är säsongen då Bruce får ut det yttersta ur laget och leder klubben till en storslagen sjätteplats.
Björn Walletun:
- Det är självklart en enorm skräll men Chelsea har verkligen inte imponerat den senaste månaden. Knapp seger mot Blackburn, förlust mot Liverpool, knapp seger mot Fulham och utklassade hemma av Sunderland är inte värdigt en mästare och formen man visade inledningsvis av säsongen är som bortblåst. Den främsta anledningen är självklart den ålderstigna truppen och det faktum att man har en rätt dålig bredd, något man speciellt såg på den bänk man hade mot Sunderland med spelare som Kakuta, van Aanholt, Bruma, Sala och McEachran. Det enda etablerade namnet man kunde slänga in var Salomon Kalou vilket knappast räcker för att förändra en matchbild.
Sunderland däremot verkar ha hittat storformen efter att ha blivit överkörda i derbyt mot Newcastle. Vinst mot Stoke och Chelsea samt oavgjort borta mot Tottenham är resultat som imponerar.
Erik Åberg:
- Jag hade nog bara skrattat och tagit det som ett roligt sarkastiskt skämt. Det är dock detta som är charmen med årets Premier League-upplaga. Jag har i ett par år bara gått och väntat på säsongen då de mindre klubbarna skulle lyfta sig ett litet snäpp till och alla skulle kunna slå alla. Den säsongen har nu äntligen infunnit sig och jag kan med glädje säga att jag är övertygad om att det fortsätter så och att det blir den jämnaste säsongen på mycket, mycket länge då vi summerar i maj. Med tanke på min första kommentar så måste jag också få berömma Sunderland då jag nu för chansen. För trots att det varit så jämnt som det varit så kan det väl på allvar inte vara någon som trodde att laget från nordöstra England skulle slå ligaledarna på det sättet. Imponerande!
Peter Crouch satte Englands enda mål mot Frankrike. Hann ni se något av matchen?
Alex Kejving:
- Endast enstaka delar. Intressant är dock det faktum att Crouch lyckas förträffligt bra i landslaget. Hans målratio överskrider 0.5, vilket får anses vara gott nog för att bli erkänd som en stor målskytt inom landslagssammanhang. Att sedan England var en oerhörd besvikelse skall inte förringa Crouchs respektingivande näsa för nätrassel. Tänk om han kunde överföra den magin till sitt skytte i Tottenham.
Björn Walletun:
- Tyvärr inte men av det lilla jag läst om matchen så imponerade inte England. Ett positivt tecken ska ändå har varit Andy Carrol som tydligen kan använda skallen lika bra i landslaget som i Newcastle. På lång sikt kommer han säkert spela till sig en ordinarie plats brevid Rooney, något målskytten Crouch inte riktigt har kvalité nog för att göra.
Erik Åberg:
- Hade en del att stå i under kvällen men hann i alla fall se matchupptakten och förvånades då framförallt över hur Mr Capello valde att formera sin backlinje. Bredvid Ferdinand som känns given så väljer han en matchotränad Lescott, som då han fått chansen under säsongen bara har spelat vänsterback. Samtidigt så väljer han att flytta ut den relativt långsamme Jagielka, som känns som ett bättre alternativ i mitten, till höger. Evertonspelaren har väldigt hög högstanivå men har inte rosat marknaden under den senaste tiden. Avslutningsvis så väljer han sedan en Gibbs, som inte har spelat en minut i ligaspelet så här långt i år, till vänster samtidigt som en spelare som Baines som genomgående har varit otroligt bra under säsongen inte ens är med i truppen. Spelmässigt så såg det heller inget vidare ut så länge jag tittade, men självklart så är en ursäkt att man har ca 10 man på skadelistan. Nu så såg jag ju inte hela matchen men har hört att det inte heller blev märkbart bättre ju längre matchen led, och om jag var engelsman så skulle jag därför vara väldigt oroad. För att jag har svårt att se att Capello ska kunna få ihop det här till en vinnande lagmaskin till EM om ungefär ett och ett halvt år, men jag som alltid har stöttat ”Three Lions” som nummer två bakom Sverige har gärna fel.
Stevie G åkte på en skada i matchen och kan nu bli borta en längre tid. Hur oroliga bör Liverpoolfansen vara just nu?
Alex Kejving:
- Oroliga till en viss gräns lär de vara. Men säkerligen är de desto mer irriterade över att den påstådda överenskommelsen inte fullföljdes. Att forska vidare i huruvida det bara var ett önskemål eller en muntlig överenskommelse är av det meningslösa slaget. När klubblagsfotbollen går före landslagsfotbollen har något gått ordentligt snett. Det är inte värdigt förbundskaptener att lyda order av klubblag. Om däremot Capello helt enkelt inte är en man som står upp för sitt ord är situationen en annan.
Björn Walletun:
- Otroligt oroliga eftersom de står och faller med Torres och Gerrard. Om jag har förstått det rätt så hade Liverpool och landslaget kommit överens om att Gerrard bara skulle spela en timme men trots detta spelade i 85 minuter, något som säkert sticker i Hodgsons ögon. Just Hodgsons framtid kan kanske avgöras på grund av den här skadan för om laget inte rycker upp sig väldigt snart riskerar han att få sparken så skador på nyckelspelare är det sista han behöver.
Erik Åberg:
- Väldigt, väldigt oroliga. Visserligen har Gerrard inte varit så där magiskt bra som han brukar i år, men det är fortfarande honom och Torres som man nästan helt förlitar sitt offensiva spel på, och jag har svårt att se vem som ska täcka upp för lagkaptenen. Kanske är detta ändå det som laget behöver för att få andra att kliva fram och ta mer ansvar. Dock är nog chansen större att laget får det ännu jobbigare att hitta det där flytet och samtidigt tappar ännu mer mark mot lagen i toppen.
Till sist: ni får chansen att leka förbundskapten för Three Lions. Vilken startelva väljer ni och varför?
Alex Kejving:
- J Hart; G Cahill, R Ferdinand, J Terry; G Barry, S Gerrard; A Johnson, J Wilshere, A Young; P Crouch, W Rooney.
En 3-2-3-1 uppställning där förutsättningen är att alla är tillgängliga. Hart kommer att växa in i kostymen så småningom och backlinjen är stabil trots att endast tre personer utgör den. Barry och Gerrard skapar en funktionell duo och lite längre fram i banan får Wilshere en någorlunda får en fri roll där han flankeras av Johnson och Young. Känns intressant.
Björn Walletun:
- Joe Hart känns självskriven i mål och känns som ett långsiktigt val.
Framför Hart skulle jag i dagsläget välja Johnson, Terry, Ferdinand och Cole och om Capello ska vara oroligför något är det bristen på konkurrens på i princip alla positioner i backlinjen, möjligen att Baines och Gibbs kan flåsa Cole lite i nacken men det är helt enkelt för dålig kvalité på spelarna bakom de andra tre. Jagielka, Upson och Lescott är inte spelare som vinner ett VM-Guld åt England.
Till skilland från Capello skulle jag spela med fyra mittfältare istället för fem. Milner får ta hand om högerkanten i konkurrens med Walcott. Ashley Young får platsen till vänster och Gerrard och Wilshere dom centrala platserna. Här finns det många alternativ och spelare som Lampard, Barry, Carrick osv är inte långt ifrån en plats i startelvan.
På topp skulle jag i dagsläget spela Rooney och Carrol, ett kraftpaket och ett monster i luftrummet. Dagsformen på Rooney lämnar vi åt sidan för även en dålig Rooney är bättre än Bent eller Crouch.
Erik Åberg:
- Hart
Young – Ferdinand – Terry – Baines
Gerrard – Parker– Lampard
Milner – Defoe – Young
Först och främst så ska det sägas att detta förstås är min elva då alla är friska och tillgängliga, vilket gör att Capello för tillfället sitter i en annan och klart mycket svårare sits än vad jag gör. Hart i målet kan det väl knappast vara någon som klagar på efter den säsong som han har haft så här långt. Med tanke på att största hoten Foster och Green har radat upp misstag då de fått chansen så känns det inte ens som att det inte finns någon riktigt het konkurrent när Citys målvakt är hel. I backlinjen så väljer jag att peta Glen Johnson som känts helt under isen på sistone. Däremot så väljer jag att ge skandalomsusade Terry ytterligare en chans då de som fått chansen istället för den förre kaptenen inte har övertygat. Terry och Ferdinand, som jag placerar bredvid, är också vana att spela ihop och har gjort det väldigt bra tidigare. På kanterna får de med sig Luke Young och Leighton Baines, två spelare som imponerat stort på mig under en längre tid och som kan komma att växa ännu mer om de får förtroende. Sedan så använder jag mig av ett tremanna mittfält där Scott Parker sköter grovjobbet istället för Barry som inte alls har imponerat på sistone. Framför honom väljer jag de två männen som oftast är i fokus på mitten, Lampard och Gerrard. Jag är övertygad om att de båda kan spela tillsammans så länge de har någon som städar upp tillräckligt bra bakom dem. Ingen utav dem är varken defensiv mittfältare eller kantspelare och skulle må bästa av samma roll som de har i sina klubblag. Med tre man på innermittfältet får de båda chansen att briljera som mest. Längst fram så känns Defoe starkare mentalt än Rooney som helt bröt ihop av pressen han fick i somras, och på kanten får han två kreativa och spelskickliga mittfältare som är bra på att skapa chanser i James Milner och Ashley Young, som kompletterar en mycket slagkraftig startelva. Det saknas förstås inte alternativ, vilket det inte borde i ”Three Lions”, men jag tror att det är med detta lag som landet har sin bästa chans att ta den där efterlängtade titeln.
