Matchen började ganska inspirerat från Lazios sida. Candreva var som vanligt pigg med flera fina löpningar samt passningar. Det var dock Udinese som tog ledningen en bit in i matchen genom den notoriske målskytten Antonio Di Natale. Som vanligt ett klassigt avslut och man avundas förstås Udinese som har en sådan målskytt i laget. Något Lazio saknade idag.
 
Lazio hade haft initiativet i matchen, Miroslav Klose försökte på egen hand vända matchen men det sista lilla fattades genom hela matchen.
 
I andra halvlek mattades Lazio totalt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som hände, den mest logiska förklaringen kanske är att Lazio är ett lag med långt många fler matcher i benen än Udinese. Men jag vet inte om det går att förklara det så – för under långa stunder av andra halvlek var det som att IFK Göteborg mötte Vännäs AIK i Svenska Cupen. Lazio kom helt enkelt knappt över egen planhalva, man förlorade alla närkamper, man var rent ut sagt totalt underlägsna motståndarna och den här 1-0 vinsten kan för Udineses del räknas in som bland den säkraste någonsin.
 
För Lazios del gäller det att ladda om och att göra det ordentligt. Visst saknas viktiga kuggar så som Konko, Radu och Lulic. Men nog ska man kunna lyckas skapa chanser mot ett relativt defensivt hemmalag under 45-minuter?  Resultatmässigt har Lazio presterat som ett lag som är klara nedflyttningskandidater under andra halvan av säsongen.
 
 
Udinese och Guidolin skall ha en eloge. Laget som tagit sig till Champions League-kval dem senaste säsongerna såg återigen väldigt stabilt ut. En tanke bara: Om Udinese skulle fått behålla följande spelare, skulle man då vunnit Serie A vid det här laget eller åtminstone utmanat?
 
Handanovic, Inler, Asamoah, Isla, Alexis Sanchez, Armero, Zapata, Cuadrado och German Denis till exempel.