Gör kaffe. Har i den ekologiska butiken vid Olskrokstorget inhandlat en ny sort med bönor importerade från ett kvinnokollektiv i Tanzania och malda på rosteri i Majorna. Ett lovvärt initiativ, men resultatet är ärligt talat inget vidare. Hipster. Duger inte. Har lika svårt för sådant som för diverse stadsdelars mikrobryggerier och män i 25-årsålderna med stora helskägg, den nya tidens medkännande småbarnsföräldrar – det lyssnas förbannat mycket, har jag lagt märke till. Blir alltså Zoegas mörkrost istället, i vanlig hederlig bryggare.
Tycks ha sovit förbi stormen ”Amy”, ser lugnt ut köksfönstrets mörker. Prognosen säger dock regn, ihållande, lagom tills att domare Mohammed Al-Hakim blåser igång klockan 14. Från knastertorr äng i Halmstad till ett stormvattnat Gamla Ullevi på bara en vecka, alltså. Lika för alla och bara att acceptera.
Befriande ensam. Sedan lång, lång tid klarar jag inte av sällskap av i stort sett någon annan än min son dagar som just denna. Vill inte ha något småprat, diskussioner om världsläget, samtal med allmänt fotbollsintresserade vänner och bekanta, umgänge över huvud taget och då alltså inte heller annars behagliga långa uppvaknanden frukostar med kvinnor. Är för gammalt för sådant, vid 60 är man i sin fulla rätt att fatta det beslutet. Ändå har de flesta svårt att acceptera faktum, tycker att det är barnsligt. Jag undrar var, hur, när jag brast i att kommunicera att Hammarbys matchdagar inte handlar om någon lek. Det är ett misslyckande. Alltså bara Jonathan och eftersom han befinner sig drygt 40 mil bort gäller ensamhet.
Arbetar några timmar på nya manuset som skall lämnas in på fredag, men funderar minst lika mycket på startelvan, om Kim vågar satsa på Obilor Okeke, Tesfaldet Tekies formkurva, och känner irritationen gentemot IFK Göteborg få ordentligt fäste i blodet. Väsentligheter, som det skall vara. Det är en viktig match för Hammarby, den är direkt hälsoavgörande för min egen kommande vecka. Så har det blivit.
*
12.32, har valt den grå t-shirten med motiv av ”Slas”, lyssnat på David Ritschard, sänt några mail, gått igenom de små procedurerna, och är redo. På väg. Upptäcker först på promenaden mot Ullevi att ”Amy” ändå har ställt till med en del oreda. Fattighusån har svämmat upp över cykelbanan, kyrkogården är en sörja. Grenar, takpannor och skräp ligger utspritt och utanför GAIS-haket Franke’s på Alströmergatan har ett stort träd rasat över och demolerat två bilar. Det är inte den värsta stormen under min livstid, men god nog. Dessutom är namnet ”Amy” rätt fint, man blir smått förälskad. Går förbi mina föräldrars grav. Där brinner lyktljusen som tändes igår.
Tar för mig från den framdukade buffén i pressrummet och hälsar på en del bekanta. Inspekterar sedan arenans hybridgräs. Lär bli halt och djävligt, men inget som inte Hammarby kommer att kunna hantera. Den rundade trappan upp till pressläktaren sedan och upptäcker att jag inte fått någon plats bland övriga medierepresentanter, utan en omgiven av i stort sett hela IFK Göteborgs kansli, inklusive Jesper Jansson, Hannes Stiller, Håkan Mild, analytiker och före detta tränare, dessutom inte under tak. Jag tänker: Är det storm de vill ha så skall de få storm.
Det börjar regna. Startelvan kommen och den ser spännande ut. Okeke från minut 1 för första gången, Adrian Lahdo, Ibrahima Fofana eftersom Hampus Skoglund blivit sjuk. Läktarna fylls på. Registrerar att Blåvitts så kallade ”Kommandobryggan” har tifo på gång, vilket gläder. Det har man väl inte haft sedan premiären, av olika skäl, bland annat i protest mot Mild som just tar plats till vänster om mig.
Vid spelarutgången uppstår i samband med uppvärmningen ett mindre grabbigt kramkalas mellan Mikael Hjelmberg och Jesper Jansson, därefter även mellan de två och ett stort antal spelare från båda lag. Jag har svårt att riktigt bestämma mig för om den vänskapligheten skall gillas eller inte. Omkring mig är IFK:s representanter på gott humör, det skrockas och tjötas och ryggdunkas. Och så drar ”Kommandobryggan” igång: ”Åhh hata Hammarby, hora…” Jag knyter nävarna i regnjackans fickor och tänker: Vänta bara.
*
13.56, våra tappra krigare samlas i ring nedanför bortaklacken, alla utom två stycken. Nahir Besara och Adrian Lahdo är på väg, men de går långsamt, Nahirs högra arm om Adrians axlar och han säger något, det är en kapten som tar sitt ansvar. En mycket vacker scen i all sin enkelhet. Jag tänker: Det där bådar gott.
1952 skrev den amerikanske författaren Jack Kerouac en av sina allra starkaste texter, den långa novellen ”October in the Railroad Earth” i vilken han skildrar sin tid som bromsare på Southern Pacific i Kalifornien. Bland annat beskriver han både ödmjukt och konstaterande hur viktigt det är med förebilder. Som ny behöver man dem, de erfarna som ger tips och råd efter åratal i hetluften, de som kan kyla ner och riskminimera och ge beröm: ”Var inte orolig, gå ut och gör exakt det du egentligen vet att du kan, en massa människor avundas dig så bara njut därute.”
Regnet tilltar.
*
14.45 är jag redan på väg ner till pressrummet för värmens skull, ser första halvleks övertidsminuter på teveskärm. Det serveras paj med fetaost och rödbetor, mycket god. Äter och summerar.
Blåvitts rivstart de första minuterna var vidriga och hade gott och väl kunnat resultera i ett omedelbart underläge. Istället: storspel av Warner Hahn, snabb kontring, en nedvisslad Paulos Abraham 1-0. Ett mönsteranfall dirigerat av först Tesfaldet Tekie och sedan… Adrian Lahdo. Det är så att tårarna kommer. Runt omkring mig fastnar skrockandet och tjötandet i halsarna, och de kan gott ha det.
Rätt mycket Wild West därute, mot slutet allt grinigare och hemmapubliken vrålar hat och det halkas omkring en hel del, hade mycket väl kunnat bli fler mål åt båda håll men jag ser med viss tillfredsställelse Kim Hellbergs givna matchplan, att komma in bakom Blåvitt med långa bollar fast givetvis också försöka hålla i bollen offensivt. Det senare funkade väl sådär första 48, men direktiven är smarta och varje enskild spelare står upp i kampen på ett förtroendeingivande sätt. Kim ser nöjd ut. Billborn betydligt bistrare.
Samtidigt i Solna: AIK 0 – Värnamo 3. Sug på den.
*
15.00-15.40, och i det regn som vräker ner faller även IFK Göteborg, för det är utskåpning, och nära Hammarby-mål gång efter annan, våg efter våg med klackar, läckra frisparksvarianter och Paulos utökar till 2-0 med timmen spelad och 2000 grönvita supportrar kan njuta av tillställningen för det är utspelning mot kvalificerat motstånd – till skillnad från så ofta under denna berg-och-dalbanehöst – och jag vet inte om det är främst lycka eller lättnad som kolsyrespritter i huvudet. Till skillnad från bland Änglakanslisterna där det nu frustas, skriks, gapas på domare Al-Hakim – som i mitt tycke gör det rätt bra som tillåter hårda men aldrig fula tag, som det skall vara i Allsvenskans underbara höstmatcher. Och var det någon som tvivlade på Hammarbys förmåga att spela på gräs, om än hybrid, och i storm?
*
15.41 – 15.50, och naturligtvis måste det nödvändigtvis bli ett nervpåfrestande slut, men vi har Warner Hahn och de har ingenting, och stormen reds ut. De kan gå hem nu, de andra, och de troppar verkligen av, sura som ättika.
Det är kollektivet som förtjänar det allra största berömmet. Kollektivet som lyfter de enskilda spelarna till ett smärre stordåd. Det är jättar på varenda position, ingen nämnd och ingen glömd, och alla skall de se sig själva i spegeln och känna: Detta gjorde vi, jag, djävligt bra.
Att som grönvit supporter gå på bortamatch i Göteborg innebär att stålsätta sig, sätta på pansar och visir mot spottloskor, kastade folkölsglas och inte minst tiominuters läktarskanderande innehållande så mycket ”hat” och ”hora” att man häpnar. Det riktas mot män, mot kvinnor, mot barn i alla åldrar, och det är lika ovärdigt och billigt som totalt fantasilöst. Roligt är det inte heller, detta utstuderat organiserade verbala våld mot fria själar. Sådant sysslar inte Trevliga Bajen med, inte nu längre. Hos oss är det livat.
*
Efterskalv. Det var ett tag sedan en omgångs resultat verkligen gick Hammarbys väg, men helgen 4-5 oktober inträffade det när det så väl behövdes. Djurgårdens kryss, AIK:s och Malmös förluster, och allra främst vår egen sexpoängsviktoria mot IFK Göteborg – det var väl bara GAIS vinst som gav smolk i glädjebägaren – ger ett till synes betryggande utgångsläge inför den absoluta slutstriden om Europa-platserna.
Med 12 poäng kvar att spela om har Hammarby sju respektive 2 gånger åtta poäng ner till närmast jagande, och hela 10 ner till Djurgården och Malmö. Jag skulle inte ens drömma om att skriva att allt är klart nu, men inför landslagsuppehållet där otroligt viktiga matcher väntar för Grekland – kanske även Sverige, men har mindre koll på det – så är det bara att konstatera att det skall till en genomklappning av monumentala mått för att vi inte skall bli åtminstone topp 3 och bäst i Stockholm även 2025. Det åtråvärda guldet är vi, precis som ifjol, naturligtvis många mil och år ifrån, men det känns rätt bra ändå.
Litegrann känns det faktiskt nästan som vår i luften.
