Van the Man of the Match

Att Edwin van der Sar skulle bli Man of the Match mot Arsenal var inte någon direkt tillfällighet, snarare ett tämligen väntat utfall. Visst, nu har det kanske varit så på sistone att målvakter som ställts mot Arsenals offensiv mer ofta än sällan plockat på sig denna MotM-titel men det är bara en parantes så här två dagar efter att United nollat Arsenal.

Det där som står i ingressen, att han vägrar att förändras, handlar såklart om hans personlighet och utseende. På planen har han alltid varit villig att lära sig nya saker.

Tre år efter Jack Wilshere föddes vann Edwin van der Sar sin första Champions League-titel, fjorton år senare sin andra. 1995 var spelet med fötterna hans svaga sida, 2009 var det en av hans starka sidor. I över tjugo år har van der Sar spelat toppfotboll och medan de flesta peakar någonstans i mitten av denna tidsram, känns det som att van der Sar kommer att peaka i sin sista match.

Ibland undrar jag vad som försiggår inne på Carrington. Man fantiserar att sir Alex står likt Miraculix, som en druid, och matar sina spelare med trolldryck som ger dem kraft att hålla på i alla evighet. Den logiska delen av mig ställer sig en aning kritisk till denna fantasikonstruktion men kan inte alltid komma med en bättre förklaring.

När van der Sar gick till Fulham 2001, efter en något misslyckad sejour i Juventus, var det väl få – läs ingen – som trodde att van der Sar tio år senare skulle vara en av världens främsta burväktare.

Men Fulham var som ett bra kapitel i sagan om van der Sar; där reparerade han sitt något skadade självförtroende och plötsligt en dag, försommaren 2005, hörde sir Alex av sig till Fulhams styrelse och sa att han ville ha holländaren. Fulham accepterade Uniteds bud och van der Sar var inte i behov av någon längre betänketid – han hoppade på sir Alex-tåget:

”When I was 34, at Fulham, I was told that Fergie was going to bid for me. I couldn’t believe it and I laughed like it was a joke.  But a few days later I got a call from the Fulham board and they told me that Fergie had officially bid for me. That was one of the happiest moments of my life and I accepted it without any moment of hesitation.”

Sir Alex är i efterhand, of course, väldigt nöjd med denna deal. Det enda som han ångrar är att köpet inte skedde tidigare, efter Schmeichel-eran då United hade det stökigt på målvaktsfronten och allt ifrån en galen fransman till en tafflig nordirländare fick chansen mellan målstolparna.

Och egentligen skulle sir Alex helst se van der Sar fortsätta, men både han och van der Sar är medvetna om att trolldrycken slutar att verka då man fyllt 40, tyvärr:

"He is a fantastic goalkeeper. We just wish he was 21 rather than coming up to 41 but nature catches you eventually in life."

Sommarens transfersåpa kanske blir Uniteds jakt på Manuel Neuer – vars svaghet verkar vara skott från 70 meter – och i slutändan kanske det är den enda målvakt som egentligen, på sikt, kan överträffa van der Sar.

Men även han, om han kom till United, skulle få kämpa. Det är nämligen alltid kämpigt att efterträda en legend.

P.S. Jag vet, nu skriver jag om en holländare igen – Dangerous Dirk förra veckan – och den enda förklaringen till detta är att det inte finns någon direkt förklaring. Blir det även nästa vecka en holländare som får huvudfokus har jag skapat en orange orgie vilket jag i förlängningen vill undvika.

Andra saker vi noterat från helgen

Paul Scholes var inte inne särskilt länge på planen, drygt tio minuter, men hann slå ett par sensationella mackor som alla kunde varit med på en lista av säsongens vackraste. Sedan lyckades han även göra ett par psykbrytstacklingar som han ibland, när han är uppumpad, får för sig att göra. Som Wenger sa: “The pitch was good, the referee was good and the tackles of Paul Scholes were bad.”

Det var fantastiskt kul att se både Antonio Valencia och Aaron Ramsey tillbaka i spel. Det är väl så, jag älskar att se spelare som kommer tillbaka från skada. Det är något speciellt. Men samtidigt sitter man där nervös: livrädd för att de ska åka på en ny, tung, misärfylld skadeperiod och man ber till alla tillgängliga gudar att de ska hålla sig skadefria, i alla fall från första matchen.

Och på tal om skador: det var inte kul att se Johan Djourou bäras ut på bår. Axeln är ur led, säsongen över – varken något en formstark Djourou eller ett skadedrabbat Arsenal behövde i nuläget.

***

Birmingham vs Bolton – som slutade 2-3 – var en kavalkad av långa bollar, tajmade och misstajmade glidtacklingar, mål och dramatik, glädje och sorg. Så jävla urengelskt, så jävla härligt. Herbert Chapman log från sin grav.

Och Kevin Phillips, super Kev: Vilket mål! Hans kvittering, 2-2-målet, var en skön lyftning på halvvolley över Boltons finne – ett mästerverk helt enkelt. Just då, det ögonblicket, fanns en känsla av att man rest tillbaka i tiden, till 1999, då Phillips var som Lionel Messi…….eller nja, vi säger som Antonio Di Natale. Det var en fin känsla.

Eftersom jag fick chansen att intervjua Sebastian Larsson häromveckan angående hans frisparksteknik – en bra liknelse han gjorde var att en frispark är som en golfsving: ju mer träning, desto stabilare bollträff – detaljstuderades hans tillslag noggrant under matchen. Och ja, tillslaget var som vanligt bra. Få spelare i Premier League kan sätta samma tryck på bollen som Seb och samtidigt leverera med precision.

***

Åh, jag kände igen situationen så väl när Scott Parker argumenterade mot Jon Walters efter att Stoke fått en frispark: mannen-som-alltid-ska-ha-rätt vs retstickan. Retstickor har en tendens att vinna verbala fighter och så även denna gång – Parker var röd av ilska då de slutat skrika på varandra medan Walters gick runt med ett busigt leende. Sedan gjorde Stokes Higginbotham såklart det matchavgörande målet på just den frisparken vilket enbart strödde ytterligare salt i Parkers sår.

***

United vs City och Stoke vs Bolton i FA-cup semifinalerna på Wembley. Det blir United mot Stoke i finalen va? Bara en magkänsla.