SvenskaFans
2025-05-30 16:22
Vem kan hålla på PSG?
Paris Saint-Germain: Den moderna fotbollens galjonsfigur. Ett ekonomiskt dopat, Qatar-ägt, stjärnspäckat lag. Som också har en högst levande ultraskultur. Hur går det ihop?
William Edström
4 kommentarer
Vem kan hålla på PSG?
Det är enkel och möjligtvis dum fråga som skvalpat runt i undertecknads bakhuvud länge. Varje gång PSG spelar Champions League-match och blir en del av fotbollsnyhetscykeln trycks frågan fram från sin plats där längst bak i skallen.
För det känns som att det är så mycket som krockar på olika sätt, med PSG-supportrar.
Den gängse bilden de flesta av oss har av PSG är ju väldigt negativ. De är en av den moderna fotbolLens främsta föreståndare. Uppköpta av Qatar och ekonomiskt dopade har de förstört spänningen i Ligue 1. Jag tänker på hur Newcastle-supportrar som Noa Bachner kände efter deras uppköp, de som kände sina känslor för klubben försvagas eller förloras. Det måste ju vara samma grej för PSG-supportrar, om inte mer? Deras klubb blev ju helt annorlunda efter Qatars inträde, det blev ju en helt ny verklighet med pengarna, den inhemska dominansen. Synen på PSG som klubb är ju helt förbytt, i ännu högre grad än Newcastle, Chelsea och andra klubbar som gått i bräschen för den penningstinna moderna fotbollen.
Men samtidigt som det mesta av fokuset runt PSG hamnar på det stjärnspäckade laget och hur det köpts ihop på ett sätt som de flesta av oss fotbollsfans inte gillar, tränger ibland något annat igenom bruset, något som i mångt och mycket går stick i stäv med det – en levande ultraskultur och hyllade tifon på PSG:s matcher.
Hur kan man ha en stark ultraskultur och samtidigt vara den moderna fotbollens fanbärare? Det PSG står för som klubb är ju det ultras brukar motsätta sig. Inte minst här i Sverige, där Allsvenskan blivit en sista bastion mot den moderna fotbollen med 51 %-regeln intakt tack vare organiserad kamp av passionerade supportrar.
Visst, till och med köpelag som RB Leipzig har ju supportrar. Men samtidigt har vi sett flera exempel på hur passionerade supportergrupper bryter med sina klubbar när de inte längre känner igen dem som sina. Klassiska Wimbledon flyttades till Milton Keynes, supportrar grundade den rättmätiga arvtagaren AFC Wimbledon. När Red Bull köpte Austria Salzburg grundade supportrar ett nytt Austria istället för att hänga kvar med Red Bull. De är kanske extrema exempel då namn och/eller hemvist förändrades. Men vi såg också hur desillusionerade supportrar startade FC United of Manchester efter att Glazers tog över Manchester United och egentligen bevarade allt med klubben, bara sköt till en massa pengar. Precis som PSG.
Det kom dessutom en brytpunkt också i Paris. 2010, med PSG-supportern Yann Lourences död. Han dog i ett slagsmål utanför Parc des Princes, ett slagsmål mellan en PSG-falang – och en annan PSG-falang. Efter det drev PSG igenom Plan Leproux, som innebar att alla supportergrupperingar kastades ut från Parc des Princes och bannlystes även från bortamatcher.
Den brytpunkten nåddes efter decennier av infekterade strider om makten på Parc des Princes läktare.
PSG – en klubb skapad av de rika
PSG är en ung klubb. Grundad 1970 genom en sammanslagning av Paris FC, som grundats bara ett år tidigare och Stade Saint-Germain, en äldre men liten klubb. PSG var resultatet av att en grupp rika parisiska affärsmän ville skapa en slagkraftig klubb i Paris, och köpte upp Stade Saint-Germain för att komma åt deras plats i seriesystemet för att snabbt kunna ta sig upp till Ligue 1.
Det gjorde man också, och blev då Paris bästa lag. Det är märkligt i sig, det fotbollsvakuum Paris var då. För anrika gamla Parisklubbar finns, exempelvis Red Star och Racing Club som var några av landets äldsta klubbar. Racing grundade av självaste Jules Rimet, som i 30 år var FIFA:s ordförande och mannen bakom fotbolls-VM, men trots att pamparnas pamp stod bakom klubben blev Racing aldrig någon storklubb. Inte heller Red Star Paris blev någon maktfaktor att räkna med vilket gjorde Paris till en blind fläck på toppfotbollens karta trots stort fotbollsintresse i storstaden Paris. Enter PSG.
De hade kapital, de hade en gräddfil till högsta serien och från 1974 hade de Parc des Princes. Det som fattades var det allra viktigaste: supportrar. Ingen bryr sig ju om en nybildad klubb utan rötter. Lösningen blev att PSG på sent 70-tal sänkte priset på säsongskort rejält för att locka fler unga till matcherna. Det gav önskad effekt, en supporterbas för PSG började växa fram – trots en total avsaknad av historia, tradition eller någon stark lokal förankring.
Det sena 70-talet och tidiga 80-talet var också en tid då supporterkulturen på många håll i Europa växte starkt. Influenser kom från två olika håll. Den italienska ultraskulturen och den engelska huliganismen. De två var de mest utpräglade uttrycken av supporterskap och spred sig nu till fler länder.
Det var på Boulogne-läktaren på Parc des Princes de unga supportrar PSG lockat till sig genom billiga plåtar samlades. Vissa inspirerades av den engelska huliganismen vilket ledde till att huliganerna KoB (Kop of Boulogne) uppstod. Andra av italiensk ultraskultur, som skapade ultrasgruppen Boulogne Boys. Ofrånkomligen ledde det till problem. Under 80-talet ökade huliganismen över hela fotbollseuropa och i Frankrike kretsade mycket av problemet kring PSG med många våldsverkare i supportergrupperingar vilket ledde till flera stora huliganbråk och skandaler.
En splittrad supporterbas
Huliganerna på Boulogne-läktaren var en homogen grupp: Vita, våldsamma män. Huliganismen hade också politiska konnotationer då PSG:s huliganer var högerextrema. Rasistiska och antisemitiska slagord, hitlerhälsningar och nynazism var en del av det. Serge ”Batskin” Ayoub, en av Franrkikes mest ökända nynazister ledde ett tag sin egen PSG-supportergrupp, Pitbull Kop.
Trots att det sena 80-talet var sportsligt framgångsrika år för PSG då klubben vann sina första ligatitlar, sjönk publiksiffrorna. Våldet och rasismen sprungen ur Boulougne-läktaren pekades ut som en stor anledning till det. Åskådare som stod utanför huliganismen tröttnade och PSG:s image hos allmänheten var som klubben med ett pack våldsamma nynazister som fans.
1991 köpte Canal+ PSG, när publiksiffrorna var som lägst. Hur gå till väga för att höja dem? Kasta ut nynazisterna? Nej, de lät Boulogne-läktaren förbli våldsam, vit och rasistisk. Men började istället locka andra supportrar att ta plats på Auteuil-läktaren istället. De som var trötta på våldet och rasismen på Boulogne-läktaren flyttade dit. Nya supportergrupperingar växte fram, som till skillnad från de på Boulogne-läktaren inte var en enhetlig vit massa utan mer representativt för kosmopolitiska Paris var en blandning av folk från olika bakgrunder. Supras Auteuil blev den stora gruppen på denna läktare och istället för brittiskinspirerad huliganism låg fokuset på tifoverksamhet och passionerat läktarstöd. En del var vänsterorienterade politiskt, andra framhöll en mer opolitisk läktarkultur.
Det innebar en väldigt splittrad supporterbas för PSG under 90-talet. På ena läktaren gjordes hyllade tifon. På andra gjordes apljud mot lagets egna svarta spelare. Under 90-talet samexisterade de två olika läktarna i relativ fred, Boulogne-läktaren hade sitt våldskapital och hade inget intresse av mäta sig mot Auteuil-läktarens tifoverksamhet, och vice versa.
Konflikten eskalerar – en brytpunkt nås
Under tidigt 2000-tal började det förändras då en grupp på Auteuil-läktaren som kallade sig Tigris öppnade för att bruka våld, för att försvara sig på bortaresor – och mot Boulogne-läktarens rasistiska våldsverkare. Samtidigt som man på Boulogne-läktaren inte gillade hur Auteuil-läktaren då i många år tagit över som det mer synliga läktarstödet som fick uppmärksamhet.
Det ledde till många våldsamma sammandrabbningar före, under och efter PSG:s matcher, mellan PSG-supportrar och andra PSG-supportrar. Som alltså kulminerade i Yann Lourences död 2010. Den inträffade under ett masslagsmål utanför Parc des Princes som börjat med att grupperingar från Boulogne-läktaren attackerat Auteuil-supportrar varefter Auteuil-läktaren gått till motattack och i slutändan låg en man död, Yann Lourence som hört till Casual Firm på Boulogne-läktaren.
Efter det var ingenting sig likt för PSG:s supportrar.
PSG gjorde alltså efter Lourences död 2010 klart och tydligt för de organiserade supportergrupperna att de inte var önskade. Nästa år köpte Qatar klubben. Utkastade av sin egen klubb, en klubb som sålts och blivit något helt annat än klubben de en gång stöttade. Vars läktare i deras frånvaro fyllts av turister och folk som kom för att se de inköpta superstjärnorna. Varför kom supportrarna tillbaka?
För det gjorde dem, efter sex år. Under de sex åren hade vissa protester mot portförbjudningen gjorts, men flera grupperingar hade också upplösts. Många ultras övergick till att gå på PSG:s damlags matcher istället, och uppskattade närheten de kunde ha till det laget i kontrast till hur distanserat herrlaget förhöll sig till dem.
2016 gick nya klubbpresidenten NASSEr El Khelaifi med på att tillåta organiserade grupperingar på läktarna igen. Det kom sig delvis efter att han själv och lagkaptenen Thiago Silva pekat på bristen på starkt läktarstöd som en anledning till att PSG då ständigt misslyckades i Champions League-slutspelet. CUP (Collective Ultras Paris) bildades, en sammansmältning av vissa gamla grupper från Auteuil-läktaren och andra inklusive individer från Boulougne-läktaren (KoB och andra gick dock inte med som grupp). PSG och CUP kom överens om en code of conduct som supportrarna skulle följa (vilket alla inte gjorde vilket ledde till en del internt tjafs mellan supportrar och att vissa lämnade CUP).
2017 fick de ultras som återvänt köpa säsongskort igen för första gången sen 2010. Spektakulära tifon började synas på Auteuil-läktaren igen. Huliganslagsmål återkom också – men inte interna sådana utan mot motståndarsupportrar. På senare år har Boulogne-läktaren fått en del aktivitet igen också, vilket lett till oro men också ett oklart läge. Är det samma ruttna ägg som förut? Vissa har menat att de är opolitiska, men tecken på det motsatta finns också som återkomsten av KoB-klibbor. 2021 förbjöds tre grupperingar på Boulogne-läktaren av klubben som befarade att högerextremismen var på väg att koppla greppet om läktaren igen efter rasistiska tillmälen och slagord hörts under en våldsam attack på RB Leipzig-supportrar.
Slutsats
Jag vet inte om denna lilla historiska utvikning gjort någon klokare. För undertecknad gjorde den nästan PSG ännu mer svårförståelig som klubb. Men kanske är det så att då klubben från första början haft olika rika ägare blev inte Qatars övertagande dealbreaker för supportrarna. Det var ju bara en ny rikemansägare, bara på en helt ny nivå. Likväl är det svårt att förstå hur det går ihop för dem. Inte minst med tanke på hur de kastades ut. Det sticker verkligen ut att de kom tillbaka, det känns verkligen inte som att det hade gått likadant till på andra platser i fotbollsvärlden.
Kanske får man nöja sig med att konstatera att supporterskap inte går att förstå. Det kommer i så många olika former, uppstår och utvecklas på olika sätt på olika platser och hos olika personer. Inget supporterskap är det andra likt.
Det är enkel och möjligtvis dum fråga som skvalpat runt i undertecknads bakhuvud länge. Varje gång PSG spelar Champions League-match och blir en del av fotbollsnyhetscykeln trycks frågan fram från sin plats där längst bak i skallen.
För det känns som att det är så mycket som krockar på olika sätt, med PSG-supportrar.
Den gängse bilden de flesta av oss har av PSG är ju väldigt negativ. De är en av den moderna fotbolLens främsta föreståndare. Uppköpta av Qatar och ekonomiskt dopade har de förstört spänningen i Ligue 1. Jag tänker på hur Newcastle-supportrar som Noa Bachner kände efter deras uppköp, de som kände sina känslor för klubben försvagas eller förloras. Det måste ju vara samma grej för PSG-supportrar, om inte mer? Deras klubb blev ju helt annorlunda efter Qatars inträde, det blev ju en helt ny verklighet med pengarna, den inhemska dominansen. Synen på PSG som klubb är ju helt förbytt, i ännu högre grad än Newcastle, Chelsea och andra klubbar som gått i bräschen för den penningstinna moderna fotbollen.
Men samtidigt som det mesta av fokuset runt PSG hamnar på det stjärnspäckade laget och hur det köpts ihop på ett sätt som de flesta av oss fotbollsfans inte gillar, tränger ibland något annat igenom bruset, något som i mångt och mycket går stick i stäv med det – en levande ultraskultur och hyllade tifon på PSG:s matcher.
Hur kan man ha en stark ultraskultur och samtidigt vara den moderna fotbollens fanbärare? Det PSG står för som klubb är ju det ultras brukar motsätta sig. Inte minst här i Sverige, där Allsvenskan blivit en sista bastion mot den moderna fotbollen med 51 %-regeln intakt tack vare organiserad kamp av passionerade supportrar.
Visst, till och med köpelag som RB Leipzig har ju supportrar. Men samtidigt har vi sett flera exempel på hur passionerade supportergrupper bryter med sina klubbar när de inte längre känner igen dem som sina. Klassiska Wimbledon flyttades till Milton Keynes, supportrar grundade den rättmätiga arvtagaren AFC Wimbledon. När Red Bull köpte Austria Salzburg grundade supportrar ett nytt Austria istället för att hänga kvar med Red Bull. De är kanske extrema exempel då namn och/eller hemvist förändrades. Men vi såg också hur desillusionerade supportrar startade FC United of Manchester efter att Glazers tog över Manchester United och egentligen bevarade allt med klubben, bara sköt till en massa pengar. Precis som PSG.
Det kom dessutom en brytpunkt också i Paris. 2010, med PSG-supportern Yann Lourences död. Han dog i ett slagsmål utanför Parc des Princes, ett slagsmål mellan en PSG-falang – och en annan PSG-falang. Efter det drev PSG igenom Plan Leproux, som innebar att alla supportergrupperingar kastades ut från Parc des Princes och bannlystes även från bortamatcher.
Den brytpunkten nåddes efter decennier av infekterade strider om makten på Parc des Princes läktare.
PSG – en klubb skapad av de rika
PSG är en ung klubb. Grundad 1970 genom en sammanslagning av Paris FC, som grundats bara ett år tidigare och Stade Saint-Germain, en äldre men liten klubb. PSG var resultatet av att en grupp rika parisiska affärsmän ville skapa en slagkraftig klubb i Paris, och köpte upp Stade Saint-Germain för att komma åt deras plats i seriesystemet för att snabbt kunna ta sig upp till Ligue 1.
Det gjorde man också, och blev då Paris bästa lag. Det är märkligt i sig, det fotbollsvakuum Paris var då. För anrika gamla Parisklubbar finns, exempelvis Red Star och Racing Club som var några av landets äldsta klubbar. Racing grundade av självaste Jules Rimet, som i 30 år var FIFA:s ordförande och mannen bakom fotbolls-VM, men trots att pamparnas pamp stod bakom klubben blev Racing aldrig någon storklubb. Inte heller Red Star Paris blev någon maktfaktor att räkna med vilket gjorde Paris till en blind fläck på toppfotbollens karta trots stort fotbollsintresse i storstaden Paris. Enter PSG.
De hade kapital, de hade en gräddfil till högsta serien och från 1974 hade de Parc des Princes. Det som fattades var det allra viktigaste: supportrar. Ingen bryr sig ju om en nybildad klubb utan rötter. Lösningen blev att PSG på sent 70-tal sänkte priset på säsongskort rejält för att locka fler unga till matcherna. Det gav önskad effekt, en supporterbas för PSG började växa fram – trots en total avsaknad av historia, tradition eller någon stark lokal förankring.
Det sena 70-talet och tidiga 80-talet var också en tid då supporterkulturen på många håll i Europa växte starkt. Influenser kom från två olika håll. Den italienska ultraskulturen och den engelska huliganismen. De två var de mest utpräglade uttrycken av supporterskap och spred sig nu till fler länder.
Det var på Boulogne-läktaren på Parc des Princes de unga supportrar PSG lockat till sig genom billiga plåtar samlades. Vissa inspirerades av den engelska huliganismen vilket ledde till att huliganerna KoB (Kop of Boulogne) uppstod. Andra av italiensk ultraskultur, som skapade ultrasgruppen Boulogne Boys. Ofrånkomligen ledde det till problem. Under 80-talet ökade huliganismen över hela fotbollseuropa och i Frankrike kretsade mycket av problemet kring PSG med många våldsverkare i supportergrupperingar vilket ledde till flera stora huliganbråk och skandaler.
En splittrad supporterbas
Huliganerna på Boulogne-läktaren var en homogen grupp: Vita, våldsamma män. Huliganismen hade också politiska konnotationer då PSG:s huliganer var högerextrema. Rasistiska och antisemitiska slagord, hitlerhälsningar och nynazism var en del av det. Serge ”Batskin” Ayoub, en av Franrkikes mest ökända nynazister ledde ett tag sin egen PSG-supportergrupp, Pitbull Kop.
Trots att det sena 80-talet var sportsligt framgångsrika år för PSG då klubben vann sina första ligatitlar, sjönk publiksiffrorna. Våldet och rasismen sprungen ur Boulougne-läktaren pekades ut som en stor anledning till det. Åskådare som stod utanför huliganismen tröttnade och PSG:s image hos allmänheten var som klubben med ett pack våldsamma nynazister som fans.
1991 köpte Canal+ PSG, när publiksiffrorna var som lägst. Hur gå till väga för att höja dem? Kasta ut nynazisterna? Nej, de lät Boulogne-läktaren förbli våldsam, vit och rasistisk. Men började istället locka andra supportrar att ta plats på Auteuil-läktaren istället. De som var trötta på våldet och rasismen på Boulogne-läktaren flyttade dit. Nya supportergrupperingar växte fram, som till skillnad från de på Boulogne-läktaren inte var en enhetlig vit massa utan mer representativt för kosmopolitiska Paris var en blandning av folk från olika bakgrunder. Supras Auteuil blev den stora gruppen på denna läktare och istället för brittiskinspirerad huliganism låg fokuset på tifoverksamhet och passionerat läktarstöd. En del var vänsterorienterade politiskt, andra framhöll en mer opolitisk läktarkultur.
Det innebar en väldigt splittrad supporterbas för PSG under 90-talet. På ena läktaren gjordes hyllade tifon. På andra gjordes apljud mot lagets egna svarta spelare. Under 90-talet samexisterade de två olika läktarna i relativ fred, Boulogne-läktaren hade sitt våldskapital och hade inget intresse av mäta sig mot Auteuil-läktarens tifoverksamhet, och vice versa.
Konflikten eskalerar – en brytpunkt nås
Under tidigt 2000-tal började det förändras då en grupp på Auteuil-läktaren som kallade sig Tigris öppnade för att bruka våld, för att försvara sig på bortaresor – och mot Boulogne-läktarens rasistiska våldsverkare. Samtidigt som man på Boulogne-läktaren inte gillade hur Auteuil-läktaren då i många år tagit över som det mer synliga läktarstödet som fick uppmärksamhet.
Det ledde till många våldsamma sammandrabbningar före, under och efter PSG:s matcher, mellan PSG-supportrar och andra PSG-supportrar. Som alltså kulminerade i Yann Lourences död 2010. Den inträffade under ett masslagsmål utanför Parc des Princes som börjat med att grupperingar från Boulogne-läktaren attackerat Auteuil-supportrar varefter Auteuil-läktaren gått till motattack och i slutändan låg en man död, Yann Lourence som hört till Casual Firm på Boulogne-läktaren.
Efter det var ingenting sig likt för PSG:s supportrar.
PSG gjorde alltså efter Lourences död 2010 klart och tydligt för de organiserade supportergrupperna att de inte var önskade. Nästa år köpte Qatar klubben. Utkastade av sin egen klubb, en klubb som sålts och blivit något helt annat än klubben de en gång stöttade. Vars läktare i deras frånvaro fyllts av turister och folk som kom för att se de inköpta superstjärnorna. Varför kom supportrarna tillbaka?
För det gjorde dem, efter sex år. Under de sex åren hade vissa protester mot portförbjudningen gjorts, men flera grupperingar hade också upplösts. Många ultras övergick till att gå på PSG:s damlags matcher istället, och uppskattade närheten de kunde ha till det laget i kontrast till hur distanserat herrlaget förhöll sig till dem.
2016 gick nya klubbpresidenten NASSEr El Khelaifi med på att tillåta organiserade grupperingar på läktarna igen. Det kom sig delvis efter att han själv och lagkaptenen Thiago Silva pekat på bristen på starkt läktarstöd som en anledning till att PSG då ständigt misslyckades i Champions League-slutspelet. CUP (Collective Ultras Paris) bildades, en sammansmältning av vissa gamla grupper från Auteuil-läktaren och andra inklusive individer från Boulougne-läktaren (KoB och andra gick dock inte med som grupp). PSG och CUP kom överens om en code of conduct som supportrarna skulle följa (vilket alla inte gjorde vilket ledde till en del internt tjafs mellan supportrar och att vissa lämnade CUP).
2017 fick de ultras som återvänt köpa säsongskort igen för första gången sen 2010. Spektakulära tifon började synas på Auteuil-läktaren igen. Huliganslagsmål återkom också – men inte interna sådana utan mot motståndarsupportrar. På senare år har Boulogne-läktaren fått en del aktivitet igen också, vilket lett till oro men också ett oklart läge. Är det samma ruttna ägg som förut? Vissa har menat att de är opolitiska, men tecken på det motsatta finns också som återkomsten av KoB-klibbor. 2021 förbjöds tre grupperingar på Boulogne-läktaren av klubben som befarade att högerextremismen var på väg att koppla greppet om läktaren igen efter rasistiska tillmälen och slagord hörts under en våldsam attack på RB Leipzig-supportrar.
Slutsats
Jag vet inte om denna lilla historiska utvikning gjort någon klokare. För undertecknad gjorde den nästan PSG ännu mer svårförståelig som klubb. Men kanske är det så att då klubben från första början haft olika rika ägare blev inte Qatars övertagande dealbreaker för supportrarna. Det var ju bara en ny rikemansägare, bara på en helt ny nivå. Likväl är det svårt att förstå hur det går ihop för dem. Inte minst med tanke på hur de kastades ut. Det sticker verkligen ut att de kom tillbaka, det känns verkligen inte som att det hade gått likadant till på andra platser i fotbollsvärlden.
Kanske får man nöja sig med att konstatera att supporterskap inte går att förstå. Det kommer i så många olika former, uppstår och utvecklas på olika sätt på olika platser och hos olika personer. Inget supporterskap är det andra likt.
