La Curva
2010-11-02 16:28
Vilket lag håller Gud på?
Om fotbollsspelare som skyltar med sin gudstro.
Per Erik Wesslén
77 kommentarer
Många fotbollsjournalister verkar tycka att det är häftigt med spelare som tror på Gud. Här i Sverige alltså, där vi ser gudstro som någonting exotiskt numera.
Det skrivs sällan en artikel om Peter Ijeh utan att Gud nämns, och senast häromdagen hade DN ett stort uppslag om Wilton Figueiredo och dennes "samtal om Gud". Och Assyriska och Syrianska är spännande föreningar, för där tror man på Gud.
I Italien är i princip varenda fotbollsspelare och tränare gudstroende, oftast handlar det om den kristna guden och den katolska varianten, men även här har globaliseringen fört med sig en stor muslimsk representation.
Det är vanligt att Serie A-klubbar har sin egen präst och sitt eget kapell, som de besöker tillsammans för att ha gudstjänster innan matcher.
Men vad tycker då Gud om att bli inblandad i fotbollsmatcher var och varannan helg? Maradona menade ju att Gud stod på hans sida i VM 1986. Gud ska således ha varit argentinare den gången, inte israelit, som det Gamla Testamentet tidigare lärt ut.
I det senaste VM:et, i Sydafrika, hävdade Uruguays Luis Suarez att Guds hand nu kommit till hans hjälp.
När omslagspojken Kaká gör mål pekar han mot himlen, som för att säga "Tack!" till Gud. Och så brukar han blotta sina Jesus-t-shirts under matchstället, där kan det stå "I Love Jesus", "I Belong To Jesus" eller "Jesus Loves You".
Man kan tycka att det är lätt för en av världens rikaste, populäraste och mest framgångsrika personer att tro på och hylla Gud. Kaká har inte mycket att klaga på i sitt liv. För något år sen ska han ha sagt: "Vi kan bara vinna om vi är på Jesus sida". Man undrar vad hans lagkamrater Mahamadou Diarra och Mesut Özil (muslimer) tycker om det uttalandet.
Peter Ijeh hävdar: "Jag tror att Gud har varit med mig hela säsongen, min förmåga att göra mål kommer från honom". Vad anser målvakterna som han gjort mål på om det? Är Gud syrian?
Vissa kritiska röster hävdar att fotbollsstjärnornas tal om Gud innebär en trivialisering av tron. Att öppet, på planen och i media, tacka Gud för en seger eller ett mål, blir ett sätt att skapa en image av sig själv som särskilt god. Det blir ytterligare ett sätt att promota sitt namn på ett positivt sätt.
Och i dagens individualistiska fotbollsvärld finns de största pengarna att hämta genom individuella kontrakt med sponsorer.
Man kan tydligt se hur de stora sponsorerna – både de som betalar klubbar och enskilda spelare – snabbt tar avstånd från ”syndig” livsstil.
I Sverige har vi Dulee Johnson i AIK, i den internationella fotbollen är väl Wayne Rooney det mest aktuella exemplet. Coca Cola och andra stora företag har brutit reklamkontrakten med engelsmannen på grund av den senaste tidens skandaler. Enda sättet för Rooney att vinna tillbaka Coca Colas pengar är nog att gå ut som nyfrälst, och tala om att han funnit tron på Gud.
I Italien är som sagt Gud inte något exotiskt, tvärtom vardagsmat. För att sticka ut där ska man göra som Roberto Baggio och bli buddhist. Men Baggio har aldrig skyltat med det, utan istället behållit det för sig själv. Därför framstår hans buddhistiska livsval som väldigt äkta.
När Baggio tillsammans med italienska landslaget för några år sen fick hälsa på påven i Rom gjorde inte Baggio något väsen av sin avvikande tro. Baggio gick artigt fram som alla andra, kysste påvens hand, och visade återigen prov på vilken stor man han är.
Det skrivs sällan en artikel om Peter Ijeh utan att Gud nämns, och senast häromdagen hade DN ett stort uppslag om Wilton Figueiredo och dennes "samtal om Gud". Och Assyriska och Syrianska är spännande föreningar, för där tror man på Gud.
I Italien är i princip varenda fotbollsspelare och tränare gudstroende, oftast handlar det om den kristna guden och den katolska varianten, men även här har globaliseringen fört med sig en stor muslimsk representation.
Det är vanligt att Serie A-klubbar har sin egen präst och sitt eget kapell, som de besöker tillsammans för att ha gudstjänster innan matcher.
Men vad tycker då Gud om att bli inblandad i fotbollsmatcher var och varannan helg? Maradona menade ju att Gud stod på hans sida i VM 1986. Gud ska således ha varit argentinare den gången, inte israelit, som det Gamla Testamentet tidigare lärt ut.
I det senaste VM:et, i Sydafrika, hävdade Uruguays Luis Suarez att Guds hand nu kommit till hans hjälp.
När omslagspojken Kaká gör mål pekar han mot himlen, som för att säga "Tack!" till Gud. Och så brukar han blotta sina Jesus-t-shirts under matchstället, där kan det stå "I Love Jesus", "I Belong To Jesus" eller "Jesus Loves You".
Man kan tycka att det är lätt för en av världens rikaste, populäraste och mest framgångsrika personer att tro på och hylla Gud. Kaká har inte mycket att klaga på i sitt liv. För något år sen ska han ha sagt: "Vi kan bara vinna om vi är på Jesus sida". Man undrar vad hans lagkamrater Mahamadou Diarra och Mesut Özil (muslimer) tycker om det uttalandet.
Peter Ijeh hävdar: "Jag tror att Gud har varit med mig hela säsongen, min förmåga att göra mål kommer från honom". Vad anser målvakterna som han gjort mål på om det? Är Gud syrian?
Vissa kritiska röster hävdar att fotbollsstjärnornas tal om Gud innebär en trivialisering av tron. Att öppet, på planen och i media, tacka Gud för en seger eller ett mål, blir ett sätt att skapa en image av sig själv som särskilt god. Det blir ytterligare ett sätt att promota sitt namn på ett positivt sätt.
Och i dagens individualistiska fotbollsvärld finns de största pengarna att hämta genom individuella kontrakt med sponsorer.
Man kan tydligt se hur de stora sponsorerna – både de som betalar klubbar och enskilda spelare – snabbt tar avstånd från ”syndig” livsstil.
I Sverige har vi Dulee Johnson i AIK, i den internationella fotbollen är väl Wayne Rooney det mest aktuella exemplet. Coca Cola och andra stora företag har brutit reklamkontrakten med engelsmannen på grund av den senaste tidens skandaler. Enda sättet för Rooney att vinna tillbaka Coca Colas pengar är nog att gå ut som nyfrälst, och tala om att han funnit tron på Gud.
I Italien är som sagt Gud inte något exotiskt, tvärtom vardagsmat. För att sticka ut där ska man göra som Roberto Baggio och bli buddhist. Men Baggio har aldrig skyltat med det, utan istället behållit det för sig själv. Därför framstår hans buddhistiska livsval som väldigt äkta.
När Baggio tillsammans med italienska landslaget för några år sen fick hälsa på påven i Rom gjorde inte Baggio något väsen av sin avvikande tro. Baggio gick artigt fram som alla andra, kysste påvens hand, och visade återigen prov på vilken stor man han är.
