“Äh, ett uttåg ur cupen? Vad gör det? Vi har viktigare saker att fokusera på.”
Så lät mitt resonemang inför matchen mot Brentford.
Så låter det inte längre.
Att tänka att det här laget, som med en roterad startelva kan styra matcher och vara det bättre laget mot ett Brentford med full styrka, är samma lag som det som förlorade med 3–0 mot Wolves är svårt att ta in. Vi har genomlidit sedan Moyes lämnade. Men nu, exakt i denna stund, känns det faktiskt som att det på riktigt är mitt West Ham igen.
Två förluster på de elva senaste matcherna och fyra hållna nollor på de sex senaste gör att det nu går att tro på en tvåfrontsfajt. Det går faktiskt att satsa hårt både i cupen och i ligan.
Under måndagen visade Nuno Espirito Santo (och för guds skull hans vapendragare Paco Jémez) att de har gjort ett jättejobb under de senaste månaderna. Vi kom ut offensivt, på tå, strukturerat och med en tydlig idé. Och det gav resultat.
Nog för att Brentford också hade sina lägen och var stundtals också det bättre laget, men sett över hela matchen är det inte på något sätt ovärdigt att det är West Ham som avancerar här. Och om det inte syntes på matchbilden så gjorde det det under straffläggningen. Mycket fokus hamnar på Dango Outtaras missade panenka, men frågan är om man sett en kollektivt bättre straffläggning än den som West Ham bjöd på. Med handen på hjärtat så kommer jag inte på någon.
Och nu då? Ja, nu sitter vi 90 minuter från Wembley. Något som hade gjort att all den urusla fotboll, alla urusla resultat och alla fullkomligt hädiska kvällarna i TV-soffan plötsligt blir värt det.
Leeds är inte ett dåligt lag. De ligger över West Ham i tabellen av en anledning. Men formkurvorna pekar åt olika håll. Och West Ham spelar hemma. Jag drömmer om en värld där vi fortsätter klivit upp över strecket inför kvartsfinalen och sedan bokar en biljett till Wembley. För om vi ska vara ärliga, vem vet vad som kan hända då?
