West Ham har slagit rekord, men det är inget smickrande rekord de fått sig tillskrivet. Sämsta starten på en Premier League säsong. You’ll never sing that.

Det jobbiga är att det inte ger en falsk bild av verkligheten. Snarare tvärtom. Det borde varit mer. Det borde ha varit tio eller tolv insläppta. För West Ham har varit så dåliga. De förtjänade ingenting mot Sunderland, och de förtjänade ännu mindre från matchen mot Chelsea.

Det är svårt att kritisera ett lag som inte gör ett enda rätt. För var ska man börja? Allt är fel. Målvakten räddar inte skott, försvaret kan inte försvara, mittfältet kan lika gärna bytas ut mot koner och anfallet spelar i motvind, motljus, på is och utan fötter. I den tekniska zonen står Potter och skakar. Vilken ledare.

Men problemen slutar inte på planen. Det största problemet satt under mot Chelsea på läktaren. Vid flera tillfällen visades den gode David Sullivan i tv-rutan. Allt han tar i ruttnar. Han sålde och rev Upton Park för att istället hyra in klubben på en friidrottsarena. Och han underminerade David Moyes genom att anlita Tim Steidten. Det är vid David Sullivan som problemen börjar och slutar. För varje beslut han tar, drar West Ham närmre Championship.

Vanligtvis efter matcher brukar jag titta igenom höjdpunkter för att se vad West Ham gjorde bra, och vad de hade kunnat göra bättre. Men jag skippar det den här gången. Jag såg tillräckligt live och vill inte utsätta min mentala hälsa för det. Dessutom hade det varit helt lönlöst. För, som jag sa tidigare, hur kritiserar man ett lag som inte gör något rätt?

West Ham och Potter behöver börja om, igen. Helst med en ny ägare, men det kommer inte att ske. Så vi börjar med Potter. Han måste spela på det här sättet. Det funkar inte. Sluta med detta patetiska försök till Tiki-taka, sluta spela Bowen centralt, och för i helvete, släng 352 i soptunnan.

Fotboll är inte raketforskning. Det handlar om att sätta sina bästa spelare i situationer där de är som bäst, och undvika situationer där de är som sämst.

Potters spelsystem gör inte det. Det är tydligt att spelarna inte känner sig bekväma i sina roller. Men det går inte att lägga hela skulden på Potter. För så fort West Ham släpper in ett mål får varenda kotte i West Ham tröja panik. Fullkomlig panik.

Nej, Potter måste tillbaka till taktiktavlan och sudda ut allt han ritat upp. Han måste börja från grunden. Alltså verkligen grunden. Han behöver visa spelarna vilket mål de ska försvara, vilket mål det ska göra mål på. Han måste visa hur man slår en passning med bredsidan och berätta för målvakterna att de faktiskt får använda händerna trots att ingen annan gör det i laget. Han måste förklara hur offsiden funkar och vart planen börjar och slutar. Men framför allt måste han visa lite jävlaanamma. För mot Chelsea och Sunderland såg han inte ut som mannen som tar West Ham ur deras djupaste kris på många år.