En matchrapport var det, ja.
Hur ska jag någonsin kunna uttrycka det jag känner i ord- och textform? Hur ska jag kunna förklara den självförgörande dal som min klubb befinner sig i, utan att närmast vilja bryta ihop av ilska, sorg, besvikelse, svek och tomhet?
Man kan ju alltid försöka i alla fall. Det är ju mer än vad man kan säga om det ryggradslösa laget som sprang runt på Molineux Stadium mot Wolves i helgen.
West Ham kanske aldrig, eller åtminstone inte under min tid, har haft sin största styrka i att styra matcher dit de vill och att hålla i någon form av taktpinne. Men mot Wolverhampton, som inte vunnit en match på 252 dagar och som redan förbereder sig för Championship nästa säsong, hade jag ändå mina förhoppningar.
Det lär dröja innan jag har det igen.
Wolves var klasser bättre och de såg ut som ett Premier League-lag, medan West Ham sprang och gömde sig i fullständig blindo på ett sätt som närmast kan jämföras med mitt gamla pojklag som jag spelade i när jag var tolv år.
Wolves hade 3–0 i halvtid, och det var i underkant. Det blev också slutresultatet, eftersom att West Ham inte hade en aning om hur de någonsin skulle kunna svara på ett sådant här tufft läge mot ett så här tufft motstånd! Herregud, säger jag bara.
Det är väl långt ifrån klart. Men känslan inför den fullständigt vitala matchen mot Nottingham Forest under tisdagskvällen är att den inte behöver spelas. Vad är poängen med det? Gästerna har redan vunnit, och West Ham kan ställa in sig på att spela i andradivisionen nästa år, för första gången på 14 år.
För jag menar, vilken spelare som är tillräckligt bra för att göra skillnad vill vid sina rätta sinnen vill skriva på för West Ham i det här läget? Och de som åtminstone funderade på det inför helgens match lär ha kommit på andra tankar vid det här laget.
Just nu är det nattsvart, och dubbla bortaresor till Oxford United, Lincoln City (som väl lär gå upp) och Portsmouth har aldrig känts närmare. Och det gör så jävla ont. Min klubb är döende och det finns inget jag kan göra åt det.
