England
2012-07-25 16:00
You do it to yourself, you do
Kanske är det ett ålderns tecken,att man börjar romantisera hur det en gång var, innan allt denna sensations- och självglorifierande era.
Henrik Örtenvik
Det är samma visa varje år. Det är också ett ämne jag har tangerat förut. Kanske är det för att sommaren knappt har anlänt som man redan börjar vänja sig vid tanken på hösten? Under semestern försökte jag verkligen att hålla mig från datorn så mycket som möjligt. Fotbollssäsongen förlängdes med EM och vi, samt våra nära och kära, fick aldrig riktigt den där vilan från fotbollen som man faktiskt behöver.
Vi har ju faktiskt ett val, vi fotbollssupportar. Vi behöver inte gå in på löjliga ryktessidor som året runt återanvänder samma rubriker när det gäller lag som exempelvis Real Madrid och Inter:
"We're not that Inter you!"
"He's the Real deal!"
Varje gång jag läser en sådan rubrik så dör jag en smula. Det känns förnedrande att jag läser dessa rubriker och därmed bidrar till dess fortlevnad. Än värre är det att besöka kvällspressens hemsidor här i Sverige. Vaninnigt briljanta skribenter som Simon Bank, Johan Orrenius och Erik Niva får husera i vad som måste anses vara sensationsjournalistikens era , vars enda uppgift verkar vara att
fördumma moder Sveas befolkning.
Eller speglar sensationsjournalstiken det vi verkligen vill ha? Ergo speglar vi oss i vår egen dumhet? Jag förstår mekanismen givetvis. Ökade vinstkrav ger krav på mer träffar på webben och mer lösnummerförsäljning. Förmodligen är jag för naiv när jag vill tro att vi ändå har ett val att inte klicka på en sån här rubrik:
Klickar vi inte på en sån här bild...
... där Aftonbladet våldför sig på det svenska språket, så gör vi i alla fall vad vi kan. Likaså kan vi väl åtminstone försöka att ignorera "Skräcksommaren", "Skräckhalkan", "Skräcksolen". Du som läser en sån här text bara göder monstret. (Gör det inte, du kommeratt ångra dig. Förlåt! )
Kanske hade det känts bättre om man inte visste om något annat, som dagens tonåringar. De är ju vana med att medieklimatet ser ut såhär. Att Arsenal kopplas ihop med oändligt många spelare. Att någon-känner-någon-som-sett-den-stjärnans-agent-i-London. Men de har inte gått igenom hela tonåren innan de först fick en mobil i sin hand.
När man fortfarande ringde hem till folk för att höra om de var hemma. När det nästan var lite pinsamt att ta fram mobilen, som då var en telefon - inget annat. När man läste i dagspressen att Jürgen Klinsmann var klar för Tottenham.
Därmed inte sagt att det nya medieklimatet inte för något gott med sig. Sociala medier kan fungera som ett sorts självcensur mot det sensationsjournalstiska mediabruset. Här väljer du själv vad du vill följa. När jag stod och hackade tänder på Råsunda i mars 1997 för att se AIK ta sig an Barcelona i cupvinnarcupen, så visste jag inte mycket mer än det som stod i tidningen.
Idag hade jag sannolikt fått rapporter via Twitter om hur Iniesta tycker att Stockholm är för jäkla kallt den här tiden på året! (Eller han är väl för väluppfostrad för att använda svordomar, men ni förstår poängen). Det är en fascinerande närhet vi kan ta del av, även om den också kan bli för mycket mellan varven då människor gör allt för att synas och få en "RT".
Jag beundrar de som kan prioritera bort Twitter och alla sportskvallersajter. För varje gång jag läser om "One Moura offer" så ekar Radiohead i huvudet.
That's why it really hurts
You do it to yourself, you do
You and noone else.
Vi har ju faktiskt ett val, vi fotbollssupportar. Vi behöver inte gå in på löjliga ryktessidor som året runt återanvänder samma rubriker när det gäller lag som exempelvis Real Madrid och Inter:
"We're not that Inter you!"
"He's the Real deal!"
Varje gång jag läser en sådan rubrik så dör jag en smula. Det känns förnedrande att jag läser dessa rubriker och därmed bidrar till dess fortlevnad. Än värre är det att besöka kvällspressens hemsidor här i Sverige. Vaninnigt briljanta skribenter som Simon Bank, Johan Orrenius och Erik Niva får husera i vad som måste anses vara sensationsjournalistikens era , vars enda uppgift verkar vara att
fördumma moder Sveas befolkning.
Eller speglar sensationsjournalstiken det vi verkligen vill ha? Ergo speglar vi oss i vår egen dumhet? Jag förstår mekanismen givetvis. Ökade vinstkrav ger krav på mer träffar på webben och mer lösnummerförsäljning. Förmodligen är jag för naiv när jag vill tro att vi ändå har ett val att inte klicka på en sån här rubrik:
Klickar vi inte på en sån här bild...
... där Aftonbladet våldför sig på det svenska språket, så gör vi i alla fall vad vi kan. Likaså kan vi väl åtminstone försöka att ignorera "Skräcksommaren", "Skräckhalkan", "Skräcksolen". Du som läser en sån här text bara göder monstret. (Gör det inte, du kommeratt ångra dig. Förlåt! )
Kanske hade det känts bättre om man inte visste om något annat, som dagens tonåringar. De är ju vana med att medieklimatet ser ut såhär. Att Arsenal kopplas ihop med oändligt många spelare. Att någon-känner-någon-som-sett-den-stjärnans-agent-i-London. Men de har inte gått igenom hela tonåren innan de först fick en mobil i sin hand.
När man fortfarande ringde hem till folk för att höra om de var hemma. När det nästan var lite pinsamt att ta fram mobilen, som då var en telefon - inget annat. När man läste i dagspressen att Jürgen Klinsmann var klar för Tottenham.
Därmed inte sagt att det nya medieklimatet inte för något gott med sig. Sociala medier kan fungera som ett sorts självcensur mot det sensationsjournalstiska mediabruset. Här väljer du själv vad du vill följa. När jag stod och hackade tänder på Råsunda i mars 1997 för att se AIK ta sig an Barcelona i cupvinnarcupen, så visste jag inte mycket mer än det som stod i tidningen.
Idag hade jag sannolikt fått rapporter via Twitter om hur Iniesta tycker att Stockholm är för jäkla kallt den här tiden på året! (Eller han är väl för väluppfostrad för att använda svordomar, men ni förstår poängen). Det är en fascinerande närhet vi kan ta del av, även om den också kan bli för mycket mellan varven då människor gör allt för att synas och få en "RT".
Jag beundrar de som kan prioritera bort Twitter och alla sportskvallersajter. För varje gång jag läser om "One Moura offer" så ekar Radiohead i huvudet.
That's why it really hurts
You do it to yourself, you do
You and noone else.
