VM 2025
2025-05-13 15:00
Blod, klister och final- allt handlar om zon 3
Två män. En zon. Elva meter från målet, och kanske från något som liknar evighet. Max Gugolz, slutspelens mörka poet i försvarsspelet, mot Julius Andersson Lindskoug – dirigenten som får handboll att likna jazz på smärttröskelns rand. I Ystad Arena inleds ett drama där bara en får stanna i ljuset. Resten brinner upp i det.
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
Finalserien mellan Ystads IF och Hammarby IF kommer avgöras i en zon så liten att den får allting annat att kännas obetydligt. Elva meter från mållinjen. Zon 3. Där matcher dör och mästare föds. Och i just den zonen kolliderar två viljor starkare än logik – Julius Andersson Lindskoug och Max Gugolz.
Hammarby har rest sig. Från ett grundspel präglat av identitetskris och defensiv virrpanna till ett slutspel där försvaret plötsligt blivit deras största tillgång – nästan som om de gått i terapi och faktiskt lyssnat. Att den här förvandlingen blivit verklighet beror på en man: Max Gugolz. En försvarsgeneral med fötter snabbare än beslut från förbundet och en spatial kontroll som får hela banan att darra. Det är inte alltid vackert, men det är alltid effektivt. Mot Kristianstad och Helsingborg raderade han skytte och flöde som om han styrde spelet från konsol.
Men ikväll – ikväll står han inför sin slutboss.
Julius Andersson Lindskoug. Handbollsligans mest dominanta M9. En spelmotor med kirurgisk blick och en förmåga att ställa sina lagkamrater i lägen som får försvar att implodera. Han spelar handboll som andra andas – snabbt, naturligt, utan att tänka. Och ikväll kommer han jaga Gugolz. Inte en gång. Inte två. Utan gång på gång, med fart från mittlinjen, med kraft och rytm och en nästan obehaglig precision.
Det är ett duellspel på gränsen till psykologisk krigföring – och vinnaren där vinner med stor sannolikhet också matchen.
Ystad? Ja, de går in som skyhöga favoriter. Så pass att det egentligen bara finns två saker som kan stoppa dem: Max Gugolz – och de själva. För om de tappar koncentrationen, om deras självbild går före deras spel, då är det upplagt för en kollaps. Men är de det lag de själva tror att de är – då blir det här klubbens fjärde SM-guld.
Det kommer vara fullsatt i Ystad Arena. Det luktar liniment, nervositet och plaststolar. Publiken, som under grundserien sovit med ögonen öppna, måste nu vakna till liv och leva jävel i två timmar. Det här är inte en vanlig handbollsmatch – det är en chans till evig förbannelse eller tillfällig frälsning.
Och mitt i allt detta: Kim Andersson. Legend. Relik. Poet med boll. Han går in i sina allra sista matcher som professionell handbollsspelare – och frågan är om det inte är det allt egentligen handlar om. Att Kim Andersson får gå ut som mästare. Allt annat vore en handbollshistorisk orättvisa.
Min spåkula säger: 3–1 i matcher till Di Vide. Det här är deras saga. Men sagor kräver alltid ett monster på slutet – och det monstret heter Max Gugolz.
Så. Nu blåser vi igång det här jävla dramat.
Hammarby har rest sig. Från ett grundspel präglat av identitetskris och defensiv virrpanna till ett slutspel där försvaret plötsligt blivit deras största tillgång – nästan som om de gått i terapi och faktiskt lyssnat. Att den här förvandlingen blivit verklighet beror på en man: Max Gugolz. En försvarsgeneral med fötter snabbare än beslut från förbundet och en spatial kontroll som får hela banan att darra. Det är inte alltid vackert, men det är alltid effektivt. Mot Kristianstad och Helsingborg raderade han skytte och flöde som om han styrde spelet från konsol.
Men ikväll – ikväll står han inför sin slutboss.
Julius Andersson Lindskoug. Handbollsligans mest dominanta M9. En spelmotor med kirurgisk blick och en förmåga att ställa sina lagkamrater i lägen som får försvar att implodera. Han spelar handboll som andra andas – snabbt, naturligt, utan att tänka. Och ikväll kommer han jaga Gugolz. Inte en gång. Inte två. Utan gång på gång, med fart från mittlinjen, med kraft och rytm och en nästan obehaglig precision.
Det är ett duellspel på gränsen till psykologisk krigföring – och vinnaren där vinner med stor sannolikhet också matchen.
Ystad? Ja, de går in som skyhöga favoriter. Så pass att det egentligen bara finns två saker som kan stoppa dem: Max Gugolz – och de själva. För om de tappar koncentrationen, om deras självbild går före deras spel, då är det upplagt för en kollaps. Men är de det lag de själva tror att de är – då blir det här klubbens fjärde SM-guld.
Det kommer vara fullsatt i Ystad Arena. Det luktar liniment, nervositet och plaststolar. Publiken, som under grundserien sovit med ögonen öppna, måste nu vakna till liv och leva jävel i två timmar. Det här är inte en vanlig handbollsmatch – det är en chans till evig förbannelse eller tillfällig frälsning.
Och mitt i allt detta: Kim Andersson. Legend. Relik. Poet med boll. Han går in i sina allra sista matcher som professionell handbollsspelare – och frågan är om det inte är det allt egentligen handlar om. Att Kim Andersson får gå ut som mästare. Allt annat vore en handbollshistorisk orättvisa.
Min spåkula säger: 3–1 i matcher till Di Vide. Det här är deras saga. Men sagor kräver alltid ett monster på slutet – och det monstret heter Max Gugolz.
Så. Nu blåser vi igång det här jävla dramat.
