Ystads IF
2025-05-14 11:16
Hammarby brände allt de hade – Ystad behövde inte
Hammarby drömde, Ystad spelade handboll. Det är skillnad på visioner och verklighet – den ena känns, den andra räknas. Bajen kom med hjärtat bultande som en gammal vers av Thåström. Ystad svarade med struktur, muskler och en iskall förståelse för att det inte finns några mirakel i maj. Bara mästare. Drömmar må brinna hetare – men verkligheten vinner alltid.
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
2 kommentarer
Ystad spelade på allvar. Hammarby spelade med hjärtat. Och det räcker aldrig.
Taktiskt var de briljanta. Individuella prestationer snuddade vid något poetiskt. Bollar studsade, för en stund, som om verkligheten själv vek sig för det gröna. Men när röken skingrades och siffrorna stod stilla på tavlan, var det ändå Ystad som gick därifrån med vinsten. Som alltid. För att de är större, vuxnare och bättre. Och det är inte en komplimang – det är en dom.
Redan innan avkast var känslan skev. Nyheten om att Vasco Costa saknades i Ystad var knappast en gnista av hopp, snarare en bekräftelse på att oddsen var döda. 5 % chans blev till ingenting. Och när nationalsången rullade ut genom högtalarna – denna tröttsamma kvarleva från en tid då flaggor betydde något – stod Hammarby där som kusinen från landet på bröllop. Osäkra blickar. Felplacerade fötter. Som om någon glömt att berätta att det var en final i handboll och inte ett studentmottagning i Årsta.
Ystad däremot – vana vid finaler, vana vid att vinna – stod raka som soldater i en coke-kick. Det var redan där klart: det här skulle bli en mangling.
Men det förbannade, överpresterande Hammarby lyfte sig ändå. De reste sig som ett bakfullt rockband som inte kan sluta spela. Henrik Olsson – alltid underskattad – styrde sitt gäng som en bitter kapten på ett skepp som redan tar in vatten. Josef Pujol spelade med ett hjärta som bultade så hårt att man nästan hörde det över publikens sorl. Det borde vara en saga. Det borde vara en sån där kväll där David fäller Goliat med en handledsfint. Det var nästan det. Men nästan räknas inte i maj. Inte när Ystad står på andra sidan.
Efter 60 minuter hade verkligheten hunnit ifatt romantiken.
1–0 i matcher till Ystad.
Och efter det här råder inga tvivel längre: YIF vinner SM-guld 2025. Inte för att de är charmiga, inte för att de är inspirerande – utan för att de är för bra.
För jävla bra.
-
För att inte göra fler från Partille ondsinta över mig måste jag naturligtvis pliktskyldigt skriva hur jävla bedrövligt det är att ha två stycken final lag som under större delen av matchen praktiserade minihandboll för vuxna.
7 mot 6-spelet.
Det började som en idé. Ett trick. En möjlighet.
Nu är det religion.
En dogm.
Ett safe word för tränare utan fantasi.
Det finns inte längre några utgrupperade försvar, inga punkter, inga nytänkande lösningar. Bara ännu en extra spelare som ska kasta bollen i sidled medan hela publiken håller andan av uttråkning. Det är inte längre handboll. Det är gränslös trygghetsknarkning.
Ystad bröt rytmen. Hammarby svarade. Sen stod de där – två lag med vuxna, vältränade män som spelade kasta gris inför 3000 åskådare och med en DJ som fått feeling och tryckte igång Stad i ljus som om vi plötsligt förflyttats till en landskamp i Norrköping 2019.
-
Det enda rimliga hade varit om laget som vann fick röva sina motståndare efter matchen.
-
Fredagens match i Jerka? Ja, visst kan Hammarby ta den. Klart de kan. Men det skulle vara som att vinna sista ronden i en boxningsmatch man redan förlorat på poäng. En estetisk revolt. Ett akademiskt korrektiv. En poetisk rättvisa som ingen kommer bry sig om.
För Ystad har Kristian Olsen. Som i första halvlek verkade mer intresserad av att fantisera om kommande praktikplatser än att vinna handbollsmatcher. Men i andra halvlek dök han upp – kall, effektiv, överlägsen. Som den där kompisen som aldrig pluggar men ändå får bäst betyg. Niklas Ekberg började som glödhett kaffe – tre mål på tre försök – för att sedan sjunka som en sten i november. Men vet ni vad? Det spelade ingen roll. För trots en otroligt svag match för Ekberg så rede skåningarna ut det. Det som verkligen fastnade, som låg kvar i luften efter slutsignalen likt röken från sista ciggen på ett stängt uteställe, var känslan att Ystad knappt börjat ta i. De hade mer kvar. Mer i kroppen, mer i skallen, mer i arsenalen. Hammarby däremot? De kramade ur precis allt. De gick all in med hjärtat på utsidan och lungorna i halsgropen. Och just därför kan vi nu – utan darr på rösten, utan någon romantisk idé om skrällar eller idrottens nyckfullhet – börja gräva ner ovissheten, trycka igen locket till den där kistan vi brukar kalla "spänning", och istället konstatera:
Grattis Ystad. Ni kommer bli svenska mästare 2025.
Inte för att ni drömde större.
Utan för att ni är större.
Taktiskt var de briljanta. Individuella prestationer snuddade vid något poetiskt. Bollar studsade, för en stund, som om verkligheten själv vek sig för det gröna. Men när röken skingrades och siffrorna stod stilla på tavlan, var det ändå Ystad som gick därifrån med vinsten. Som alltid. För att de är större, vuxnare och bättre. Och det är inte en komplimang – det är en dom.
Redan innan avkast var känslan skev. Nyheten om att Vasco Costa saknades i Ystad var knappast en gnista av hopp, snarare en bekräftelse på att oddsen var döda. 5 % chans blev till ingenting. Och när nationalsången rullade ut genom högtalarna – denna tröttsamma kvarleva från en tid då flaggor betydde något – stod Hammarby där som kusinen från landet på bröllop. Osäkra blickar. Felplacerade fötter. Som om någon glömt att berätta att det var en final i handboll och inte ett studentmottagning i Årsta.
Ystad däremot – vana vid finaler, vana vid att vinna – stod raka som soldater i en coke-kick. Det var redan där klart: det här skulle bli en mangling.
Men det förbannade, överpresterande Hammarby lyfte sig ändå. De reste sig som ett bakfullt rockband som inte kan sluta spela. Henrik Olsson – alltid underskattad – styrde sitt gäng som en bitter kapten på ett skepp som redan tar in vatten. Josef Pujol spelade med ett hjärta som bultade så hårt att man nästan hörde det över publikens sorl. Det borde vara en saga. Det borde vara en sån där kväll där David fäller Goliat med en handledsfint. Det var nästan det. Men nästan räknas inte i maj. Inte när Ystad står på andra sidan.
Efter 60 minuter hade verkligheten hunnit ifatt romantiken.
1–0 i matcher till Ystad.
Och efter det här råder inga tvivel längre: YIF vinner SM-guld 2025. Inte för att de är charmiga, inte för att de är inspirerande – utan för att de är för bra.
För jävla bra.
-
För att inte göra fler från Partille ondsinta över mig måste jag naturligtvis pliktskyldigt skriva hur jävla bedrövligt det är att ha två stycken final lag som under större delen av matchen praktiserade minihandboll för vuxna.
7 mot 6-spelet.
Det började som en idé. Ett trick. En möjlighet.
Nu är det religion.
En dogm.
Ett safe word för tränare utan fantasi.
Det finns inte längre några utgrupperade försvar, inga punkter, inga nytänkande lösningar. Bara ännu en extra spelare som ska kasta bollen i sidled medan hela publiken håller andan av uttråkning. Det är inte längre handboll. Det är gränslös trygghetsknarkning.
Ystad bröt rytmen. Hammarby svarade. Sen stod de där – två lag med vuxna, vältränade män som spelade kasta gris inför 3000 åskådare och med en DJ som fått feeling och tryckte igång Stad i ljus som om vi plötsligt förflyttats till en landskamp i Norrköping 2019.
-
Det enda rimliga hade varit om laget som vann fick röva sina motståndare efter matchen.
-
Fredagens match i Jerka? Ja, visst kan Hammarby ta den. Klart de kan. Men det skulle vara som att vinna sista ronden i en boxningsmatch man redan förlorat på poäng. En estetisk revolt. Ett akademiskt korrektiv. En poetisk rättvisa som ingen kommer bry sig om.
För Ystad har Kristian Olsen. Som i första halvlek verkade mer intresserad av att fantisera om kommande praktikplatser än att vinna handbollsmatcher. Men i andra halvlek dök han upp – kall, effektiv, överlägsen. Som den där kompisen som aldrig pluggar men ändå får bäst betyg. Niklas Ekberg började som glödhett kaffe – tre mål på tre försök – för att sedan sjunka som en sten i november. Men vet ni vad? Det spelade ingen roll. För trots en otroligt svag match för Ekberg så rede skåningarna ut det. Det som verkligen fastnade, som låg kvar i luften efter slutsignalen likt röken från sista ciggen på ett stängt uteställe, var känslan att Ystad knappt börjat ta i. De hade mer kvar. Mer i kroppen, mer i skallen, mer i arsenalen. Hammarby däremot? De kramade ur precis allt. De gick all in med hjärtat på utsidan och lungorna i halsgropen. Och just därför kan vi nu – utan darr på rösten, utan någon romantisk idé om skrällar eller idrottens nyckfullhet – börja gräva ner ovissheten, trycka igen locket till den där kistan vi brukar kalla "spänning", och istället konstatera:
Grattis Ystad. Ni kommer bli svenska mästare 2025.
Inte för att ni drömde större.
Utan för att ni är större.
