Ett mästerskap som inte får misslyckas
Tittar man på den svenska EM-truppen och den ålder spelarna når under 2026 landar snittet strax under 31 år. Det är ett faktum som kräver kontext. Axel Månsson och Nikola Roganovic drar ner snittåldern rejält – utan dem hade bilden sett betydligt mer ålderstyngd ut. Det här är därför inte ett landslag byggt för att långsamt växa in i ett OS i Los Angeles 2028. Det är ett landslag som är här och nu, och som är uttaget för att kräma ur det sista – och bästa – ur den här generationen.
Detta är inget “se och lär”-mästerskap. Det är ett mästerskap där medaljerna är uttalat mål, inte en förhoppning. Från Palicka till Apelgren, från etablerade stöttepelare till den unga dynamiten Roganovic, är budskapet samstämmigt: man vill slåss om det. Och det är fullt rimligt. Truppen består av oerhört gedigna handbollsspelare, och som Mikael Apelgren själv var tydlig med att understryka har Sverige dessutom hamnat på den gynnsammare sidan av lottningen. Vägen mot semifinal undviker man Danmark, Norge, Spanien, Frankrike och Tyskland. Lägg därtill hemmaplansfördel hela vägen fram till just en semifinal, och förväntningarna kan inte rimligen ligga någon annanstans än där – med sikte mot medaljmatcher.
Men är det ett pressat landslag vi ser? Ja. Och nej.
Snarare är det ett landslag som bär sin press med olika uttryck. Apelgren ger ett lugnt, nyktert och klokt intryck – som en tränare som sett det mesta och förstått var gränsen går mellan realism och ambition. Särskilt intressant var hans resonemang kring spelarmaterialet Sverige faktiskt producerar. Vi får fram många skickliga spelare som tar plats i några av Europas största klubbar, men ofta i roller strax under de mest tongivande. Med ett tydligt undantag: Felix Claar.
Ser man krasst på truppen är Claar den enda som på allvar kan utmana om att vara bäst i världen på sin position. Övriga är mycket kompetenta, internationellt respekterade – men har oftast ett par övermän i andra nationer. Och det vet spelarna själva. Kanske är det just därför längtan efter ett hemmamästerskap med fulla läktare känns så påtaglig. Det här är deras chans.
Pressen, den verkligt tunga, vilar dock inte främst på spelarna. Den vilar på förbundet.
OS må vara horisonten och det långsiktiga målet, men det här förbundet har inte råd att blicka så långt fram. Kanske lever man inte fram till dess. Med tre raka fiaskomästerskap för våra två seniorlandslag och vikande resultat på ungdomssidan går det inte längre att förneka verkligheten: svensk handboll befinner sig i ett vägskäl. Ytterligare ett misslyckande i januari och frågan blir inte om utan hur många på förbundet som överlever. De utbildningsplaner, filosofier och prioriteringar som format dagens verksamhet kommer ofrånkomligen att ifrågasättas. Därför är detta mästerskap inte bara viktigt – det är existentiellt.
I truppen ser vi också två rutinerade rävar tillbaka, men på olika premisser. Mikael Appelgren har länge funnits i utkanten av landslaget, ofta i skuggan. Men efter flytten till Veszprém och en succéhöst i ett av Europas största lag är hans plats självklar. Just nu är han sannolikt Sveriges bästa målvakt.
Jerry Tollbring är också tillbaka, men här är bilden mer komplex. Hans comeback handlar snarare om bristande konkurrens än om någon bländande form. Personligen hade jag gärna sett Felix Montebovi i truppen. Inte nödvändigtvis för att han är bättre än Tollbring idag, utan för att han är framtiden på V6 – och för att han sannolikt hade klarat rollen bakom Wanne utmärkt i detta mästerskap.
I övrigt är truppen väntad. Uttagningarna av Månsson och Roganovic känns både logiska och kloka. De sänker snittåldern, signalerar mod utåt och ger de bägge framtidslöftena erfarenhet – även om deras roller initialt lär vara begränsade. Men båda tillför spets. Roganovics potential känner alla till vid det här laget; den överskrider det mesta. Och i Månsson får man en M9 med ett annat register än övriga – en problemlösare som ställer nya frågor till motståndarförsvaren och hittar andra svar.
Uppladdningen inleds med två träningsmatcher mot Brasilien. Räkna inte med någon mjukstart. Min känsla är att fokus kommer vara stenhårt från första avkast, även i dessa matcher. För i första EM-omgången väntar Holland. En måste-match. En match som kan avgöra framtiden för flera poster inom förbundet. En match som kan påverka riktningen svensk handboll tar de kommande åren.
Det här är inte bara ett EM.
Det är ett bokslut.
Och möjligen – en nystart.
