Mycket med vår samtid luktar illa, men om framtidens historiker ska välja ett fenomen att skratta åt – eller gråta över – så blir det vår tids monumentala, kliniskt sterila ängslighet . Ett samhälle där människor verkar ha gemensamt att de alla trampat på en spik och sedan bestämt sig för att bygga politiska system av sin ömhet.
Nu har Riksidrottsförbundet alltså lagt fram nya riktlinjer om att förbjuda all form av filmning av idrott för barn under 13 år. En idé så förutsägbar att man hade kunnat skriva den på baksidan av en gammal valaffisch utan att ens lyfta blicken.
Det går ju i samma linje som allt annat:
Sluta räkna resultat för de yngre.
Sluta med luciafirande.
Sluta med allt som kan riskera att någon känner någonting.
Snart förbjuder man säkert även människor över 190 centimeter eftersom de ”har för stora fördelar i reproduktionssamhället”. Det är den logiska slutpunkten när känslor väger tyngre än verkligheten.
Och längst fram i detta ångesttåg av pseudovetenskaplig välvilja står förstås Patrik Brenning. En man som verkar längta efter ett samhälle där alla är lika långa, lika glada, lika mediokra. Där ingen sticker ut, där ingen glänser, där glädje och ambition betraktas som ett slags socialt övertramp. En värld i femtio nyanser av beige.
I den stora sportpolitiska sagoboken sitter Patrik Brenning vid ett skrivbord av återvunnet granulerat trygghetsmaterial.
Han vässar sin blyertspenna så försiktigt att grafiten inte blir kränkt och börjar forma ännu en krönika om att barn helst ska idrotta i ett känslomässigt vakuum, ifall någon skulle råka stöta på en känsla som svider mer än en dåligt skruvad handled.
Pandemin lärde oss något – och nu ska det förbjudas
Under pandemin blev matchfilmning en räddningsplanka. Föräldrar, släktingar, vänner – alla kunde plötsligt följa de matcher de inte fick se på plats. Samtidigt blev det ett sätt för klubbar att dra in pengar utan att stå i ett kioskbås eller sälja lotter på en parkering i november regn.
Så självklart ska det förbjudas.
För så gör man i ett samhälle som sakta men säkert börjar likna en DDR-fantasi där trygghet är viktigare än frihet och där regler är viktigare än sunt förnuft.
Ja, det skickas runt klipp när någon gör bort sig. Det är vidrigt. Men att stoppa matchfilmning för att förhindra elakhet är som att förbjuda havet för att någon riskerar att drunkna. Problemen sitter inte i kameran – de sitter i människor som tappat förmågan att behandla varandra med respekt.
Men utbildningsperspektivet då?
Det mest ironiska är att ingen ens nämner hur ovärderligt det är att kunna analysera sitt eget spel. Jag vet själv hur det var – man letar efter gamla matchklipp som om de vore guldtackor. Förmågan att se sig själv utifrån är inte bara bra, den är avgörande för utveckling. Men utveckling är ju sekundärt i dagens klimat. Viktigast är att ingen känner sig träffad, ingen känner stress och framför allt: ingen sticker ut.
Svensk handboll — ett skepp som tar in vatten
Och apropå prestationer: det går inte att blunda längre. Handbolls-VM för damer blev ännu ett haveri. Det andra i rad. Herrarna? De rasade igenom sitt senaste mästerskap som en korthög i en storm. Ungdomslandslagen? Svaga, utarmade, identitetslösa.
Det här är inte ett tränarproblem. Det här är något ruttet i strukturerna, i distrikten, i förbundet. Fortsätter det så här när herrarna kliver ut i hemma-EM i januari, då väntar en braksmäll som kräver ett rejält omtag. För svensk handboll är på väg åt helt fel håll, och det har aldrig varit mer uppenbart.
Ligan mår uselt. Klubbarna blöder. Exponeringen är obefintlig. Och landslagen – vårt flaggskepp – har börjat läcka som ett fartyg byggt av dåliga ursäkter och PowerPoint-presentationer.
Ett land som fostrar förlustmentalitet
Och allt detta hänger ihop. Som en grön, kladdig, rinnig tråd från Brenning och hans gelikar – människor som är rädda för att någon ska vara bra på något. Som tror att talang är farligt, att ambition är osunt, att resultat är skadligt och att barn far illa av att ena dagen vinna medans dem den andra dagen förlorar.
”Stick inte ut.”
”Tro inte att du är något.”
”Din framgång betyder någon annans smärta.”
I dagens idrotts-Sverige har prestationen hamnat så långt ner på prioriteringslistan att vi verkar ha glömt varför den ens spelar roll. I en tid då alla talar om gemenskap, integration och vad det egentligen innebär att vara svensk, borde vi förstå att vi behöver varje seger vi kan få – inte som medaljer att glänsa med, utan som något att samlas kring. Något som förenar oss.
Så tack, Patrik Brenning.
Tack alla ängsliga själar som försöker tvätta bort allt som är roligt, fartfyllt, utvecklande och mänskligt.
Tack för att ni gör ert bästa för att förvandla idrott till en steril träslöjdsal där ingen får höja rösten och allt luktar sågspån.
