Ystads IF
2025-04-15 11:08
7 mot 6 och 0 poäng i värdighet
Sävehof vann – men till vilket pris? Med 7 mot 6-spelet som vapen tog de sig in i slutspelet, smart men smutsigt. Det är inte taktik längre, det är teater. Handbollens själ blöder och vi står och tittar på. Frågan är bara hur många fler matcher sporten klarar innan vi slutar känna igen den.
Rasmus Andersson
2 kommentarer
Så, då var det klart. Välkomna in i slutspelet, Sävehof. Det tog en dos slughet, ett par skopor fulspel och en hel hink ovärdighet – men där är ni nu. Hatten av, eller vad man nu säger när man egentligen vill kasta den i väggen. Det var en sån där seger som lämnar en eftersmak av gammal öl och en bortglömd utekväll. Du vet att det räknas, men du vill ändå inte riktigt kännas vid den.
Oscar Calnén får plocka fram sin gamla VHS-bandspelare igen. Välja kaffe över sömn. För plötsligt har han ett problem att lösa. Sävehof och deras förbannade 7-6 spel. Och så Olli Mitun – mannen, myten, smygspöket. Hur stoppar man ett lag som spelar handboll som om regler bara är något för folk med livrem och reflexväst?
Första halvlek? Klassisk dramaturgi. Ystad ser ut som den där rockgruppen som varit ute för länge men fortfarande har pondus. Bred trupp, fysisk tyngd, rutinerad blick. Sävehof? Ett gäng ungdomar med adrenalin i ådrorna och något nästan naivt i blicken. Det där laget man tänker "det här håller inte i längden". Men sen – som i alla bra stories – vänder det.
Det är något besvärande vackert med hur de spelar. 7-6 blir en besvärjelse. En förbannelse för motståndet. Det öppnar ytor, skapar luckor, river upp precis så mycket kaos att de där små kvicka jäklarna hinner slinka igenom. Och helt plötsligt står Ystad där, med byxorna nere, medan Sävehof springer förbi med en snattad seger under armen.
Och Olle Ek... Herregud. Det är sånt där man inte riktigt orkar med ibland. Killen har fler skador än en punkare har bootmärken, men kliver in som om inget hänt. Visar klass. Respekt.. Och Isak Vedelsbøl? Totalt jävla galen. Men också precis vad det här laget behöver. En brinnande hjärna i en kropp som ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst.
Men nu till det som skaver. För det gör det – det SKAVER. Det är något djupt ovärdigt med den här sortens seger. 7-6 hela vägen? Det är inte taktik längre. Det är ett virus. En glitch i systemet. Som att vinna en boxningsmatch med gömd kniv i handsken och sen kalla det strategi. Jag har sett fotbollslag maska, fejka skador, filma till sig en straff – och vet du vad? Det kändes fortfarande mer ärligt än det här.
Det här är inte handboll. Det är beachhandbollens fula kusin. Det är innebandy på valium. Det är som om någon försökte korsa konst och sport och slutade med ett mardrömsbarn man inte vågar titta på för länge.
Och att det är Sävehof, självaste jävla Sävehof, som står där med fanan högst – det är skrattretande. En klubb med storhet, historia, muskler... som nu lutar sig mot en regel som förstör sporten från insidan. Det är som om Rolling Stones bytt ut sina riff mot autotune. För att det är enklare. Bekvämare. Fulare.
Fotbollen vägrar VAR. Den vet bättre. Allsvenskan valde punkstilen. De sa: vi står hellre i regnet och gormar mot linjedomaren än låter algoritmer ta våra mål. Handbollen hade kunnat göra samma sak. Men här står vi nu. Med våra 7-6 matcher och våra tomma läktare. Produkten blöder, publiken sviker, klubbarna famlar efter plåster. Och vi väljer det här?
Det är klart som fan att folk vänder sig bort. Det här är inte sporten vi älskade. Det är en teaterpjäs med märklig regi och ingen publik.
Inför match tre? Jag hoppas Ystad plockar fram knogjärnen. Inte bokstavligt – men du fattar. Gå tillbaka till vad de är. Det där brutalt ärliga. Det solida försvaret. Den där känslan av att inget jävla tricksande kan rubba dem när de spelar sitt spel. Får de ihop det, då vänder det här.
För i grunden är de bättre. Men nu har Sävehof fått en smak på blodet.De känner att det finns en väg. En öppning. Att de kanske – bara kanske – kan ta sig till final.
Och om de gör det genom ett aggressivt, vackert försvarsspel, kombinerat med snabbhet, bollkänsla och kontringar som får dig att tappa andan Då lyfter jag på hatten. Då bjuder jag på rök och applåd.
Men om det fortsätter som sist – om vi ska lida oss igenom ännu en match med 7 mot 6-spel, som att kolla på ett skolprojekt i minihandboll där någon glömt att sätta på reglerna – då säger jag det rakt ut:
Bojkotta skiten. Dra ur sladden. Lämna hallen. För då har handbollen förlorat. Inte bara matchen. Inte bara fansen. Då har vi förlorat själen.
Oscar Calnén får plocka fram sin gamla VHS-bandspelare igen. Välja kaffe över sömn. För plötsligt har han ett problem att lösa. Sävehof och deras förbannade 7-6 spel. Och så Olli Mitun – mannen, myten, smygspöket. Hur stoppar man ett lag som spelar handboll som om regler bara är något för folk med livrem och reflexväst?
Första halvlek? Klassisk dramaturgi. Ystad ser ut som den där rockgruppen som varit ute för länge men fortfarande har pondus. Bred trupp, fysisk tyngd, rutinerad blick. Sävehof? Ett gäng ungdomar med adrenalin i ådrorna och något nästan naivt i blicken. Det där laget man tänker "det här håller inte i längden". Men sen – som i alla bra stories – vänder det.
Det är något besvärande vackert med hur de spelar. 7-6 blir en besvärjelse. En förbannelse för motståndet. Det öppnar ytor, skapar luckor, river upp precis så mycket kaos att de där små kvicka jäklarna hinner slinka igenom. Och helt plötsligt står Ystad där, med byxorna nere, medan Sävehof springer förbi med en snattad seger under armen.
Och Olle Ek... Herregud. Det är sånt där man inte riktigt orkar med ibland. Killen har fler skador än en punkare har bootmärken, men kliver in som om inget hänt. Visar klass. Respekt.. Och Isak Vedelsbøl? Totalt jävla galen. Men också precis vad det här laget behöver. En brinnande hjärna i en kropp som ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst.
Men nu till det som skaver. För det gör det – det SKAVER. Det är något djupt ovärdigt med den här sortens seger. 7-6 hela vägen? Det är inte taktik längre. Det är ett virus. En glitch i systemet. Som att vinna en boxningsmatch med gömd kniv i handsken och sen kalla det strategi. Jag har sett fotbollslag maska, fejka skador, filma till sig en straff – och vet du vad? Det kändes fortfarande mer ärligt än det här.
Det här är inte handboll. Det är beachhandbollens fula kusin. Det är innebandy på valium. Det är som om någon försökte korsa konst och sport och slutade med ett mardrömsbarn man inte vågar titta på för länge.
Och att det är Sävehof, självaste jävla Sävehof, som står där med fanan högst – det är skrattretande. En klubb med storhet, historia, muskler... som nu lutar sig mot en regel som förstör sporten från insidan. Det är som om Rolling Stones bytt ut sina riff mot autotune. För att det är enklare. Bekvämare. Fulare.
Fotbollen vägrar VAR. Den vet bättre. Allsvenskan valde punkstilen. De sa: vi står hellre i regnet och gormar mot linjedomaren än låter algoritmer ta våra mål. Handbollen hade kunnat göra samma sak. Men här står vi nu. Med våra 7-6 matcher och våra tomma läktare. Produkten blöder, publiken sviker, klubbarna famlar efter plåster. Och vi väljer det här?
Det är klart som fan att folk vänder sig bort. Det här är inte sporten vi älskade. Det är en teaterpjäs med märklig regi och ingen publik.
Inför match tre? Jag hoppas Ystad plockar fram knogjärnen. Inte bokstavligt – men du fattar. Gå tillbaka till vad de är. Det där brutalt ärliga. Det solida försvaret. Den där känslan av att inget jävla tricksande kan rubba dem när de spelar sitt spel. Får de ihop det, då vänder det här.
För i grunden är de bättre. Men nu har Sävehof fått en smak på blodet.De känner att det finns en väg. En öppning. Att de kanske – bara kanske – kan ta sig till final.
Och om de gör det genom ett aggressivt, vackert försvarsspel, kombinerat med snabbhet, bollkänsla och kontringar som får dig att tappa andan Då lyfter jag på hatten. Då bjuder jag på rök och applåd.
Men om det fortsätter som sist – om vi ska lida oss igenom ännu en match med 7 mot 6-spel, som att kolla på ett skolprojekt i minihandboll där någon glömt att sätta på reglerna – då säger jag det rakt ut:
Bojkotta skiten. Dra ur sladden. Lämna hallen. För då har handbollen förlorat. Inte bara matchen. Inte bara fansen. Då har vi förlorat själen.
